»Hemmanazisterna blott ett irritationsmoment« löd rubriken på en artikel i Svenska Dagbladet i oktober 1945. Bakom orden stod ut-rikesminister Östen Undén. I ett tal inför Örebro arbetarkommun hade han klargjort regeringens ståndpunkt i frågan om de kvarva-rande svenska nazisterna. Krav hade rests från olika instanser, inte minst från arbetarrörelsen, att myndigheterna borde ingripa och en gång för alla rensa ut dem. Ämnet hade aktualiserats av processen mot tidningen Dagsposten, då två välkända svenska nazisympatisö-rer, huvudredaktören Teodor Telander och utrikesredaktören Rüt-ger Essén, friats från anklagelser om att ha tagit emot ekonomiskt stöd från Tyskland. Undén menade att ett större ingripande mot svenska nazister var förenat med en rad praktiska och principiella problem. Det största problemet var emellertid att de svenska natio-nalsocialisterna inte utgjorde ett problem, blott ett irritationsmo-ment. De hade aldrig varit särskilt talrika, de hade aldrig haft något
106 kapitel iii
inflytande och Hitlerväldets fall hade inneburit den slutliga kata-strofen för dem. En svensk upprensning skulle ge mycket mager ut-delning, hävdade Undén.8
Utrikesministerns bedömning återspeglade en uppfattning om svensk nazism som mycket snart växte sig mäktig. Den hängde in-timt samman med den föreställning om Sveriges roll under andra världskriget som grundlades under dessa första efterkrigsår och som kan kallas den småstatsrealistiska berättelsen. Till grund för den låg uppfattningen att Sverige som småstat inte hade haft något annat alternativ än att ge efter för det aggressiva Nazityskland. De begrän-sade svenska eftergifterna hade hållit landet utanför den europeiska stormaktskonflikten och räddat svenskarna undan brutal tysk ock-upation. »Småstatsrollen gav Sverige moralisk absolution«, skriver Alf W Johansson i en paradigmatisk artikel om småstatsrealismen som självuppfattning: »Alla de svåra frågor som eftergiftspolitiken ställde om svenskt samhällsetos under kriget, om motståndsvilja och undfallenhet, om trohet mot egna ideal och ideologiska princi-per sveptes under mattan inför småstatsrealismens triumf.«9
Småstatsrealismen blev med Etienne François begrepp Sveriges patri otiska berättelse om andra världskriget. Det självrättfärdiga draget var framträdande: Sverige hade visserligen gjort smär re av-steg från neutraliteten, men i det stora hela hade den svenska poli-tiken varit en motståndshandling och en insats för freden. »Vi har gjort vårt, vi har fört kampen på vårt sätt«, slog Per Albin Hans-son fast i ett tal på krigets allra sista dag. Samlingsregeringen trädde fram som en trygg garant för fred och suveränitet, dess neutralitets-politik hade räddat Sverige undan krig och härtagning.10
Till berättelsens självrättfärdigande karaktär hörde också förviss-ningen att Sverige hade varit förskonat från nazismen. Det fanns visserligen enstaka quislingar och femtekolonnare, nazisympatisörer med tvivelaktiga nationella lojaliteter, men som helhet betraktad hade svenskarna bjudit mangrant motstånd mot nationalsocialis-men och avvisat dess irrläror. Det svenska samhället hade alltid, så löd den småstatsrealistiska sensmoralen, stått främmande för nazis-men. För dem som likt det politiska etablissemanget slöt upp bak-om denna övertygelse var problemet med svenska nazister egentli-gen inget problem och åtgärder följaktliegentli-gen överflödiga.11
Nazismen som stigma 107 småstatsrealismens tolkningsramar fick fasta former. Den allra ti-digaste efterkrigstiden medgav en öppenhet inför frågor som än-nu inte var avgjorda.12 Alternativa röster kunde i detta skede tränga igenom i Sverige med en annan kraft än vad som var fallet senare. I synnerhet två motberättelser, den moraliska och den kommunistis-ka, utmanade småstatsrealismen. Trots inbördes skiljaktigheter för-enades de i sin fundamentala kritik av svensk eftergiftspolitik under andra världskriget. Sverige framstod inte bara som ett undergivet utan också som ett nazianfrätt land, vars starka tyskvänliga opini-on återspeglade stämningar i samhällets breda lager. Nazismen ha-de grasserat mitt ibland oss och behovet av självrannsakan var högst påkallat. I den