En studie av detta slag skulle kunna rättfärdigas med enbart en in-omvetenskaplig argumentation. Exposén över forskningslitteratu-ren åskådliggjorde de betydande kunskapslakuner som existerar.
48 kapitel 1
Den numera rikhaltiga floran av specialstudier av svensk mellan-krigstid kontrasterar skarpt mot de fåtaliga som finns av den tidiga efterkrigstiden. Förbindelselänkarna mellan epokerna är ännu fär-re, vilket inte minst framgår i en internationell jämförelse.
Den nazistiska erfarenhetens makt över eftervärldens sinnen gör emellertid att den aldrig kan stanna vid en inomakademisk angelä-genhet. Drivkraften att uppehålla sig vid nationalsocialism, för den enskilde historikern liksom för den större läsekretsen, är tvärtom nästan alltid utomvetenskaplig: politisk, moralisk eller existentiell. Denna omständighet är inte unik för nazismen men det gäller den i högre grad än mycket annat. Det innebär i sin tur både särskilda möjligheter och särskilda utmaningar. Å ena sidan kan man i fallet nazismen formulera en mer elaborerad och vidsträckt motivering för ämnet än vad man vanligen kan. Å andra sidan medför de speci-ella förhållandena att en historisering av nazismen har varit förbun-den med stora komplikationer.
I en ofta citerad principartikel i premiärnumret av Vierteljahrs
hefte für Zeitgeschichte resonerade historikern Hans Rothfels om
be grep pet samtidshistoria. Enligt honom kunde Zeitgeschichte de-finieras som »den epok som de levande har upplevt och den veten-skapliga behandlingen av samma epok«. I motsats till mycket äld-re historia var samtidshistoria därför inte bara en periodbeteckning utan även ett aktivt minnes- och erfarenhetsrum.94 Rothfels be-stämning har fått utstå kritik men även tjänat som inspiration. Ett uppenbart problem är att även i tid avlägsna epoker kan vara högst närvarande i samtiden; antikens betydelse för det kristna västerlan-det är bara ett av oräkneliga exempel. Egyptologen Jan Assmann har härvid gjort en grundläggande distinktion mellan det kommunika-tiva och kulturella minnet. Medan det förra hänför sig till biografis-ka, självupplevda minnen inom en avgränsad tidssfär, tar det senare skepnad av kulturellt traderade minnen som kan ha sin upprinnelse i ett avlägset förflutet.95 För generationerna födda före andra världs-kriget hade nationalsocialismen form av på en gång kommunikativt och kulturellt minne. De bar på personliga hågkomster av Tredje riket som varaktigt präglade deras övertygelser. I samma stund var erfarenheterna kollektiva och vidareförmedlades genom institutio-ner, lagtexter och offentlig debatt.
Nazismen och det tjugonde århundradet 49 sätta sin prägel på efterkrigsvärlden. Slutsatserna som drogs under 1940-talets andra hälft överlevde detta decennium och är i dag en viktig del av arvet från 1900-talet. Avhandlingens värde ligger där-med inte bara i att jag frilägger innebörd en av den nazistiska er-farenheten och den sensmoral som den alstrade. Den är även ett bi drag till en svensk bearbetning av ett centralt kapitel i Europas moderna historia.
Nazismens pariastämpel har verkat som ett vetenskapligt stimu-lansmedel. Sedan 1960-talet har forskningen om nationalsocialis-men successivt vidgats till att omfatta alltfler aspekter och är sedan länge omöjlig att fullständigt överskåda.96 Samtidigt har den mora-liska och ideologiska kraften i avståndstagandet komplicerat en viss sorts historisk operation, det man kan kalla en historisering av na-zismen, att föra in den i sitt historiska sammanhang. Diskussionen tog fart i slutet av 1980-talet genom en mångfasetterad offentlig brevväxling mellan historikerna Martin Broszat och Saul Friedlän-der. Broszat ivrade för en historisering och drev tesen att den hårda moraliska förkastelsedomen över Tredje riket blockerade historisk insikt. Friedländer anlade moteld och varnade för en normalisering av nazismen som i värsta fall skulle inbjuda till en relativisering av förintelsen.97
Historieteoretikern Jörn Rüsen har granskat resonemangen och lyft dem till ett generellt plan. Han påpekar att samtidshistorien all-tid har stått inför historiseringsproblem, eftersom den all-tidsmässiga närheten till studieobjektet har föranlett kritik mot disciplinen för att den inte är tillräckligt historisk i sitt betraktelsesätt. Rüsen ifrå-gasätter emellertid de antaganden som invändningarna vilar på och framhåller att det historiska inte endast beror på avståndet i tid, utan även om det förgångna står i ett menings- och betydelsemanhang med nutiden. Det gör nazismen mer än det mesta i sam-tidshistorien, både politiskt och existentiellt. Problem uppstår först om historiseringen innebär att normfrågorna helt utmönstras ur det historiska resonemanget. Det önskade varken Broszat eller Rü-sen, och trots inbördes skillnader förordade de i stället synsätt som både undvek en politisk instrumentalisering av och en moralisk lik-giltighet inför nazismen.98
Jag ansluter mig till deras strävanden. I mitt fall är historiserings-problemet dock av ett annat och lindrigare slag, eftersom jag inte
sysslar med nazismen i sig utan med eftervärldens erfarenheter. Jag behöver inte oförmedlat konfrontera nazisternas vanvett, jag behö-ver inte leva mig in i lägerkommendantens livsvärld. En viktig upp-gift för mig är däremot att historisera innebörden av den nazistiska erfarenheten och föra in den i en djupare historisk värld. Det kan uppfattas som en relativisering av nationalsocialismen. I realiteten är det en relativisering av en historisk erfarenhet och de slutsatser som drogs av den.
Eftersom jag sluter upp bakom det moraliska anatema över na-tionalsocialismen som utslungades i krigets kölvatten består svå-righeten i att hitta en kritisk utgångspunkt för analysen som inte samtidigt försätter mig i ett normativt dilemma. Mitt svar, som har avhandlingen som exemplifiering, är att förlita mig på dygder som breda kontextualiseringar, internationella jämförelser, hermeneu-tisk inlevelse, sammansatta resonemang och humanishermeneu-tiska värden.
51