I Amerika har majoriteten dragit en skräckinjagande cirkel kring tanken. Författaren kan röra sig fritt så länge han stannar inom dess gränser, men ve honom om han vågar gå utanför den! Att brännas på bål behöver han inte frukta, men han utsätts för tråkigheter av alla slag och för ständig förföljelse. […] De som klandrar honom uttrycker sig högljutt, medan de som tänker som han men saknar hans mod tiger och drar sig undan. Den dagliga kraftansträngningen får honom att svikta till slut, han ger vika och sjunker tillbaka i tystnaden, som om han kände samvetskval över att ha sagt sanningen.
Nazismen som stigma 103
U
nder de första fredsåren gick Europa i närkamp med sitt eget förflutna. Uppgörelserna hade inletts när strids hand-lingar ännu pågick, men en verklig konfrontation med andra världskrigets illgärningar kunde inte påbörjas förrän Tysk-land kapitulerat i maj 1945. Även om skeendet varierade från Tysk-land till land kan man i efterhand urskilja tre sammantvinnade spår som processen följde under den tidiga efterkrigstiden, ett politiskt, ett rättsligt och ett kulturellt.1Den politiska bearbetningen var den mest genomgripande. Vik-tiga riktlinjer drogs upp vid de allierades stormaktskonferenser i Teheran, Jalta och Potsdam. Ett överordnat mål i både östra och västra Europa var att först demontera resterna av de fascistiska regi-merna för att därefter omvandla statssystemen i önskad ideologisk riktning. Den politiska konfrontationen inbegrep även det som i de tyska ockupationszonerna gick under namnet denazifiering, en process som omfattade en upplösning av nazistiska organisationer, ett förbud mot nazistiska partier och en utrensning av nazistsym-patisörer ur offentliga institutioner.2
En betydelsefull utlöpare av de politiska processerna var de rätts
liga uppgörelserna. Sinnebilden är Nürnbergprocessen 1945–1946,
den internationella rättegången mot det överlevande nazistiska le-darskapet. På tysk mark och i andra delar av Europa ställdes sam-tidigt många andra inför rätta i större och mindre tribunaler; det danska retsopgøret och det norska rettsoppgjøret är bara två exempel bland många. Direkt i anslutning till krigsslutet förekom därutöver utomrättsliga lynchjustiser mot kollaboratörer och quislingar. Ett mindre konfrontatoriskt inslag i den rättsliga bearbetningen var de nya konstitutioner som utarbetades i flera länder under 1940-talets senare skede.3
Under de första efterkrigsåren ägde också olika former av kultu
104 kapitel iii
hän åt debatt, kritik och självprövning under de första efterkrigsår-en. I nyskrivna dramer, nyproducerade filmer och nygrundade tid-skrifter gick man till botten med krigsårens upplevelser. Debatter-na formade sig till konstnärliga och filosofiska rannsakningar av det nazistiska arvet. I takt med att gamla ideal prövades och befanns obsoleta kunde nya rycka fram.4
Uppgörelserna klingade emellertid snabbt av i 1940-talets slut-skede. De hade varit som mest intensiva under de första åren av fred, men redan 1947–1948 mattades de av. I stället kan man se hur en gemensam nationell förståelse av andra världskrigets grundlades i alla europeiska länder vid denna tidpunkt. Etienne François har karakteriserat dessa berättelser om kriget som patriotiska. Med det menade han att tolkningarna tog form av försvarstal för den egna saken, det egna folket, det egna handlandet under kriget. Man gjor-de gällangjor-de att segern över nazismen väsentligen kungjor-de tillskrivas den egna insatsen, vare sig man åberopade det egna landets mot-ståndsrörelse, militära insatser eller enastående samhällssystem. Betrakt el sesättet var nationellt och argumentationen hämtade sin kraft ur ett egenrättfärdigt etos: krigsåren hade sannerligen inne-burit umbäranden och uppoffringar, men genom att ståndaktigt hålla fast vid de ideal vi trodde på lyckades vi hålla den främmande härskarmakten stången. Även i länder som hade haft starka nazis-tiska eller fascisnazis-tiska organisationer såg man dem efter 1945 ofta som en utländsk förbrytarliga som hade gjort sig till herre över det egna folket. Utan att förringa olikheterna mellan Väst- och Östeu-ropa kan man alltså hävda att de nationella berättelserna om andra världskriget förenades av en patriotism som rättfärdigade den gäl-lande ordningen och tog den egna samhällsåskådningen i försvar.5
Det har inte saknats förklaringar till denna scenförändring. I många av Europas länder hade krigets framfart trasat sönder den sociala samhörigheten och raserat den mellanmänskliga tilliten. Här erbjöd de nya patriotiska berättelserna en bot. De bidrog till att homogenisera och stabilisera, att försona och förena, att skänka de oerhörda offren en mening, de omgestaltade nationerna en ny iden-titet och de överlevande en löftesrik framtid. Förutsättningen var en mangrann uppslutning bakom ett nationellt samförstånd och en biläggning av de strider som kriget underblåst. Historikern Nor-bert Frei har för Västtysklands vidkommande menat att ett slags
Nazismen som stigma 105
Vergangenheitspolitik vidtog åren omkring 1950: de allierades
de-nazifieringsprocesser avbröts, dömda nazister benådades och in-lemmades på nytt i samhället samtidigt som ytterlighetspartier på höger- och vänsterflanken förbjöds. Syftet var att glömma, norma-lisera och stärka uppslutningen bakom nya värden som social mark-nadsekonomi, västorientering och antitotalitarism. Även om För-bundsrepubliken var ett särfall kan man skönja liknande förlopp i andra västeuropeiska länder. Historikern Tony Judt har hävdat att den samfällda glömskan var en förutsättning för att rekonstruera Europa efter andra världskriget: européerna lyckades ekonomiskt och politiskt gjuta nytt liv i kontinenten genom att lägga det nära förflutna bakom sig på samma gång som en moralisk och kulturell vitalisering krävde att de drog lärdom av just detta förflutna.6
Sverige förekommer nästan aldrig i den internationella diskussio-nen om uppgörelserna efter andra världskriget. Det är som att det faktum att landet var neutralt och aldrig ockuperades av Nazitysk-land innebär att det inte ägde rum några konfrontationer eller pröv-ningar. Det är inte riktigt sant. Den svenska utvecklingen följde i stort samma rytm som den allmäneuropeiska.7