moraliska motberättelsen – förknippad med bland andra Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg, Ture Nerman, Amelie Pos-se-Brázdová och Torgny Segerstedt (som emellertid avlidit i mars 1945) – framtonade en bild av Sverige som ett fegt och fogligt land, vars ledare dagtingat med demokratins och människovärdets prin-cip. I den kommunistiska motberättelsen var den svenska nazismen ett överhetsfenomen. Särskilt angeläget var det följaktligen att ren-sa upp i ren-samhällets mest inpyrda institutioner, i synnerhet försvaret och ordningsmakten. Inom delar av vänstern fanns det sedan gam-malt många som ifrågasatte polisens och militärens demokratiska trovärdighet, en misstro som vid tiden för krigsslutet manifestera-des i de artiklar och debattböcker som krävde upprensning i anti-fascismens tecken.13
Det var emellertid inte bara en samling liberala opinionsbildare och den yttersta vänstern som reste krav på räfst och rättarting då samlingsregeringen under sommaren 1945 lämnade plats för en rent socialdemokratisk ministär. Uppdämt missnöje mot delar av krigs årspolitiken fanns i vidare kretsar. Redan 1944 hade Ture Ner-man låtit publicera en anklagelseakt mot »1940 års män« – Richard Lindström, Allan Vougt, Harald Åkerberg och Ivar Österström. I stridsskriften, som hade form av en samling komprometterande citat av dessa bemärkta socialdemokrater, gick Nerman till anfall mot den defaitism och anpassningsiver som utmärkt åren omkring 1940. Anklagelserna upprepades av andra under de första efter-krigsåren. Liberala tidningar beskyllde Rickard Lindström för und-fallenhet gentemot Nazityskland och Allan Vougt motarbetades en tid av en intern socialdemokratisk opposition. Samlingsregeringens
108 kapitel iii
utrikesminister, Christian Günther, fick klä skott för den småstats-realistiska doktrin han företrätt under krigsåren. När han vid freds-slutet återgick till diplomatin hade han bespetsat sig på posten som svensk minister i Köpenhamn, men de dansk-svenska förbindelser-na var alltjämt frostiga och Kristian X motsatte sig utnämningen.14
Det svenska politiska etablissemanget var varse den kritik som fanns och insåg att handling var nödvändig. I syfte att gjuta olja på vågorna och i någon mån tillmötesgå belackarna utsattes delar av krigsårens politik för offentlig granskning. Den tvärpolitiska Sand-lerkommissionen, ledd av den förre socialdemokratiske stats- och utrikesministern Rickard Sandler, tilldrog sig särskilt intresse. Upp-rinnelsen var de anklagelser som i början av 1945 riktades mot byrå-inspektör Robert Paulsson. Han hade överlämnat känsliga uppgifter om flyktingar i Sverige till en man som var i den tyska underrättel-setjänstens sold. Paulssonaffären väckte stor uppmärksamhet och föranledde Sandlerkommissionen att i tre omfångsrika betänkan-den utreda säkerhetstjänstens förehavanbetänkan-den och svensk flykting-politik under andra världskriget. Kritiken var understundom hård, särskilt mot flyktingpolitiken under krigets första skede, men fram-kallade inga rättsliga eller politiska åtgärder av format.15
I flera vitböcker gjordes därutöver valda kapitel i krigsårens ut-rikespolitik allmänt tillgängliga. Under överinseende av utrikes-minister Östen Undén ombesörjde en nämnd bestående av akade-miker och diplomater ut givningen av fyra större aktpublikationer åren 1946–1947. Målsättningen var inte minst att reda ut oklarhe-ter i relationerna till de nordiska grannländerna. Det gällde främst Norge där en bitterhet dröjde sig kvar över den eftergivna svenska politiken under krigets första hälft.16 Vitböckernas historieskriv-ning anslöt sig till den småstatsrealistiska förståelsen av kriget: det svenska handlandet hade ingalunda varit heroiskt och det fanns skäl att beklaga somliga eftergifter till Nazityskland, men som helhet hade den förda politiken varit framgångsrik i så måtto att den hål-lit Sverige utanför kriget. Trots det föll vitböckerna i god jord. I all-mänhet välkomnade den svenska pressen att korten lades på bordet och gav genom sina välvilliga reaktioner indirekt ett stöd åt små-statsrealismen. Även i Köpenhamn och Oslo var mottagandet gynn-samt. Det fanns vid denna tid en vilja att i den nordiska endräktens namn finna försonande drag i den svenska utrikespolitiken. Således
