Inom socialpsykologin har man länge varit upptagen vid hur majo-ri tetssamfundet stöter ut de avvikande. Tidigt fjärmade man sig från en modell där enskilda individer avvek från ett givet mönster och satte i stället de sociala relationerna i centrum. Från 1950-talet och framåt vidareutvecklades dessa tankegångar av bland andra Ho-ward Becker, som med sin interaktionistiska stämplingsteori bröt
Nazismen som stigma 113 ny mark. Ett ledmotiv i Beckers modell var att »avvikelsen inte pri-märt [var] en kvalitet hos en handling som personen begår, utan snarare en konsekvens av att andra har tillämpat regler och sank-tioner på en ›syndare‹. Den avvikande är en person, som man lyck-ats fästa denna etikett på: avvikande beteende är det beteende som människor stämplar som sådant.«26
Utan att använda socialpsykologins förklaringsansatser kan man hämta inspiration ur dess betraktelsesätt och terminologi. Särskilt fruktbar för att förstå utstötningen av dem som uppfattades som na-zianfrätta är den riktning som bär sociologen Erving Goffmans prä-gel. I ett uppmärksammat arbete utvecklade Goffman sina tankar om stigma och den avvikandes roll i samhället. Mycket i hans fram-ställning och empiriska iakttagelse är bundet till den tidens social-vetenskap, men de allmänna resonemangen om stigmabegrep pet är värdefulla än i dag.27
Ordet stigma leds i sin ursprungliga bemärkelse tillbaka på gre-kernas beteckning för de kroppsliga tecken som påvisade någonting ovanligt eller nedsättande i en persons moraliska karaktär. Goff man vidgar definitionen och slår fast att stigmat inte alls behöver ta sig kroppsliga uttryck. I nära anslutning till den symboliska interak-tionismen använder han termen för att benämna en egenskap som är djupt misskrediterande i relationer människor emellan. Somliga attribut är enbart stigmatiserande i speciella sammanhang, andra är misskrediterande snart sagt överallt i vårt samhälle. »En in divid«, skriver Goffman om den stigmatiserade, »som eljest lätt skul le ha accepterats i det vanliga sociala samspelet, har ett drag, en egenskap som inte kan undgå uppmärksamhet och som får dem av oss som möter honom att vända sig bort från honom och bortse från de an-språk på gemenskap med oss som hans övriga egenskaper i och för sig kunde ha motiverat.« Han utvecklar vidare sina tankegångar om hur den som bär på ett stigma stöts ut ur gruppen och förvägras er kän-nan de. Den isolering och avgränsning som följer med detta gör den till en politisk akt. »Stigmatiseringen av dem som har ett klan dervärt moraliskt syndaregister, kan uppenbarligen fungera som hjälpme-del för den formella sociala kontrollen«, sammanfattar Goff man.28
Erving Goffmans idéer om stigma går mycket väl att överföra på dem som enligt majoritetssamfundets uppfattningar förbands med nationalsocialismen. Av det förra kapitlet kunde jag sluta mig till
114 kapitel iii
att eftervärldens dom var hård och skoningslös: nazismen fördöm-des reservationslöst. Därav är det rimligt att dra slutsatsen att anate-mat drabbade de personer, företeelser och traditioner som förbands med nationalsocialismen. Ideologin stigmatiserades i eminent grad när nära nog allt som den förknippades med blev misskrediterat. För om världen blev det nazistiska stigmat en tillräcklig grund för att iso lera, marginalisera och förkasta den som bar det.
Ett sätt att utveckla detta resonemang är att införa begreppet as
sociationssfär. Med detta förstår jag de egenskaper, beteenden,
ide-al och andra storheter som förbands med ett fenomen. En associa-tions sfär är individuellt, socialt och kulturellt präglad, men i ett givet historiskt sammanhang kan man urskilja en sfärs innehåll och gränser. I min rekonstruktion av innebörden av den nazistiska erfarenheten blev det uppenbart att nazismen ovillkorligen sattes i samband med vissa egenskaper och företeelser: nationalism och chauvi nism, irrationalism och oförnuft, barbari och civilisatoriskt för fall, våld, preusseri och militarism. Den nazistiska associations-sfären – som jag för enkelhetens skull kallar den och som är att se som en metaforisk utveckling av nazismbegreppet – rymde på så vis asso ciationer till just dessa egenskaper och företeelser.
Däremot förknippades inte efterkrigstidens motorvägar, som his-toriskt sett var en fortsättning på Hitlers Autobahn, i första hand med nationalsocialismen. De ingick inte i den nazistiska associa-tionssfären under sent 1940- och tidigt 1950-tal. Det gällde ock-så för exempelvis rashygienskt motiverade steriliseringar. Under 1980- och 1990-talen kom eugeniken alltmer att sammankopplas med Tredje riket, men under den unga efterkrigstiden rymdes den inte i den nazistiska associationssfären.29
Goffman framhävde att stigmatiseringen var en fråga om relatio-ner. Det var inte nödvändigtvis de som hade bekänt sig till national-socialismen som fick bära stigmat; graden av stigmatisering stod in-te alltid i proportion till graden av nazistisk övertygelse. Snarare var det omgivningens uppfattning som var avgörande. Det var inte en-dast nazismen som stigmatiserades utan hela den nazistiska associa-tionssfären.
