Ett fåtal svenskar blev föremål för absolut stigmatisering. Det var primärt de som sågs som Hitlers handgångna män, de som med li-delse tagit parti för nazismens sak och satt sitt hopp till Tredje
ri-Nazismen som stigma 117 ket. I många fall fortsatte de att försvara nationalsocialismen även efter 1945. Stämplade och märkta förekom de endast i offentlighe-ten som avskräckande exempel. De blev varg i veum.
Den absoluta stigmatiseringen hindrade dem från att beträda of-fentlighetens rum. Stora förlag betackade sig för deras alster, domi-nerande tidningar refuserades deras artiklar, inflytelserika organi-sationer ville inte veta av dem. Och föraktet var ömsesidigt. Efter andra världskriget kände sig de som höll fast vid sina gamla ideal alltmer främmande i det svenska folkhemmet. Drömmen om vad som kunde ha varit hölls krampaktigt vid liv. Gemenskap söktes i tynande nationella sammanslutningar, på en gång storsvenska och tysksinnade. Här rymdes en mycket stor förståelse för det nazistis-ka Tysklands vilja och strävanden, en förståelse som ofta bars upp av antikommunism, antisemitism och tyskvänlighet, av rojalism, fosterlands kärlek och drömmar om en europeisk nyordning. I kraft av några få hängivna aktivister och penningstarka finansiärer kun-de kun-de överleva unkun-der 1950-, 1960- och 1970-talen, men kun-deras in-flytande över den allmänna opinionen måste anses ha varit ytterst begränsat. I den mån tidningar som Fria ord (efterföljare till Dags
posten) och Nation Europa, sammanslutningar som Nysvenska
rö-relsen, S:t Michaelsorden och Nordiska rikspartiet eller personer som Carl Ernfrid Carlberg, Per Engdahl, Nora Torulf och Einar Åberg överhuvudtaget gav eko i bredare kretsar var de varnande ex-empel som underströk demokratins konsensus.31
Två biografiska exempel belyser den absoluta stigmatiseringen. I båda fallen rörde det sig om författare och publicister som otvety-digt befann sig i den nazistiska associationssfärens mittpunkt, inte minst efter sin medverkan i komprometterande skrifter under och efter andra världskriget. I båda fallen rörde det sig också om för-hållandevis namnkunniga kulturpersonligheter, som under mellan-krigstiden regelbundet givit ut böcker, skrivit i pressen och deltagit i debatter. Det absoluta stigmat hade den obetingade marginalise-ringen som konsekvens.
Annie Åkerhielm (1869–1956) debuterade som romanförfatta-re 1899 och publicerade de följande årtiondena ett tromanförfatta-rettiotal verk i konservativ anda. Hennes böcker recenserades i både storstads- och landsortspress och hon förärades litterära utmärkelser av bland an-nat Svenska Akademien. Hon gjorde sig ett namn som konservativ
118 kapitel iii
och nationellt sinnad publicist, först i GeflePosten och småning-om, 1913–1936, i Nya Dagligt Allehanda. Under 1930-talet orien-terade hon sig alltmer mot det nya Tyskland. I reportage och böcker vittnade hon om sin entusiasm för nazismen. För Åkerhielm stod Tredje riket för en positiv vision om nationell pånyttfödelse, en räddning undan demokratins förfärande konsekvenser och den väs-terländska kulturens utarmning. Efter andra världskriget inställde sig av allt att döma den stora tystnaden. Om hon överhuvudtaget omskrevs var det pejorativt, om hon överhuvudtaget uppmärksam-mades var det för hennes nazistiska samröre. Det är sant att Åker-hielm var förhållandevis gammal vid krigsslutet och hade sina ak-tiva år bakom sig, men det högst begränsade utrymme hon gavs vittnar om hennes isolering.32
Ett ännu tydligare exempel på absolut stigmatisering bjuder tid-ningsmannen och skriftställaren Rütger Essén (1890–1972). I än högre grad tillhörde han mellankrigstidens politiska och publicis-tiska etablissemang. Efter en kort karriär som diplomat efter första världskriget medverkade han under 1920- och 1930-talen i Stock
holms Dagblad och Nya Dagligt Allehanda. Med självklart fäste i en
konservativ tradition gjorde han sig känd som kunnig och stridbar skribent i politiska frågor. Ännu i slutet av 1930-talet debatterade han offentligt den politiska demokratin med Herbert Tingsten, och 1940 anlitades han som en av redaktörerna till Bonniers samtidshis-toriska verk i sju volymer, där han själv skrev det fjärde bandet »Il-lusionernas årtionde: Den politiska världsutvecklingen 1917–1930«. Under 1930-talet hade han alltmer attraherats av Nazityskland och 1941 var han av de drivande bakom tillkomsten av tidningen Dags
posten. Hans antidemokratiska, pronazistiska hållning renderade
honom beteckningen »den svenska nazismens kulturella och intel-lektuella galjonsfigur«. Efter 1945 fortsatte han sin bana som redak-tör på Dagsposten och dess efterföljare Fria ord. Från att ha varit en frekvent skribent i de stora sammanhangen under mellankrigstiden var han förvisad till perifera organ under efterkrigstiden.33 När han 1955 publicerade sin uppgörelse med det samtida folkstyret, Demo
kratien och dess gärningar, skedde det på eget förlag och utan att ge
ekon i offentligheten. Hans panegyriska biografi över vännen Sven Hedin gavs ut på Druffel-Verlag, ett västtyskt förlag för högerext-rem litteratur.34
Nazismen som stigma 119 Den absoluta stigmatiseringen ledde ofrånkomligen till en högst påtaglig marginalisering. Ett undantag tycks Per Engdahl i någon mån ha utgjort, som vid ett fåtal tillfällen bereddes tillträde till rikspressen. I en artikel i Expressen i april 1959 föll han till exempel ut mot demokratin och förespråkade i dess ställe korporativismen. Drygt tio år senare återkom Engdahl till ämnet och beklagade sig i en stor artikel i Dagens Nyheter över att han stängdes ute. När Ivar Harrie respektive Olof Lagercrantz gick i svaromål tydde inget på att de hade tagit intryck av Engdahl.35
Att övertygade nazister var förvisade till perifera publikationer och organisationer efter 1945 är inte ägnat att förvåna. Mot bak-grund av kraften i den nazistiska erfarenheten vore allt annat en stor överraskning. Stämplingen av dem som helt igenom var omslut na av den nazistiska associationssfären blottlägger emellertid inte de mer genomgripande förändringarna som nazismens bank rutt för-klaring framkallade. Då är det mer belysande att närma sig de två andra formerna av stigmatisering, den partiella och den sekun dära.