Nazismen som stigma 109 rensade vit böckerna luften i Sverige och bidrog till att normalisera relationerna med grannländerna.17
Under detta tidiga skede pågick också viss offentlig granskning av misstänkta nazister, i synnerhet i statsförvaltningen och försva-ret. Efter visst dröjsmål tillsatte regeringen i maj 1946 en nämnd, Bedömningsnämnden, som hade som syfte att granska ärenden där tjänstemän befarades ha visat »bristande lojalitet på grund av na-zistisk åskådning«. Som ledamot ingick jämte ett antal professorer och höga ämbetsmän en av de fränaste kritikerna av samlingsreger-ingens politik, Ture Nerman, något som bidrog till att de allmänna förväntningarna steg. Det hundratalet fall man tog sig an visade sig emellertid vara mycket svårbedömda. Nämnden kände sig kring-skuren och fick aldrig pröva någon nazist i ledande ställning. Fram-för allt visade det sig mycket besvärligt att avgöra vad det innebar att ha brustit i lojalitet på grund av nazistisk åskådning. Snart be-gärde ledamöterna att entledigas från sina uppdrag.18
Inom försvaret ägde parallellt en intern revision rum. Många var ense om att nazistiska stämningar frodades bland både högre och lägre officerare. En första åtgärd var att utreda vilka officerare som hade hyst nazistiska eller tyskvänliga sympatier. Trots en undersök-ning visade det sig vara svårt att dra några entydiga slutsatser och utredningen lades till handlingarna. Även inför anställning och be-fordran förhördes åren efter kriget officerare om sin inställning till nazismen, utan några egentliga åtgärder som resultat. Överbefälha-vare Helge Jung föregrep emellertid kritik om undfallenhet och vi-sade handlingskraft. Under några år utspelade sig tre uppmärksam-made affärer. De var namngivna efter den höge officer som fick stå till svars – affären Rosenblad, affären Kellgren och affären Meyer-höffer – och stod som symboler för den nya andan. Även om det ba-ra var en liten del av officerskåren som nagelfors så ingående som dessa hade ledningen statuerat exempel: nazisympatier acceptera-des inte i det nya svenska försvaret efter kriget.19
Inom andra sektorer av det svenska samhället förekom punktvisa insatser. Ledande politiker diskuterade lämpligheten i att allmänt kän da nazisympatisörer fungerade som lärare och censorer i det svenska skolväsendet, men i allt väsentligt uteblev åtgärder.20 I kyrk-liga kretsar riktades vid krigsslutet kritik mot enskilda präster eller organisationer som stått nazismen nära, det som i samtiden kom att
110 kapitel iii
kallas »kyrkonazismen«. Någon mer djupgående prövning kom likväl aldrig till stånd. Tidens lösen var snarare »modernisering utan rätts-uppgörelse«, med kyrkohistorikern Anders Jarlerts formulering.21
Endast en mycket liten del av den svenska pressen hade varit öp-pet nazistisk (Dagsposten, Folkets Dagblad samt ett otal mer efemära blad). Avsevärt större genomslag hade de dagstidningar som sympa-tiserat med utvecklingen i Tyskland efter 1933 och ofta visat långt-gående förståelse för Tredje rikets agerande under andra världskri-get. Hit hörde Aftonbladet men även Östgöta Correspondenten och
Helsingborgs Dagblad. En verklig uppgörelse med krigsårens
tysk-vänliga ståndpunkter uteblev ändå på många håll, med Aftonbladet som väsentligt undantag. När Expressen lanserades på hösten 1944 tog dock ett konstitutivt antinazistiskt organ plats i det svenska presslandskapet, en kvällstidning som i demokratisk och kulturra-dikal anda gick till rätta med kvardröjande nazistiska tendenser i Sverige.22
Den offentliga uppgörelsen med svensk nazism upphörde efter några år. För dem som ställt krav på radikal upprensning var resul-tatet magert. I få fall uppdagades några allvarliga oegentligheter, i ännu färre ledde det till åtgärder. Utfallet av efterkrigsårens gransk-ningar understödde utan tvivel småstatsrealismen. Eftersom Sveri-ge som helhet hade stått främmande för nazismen kunde det aldrig bli fråga om någon mer omfattande genomlysning. När väl några nazisinnade personer hade rensats ut fanns det följaktligen ingen-ting mer att göra upp med.