Med detta sagt är det angeläget att understryka att eftervärldens stigmatisering inte slog urskillningslöst. En persons politiska åskåd-ning och handlande före och under andra världskriget hade
vanli-Nazismen som stigma 115 gen en avgörande betydelse för hur den skulle bedömas efter 1945. Det står inte i motsättning till att somliga nazistsympatisörer kun-de skyla över sitt förflutna, byta kurs och undgå brännmärkning. Inte heller är det oförenligt med det faktum – som fallet Witten-berg kommer att visa – att uttalade motståndare till nationalsocia-lismen sveddes av antinazismens bannstråle.
Stigmatiseringen var inte en och densamma, den tog sig olika ut tryck och fick olika effekter. Ändå kan man se återkommande mönster som kan renodlas i tre idealtyper:
• Absolut stigmatisering. Hit hörde de som betraktades som svenska
fullblodsnazister, de som lidelsefullt hade engagerat sig i nazistis-ka organisationer eller aktivt torgfört deras budsnazistis-kap. Vanligen fortsatte de att ta nazismen, Hitler och Tredje riket i försvar även efter 1945. Efter andra världskriget utsattes de för en stig-matisering som fullkomligt misskrediterade dem. Stämplade och brännmärkta förekom de endast i offentligheten som avskräck-ande exempel. Till dem som fick bära ett absolut stigma räknar jag politiker som Birger Furugård och Sven Olov Lindholm men också skriftställare och intellektuella som Per Engdahl, Rütger Essén, Einar Åberg och Annie Åkerhielm.
• Partiell stigmatisering. I denna grupp återfanns de som betraktades
som något slags gränsvarelser. Ofta hade de under andra världs-kriget visat stor förståelse för och sympatiserat med väsentliga aspekter av nazismen och Nazityskland, men inte reservations-löst slutit upp bakom en nazistisk organisation. Flera av dem var bemärkta personligheter i svenskt kultur- och samhällsliv. Tack vare bedrifter inom andra områden förknippades de inte enbart med nazismen och hade ofta tillräckligt stort etos för att inte fullständigt marginaliseras efter 1945; inte sällan kunde de retire-ra in i det opolitiska och fullfölja sin professionella gärning. Un-der efterkrigstiden drabbades de således av en partiell stigmati-sering, som inte var grund nog för att helt utestänga dem men som förblev en belastning och som ofta svärtade ned deras efter-mäle. Så länge de distanserade sig från politiken lät man de van-ligen hållas, men närhelst de gav sig in på känsliga områden träf-fades de av bannstrålen. Till de mest namnkunniga hörde Fredrik
116 kapitel iii
Böök, Sven Hedin och Zarah Leander, men man kan också inklu-dera Kurt Atterberg, Hugo Odeberg och Karl Olivecrona. De var alla villkorligt frigivna.
• Sekundär stigmatisering. En indirekt stigmatisering drabbade en
grupp som – trots att de var aktiva antinazister – sågs som an-hängare av ideal och idéer som i den svenska samtiden förknip-pades med nazismen. Stigmatiseringen var med andra ord sekun-där, men konsekvenserna kunde bli allvarliga. Dessa fall visar hur svårt det var att skilja nationalsocialismen från annat som ansågs vara besläktat med den – idealism, konservatism, romantik och breda stråk i den tyska traditionen. Att nazismen inte samman-faller med den nazistiska associationssfären framgår här tydligare än i andra fall av stigmatisering.
Förhållandet mellan positionen i associationssfären och formen av stigmatisering kan beskrivas metaforiskt. I en enkel bild befinner sig de absolut stigmatiserade i sfärens centrum och är fullkomligt inlemmade, medan de partiellt stigmatiserade bara delvis omsluts och har en sida av sig utanför den. De sekundärt stigmatiserade be-fann sig också till en del inne i sfären, men endast om de betrakta-des ur en särskild synvinkel.
Stigmatiseringens tre huvudformer kan analyseras genom ett biografiskt anslag. Det innebär en koncentration på några enstaka levnadsöden – hur, varför och av dem de stigmatiserades. Den bio-grafiska entrén erbjuder inte bara möjlighet att exemplifiera och konkretisera stigmatiseringens uttryck, utan också att åskådliggöra hur brännmärkningen av enskilda personer på samma gång miss-krediterade hela traditioner och tankelinjer. Syftet är således inte att ärerädda personer som med rätt eller orätt beskyllts för att ha fraterniserat med nationalsocialismen. Det är att skapa förståelse för nazismens sensmoral.30