Den småstatsrealistiska slutsatsen verbaliserades i en debatt i riks-dag våren 1947. I samband med att Bedömningsnämnden avveckla-des interpellerade Ture Nerman och begärde att få reda på om det nazistiska inflytandet i Sverige skulle utredas vidare. Av statsminis-terns svar framgick det att saken betraktades som utagerad. Svens-ka myndigheter hade vidtagit erforderliga åtgärder och nazismen utgjorde inte längre ett hot. »Det är också svårt att föreställa sig att människor med normal sinnesförfattning kan hålla fast vid dessa rörelser efter den tyska nazismens bankrutt«, framhöll Erlander. Han underströk dock att polisen och de demokratiska organisatio-nerna även fortsättningsvis skulle vara på sin vakt: »De kommer att vara ytterst verksamma mot uppdykande fascistiska tendenser och i tid söka isolera och oskadliggöra dem.« Nerman var nöjd med svaret
Nazismen som stigma 111 men bekymrad över att man tog så lätt på nazistfaran. »Efter för-virringen vid hitlerregimens fall håller den utan tvivel på att nyor-ganiseras i internationell skala«, varnade han. Ordväxlingen mellan Erlander och Nerman åskådliggjorde den hållning som höll på att bli den officiella. Nazismen utgjorde inte längre en fara, men under ytan dröjde sig ett latent hot kvar. Det fanns goda skäl att hålla upp-sikt och motarbeta alla tendenser till restauration, löd slutsatsen. I själva verket skulle det dröja tjugo år innan nazismen åter togs upp i den svenska riksdagen.23
Den svenska uppgörelsen blev i internationell jämförelse en krus-ning på ytan. Det är förståeligt i så måtto att förutsättkrus-ningarna för en grundlig rannsakan var andra än i flertalet europeiska länder. Sve-rige hade inte ockuperats, nazistpartierna hade haft ringa inflytan-de och 1945 innebar ingen statsrättslig brytpunkt. Det fanns ing-en Quisling att ställa inför rätta, inging-en Leopold III att ansätta och ingen Vichyregim att göra upp med. Dessa omständigheter lade sam tidigt hinder i vägen för dem som krävde en mer omfattande genom lysning. Sverige hade styrts av en samlingsregering och hela det politiska etablissemanget bar gemensamt ansvar för krigspoliti-ken. »En mer djupgående revision skulle därför få karaktären av en uppgörelse med hela det svenska politiska systemet«, som Alf W Jo-hansson har påpekat. »Något sådant var givetvis otänkbart: statsmi-nistern efter kriget hette liksom under kriget Per Albin Hansson.« Det fanns få helt fristående instanser som hade myndighet att fordra en genomgripande prövning. De moraliska och kommunistiska pro-testerna förmådde inte utmana den förhärskande uppfattningen.24
Oavsett förutsättningarna i Sverige är det belysande att sätta in det svenska förloppet i ett större västeuropeiskt sammanhang. Den relativa öppenhet som rått under de första efterkrigsåren upphör-de alltså i upphör-de flesta länupphör-derna i slutet av 1940-talet och en patrio-tisk föreställning om landets roll under andra världskriget befästes. Trots att de svenska upplevelserna av nazismen och andra världskri-get hade skilt sig från andra europeiska länders kan man se många gemensamma drag. Också i Sverige fanns det en uttalad strävan att lägga det förflutna bakom sig och gå vidare.25
På samma gång måste man fråga sig om det även i Sverige mani-festerades en vilja att sluta upp bakom gemensamma värden och definiera det godtagbara. Den ideologiska avgränsningen hade varit
112 kapitel iii
en viktig beståndsdel i den västtyska Vergangenheitspolitik som Nor-bert Frei analyserat. Det finns skäl att närma analysera om det be-drevs en sorts vakthållning kring ideologins dekorum och vilka ut-tryck den i sådana fall tog sig. Förra kapitlet gav vid handen att den nazistiska erfarenheten bar på en kraftfull appell som inte motsva-rade den relativt ljumma offentliga uppgörelsen med nazismen un-der de tidiga efterkrigsåren. Ett grundläggande inslag i nazis mens sensmoral var det villkorslösa avståndstagandet från Tredje riket, den oinskränkta förkastelsedomen. Mycket talar följaktligen för att det jämte den officiella granskningen också förekom en annan och mer restlös konfrontation med det som förknippades med national-socialismen.