Återhämtningen

Vännerna främjar återhämtningen genom det sociala stöd de bidrar med, främst den utåtriktade gemenskapen och de stödjande samtalen. Den annars bristande initiativförmågan stimuleras med hjälp av vännernas engagemang. De stödjande samtalen bidrar till att de psykiska svårigheterna inte tar överhanden och att individen kan utveckla nya sätt att hantera hinder och svårigheter på, men även undvika problematiska situationer. På så sätt främjas individens möjlighet att nå

kontroll över sjukdom, hinder och svårigheter. Individen tar själv ett aktivt

ansvar för att skapa denna kontroll då hon/han utvecklar strategier för att få det stöd hon/han behöver samt för att bibehålla den stödjande relationen.

Via den utåtriktade gemenskapen främjas återhämtningen. Vännerna gör olika saker tillsammans med individen. Det lämnar mindre utrymme för problem och svårigheter, men inkluderar också individen i andra sociala sammanhang. Det sociala umgänget med vännerna främjar därmed individens strävan efter

meningsfulla roller i samhället/social gemenskap. När vännerna stannar kvar

även när de får kännedom om de psykiska svårigheterna och på olika sätt försöker hjälpa och stödja individen bidrar det till målet att erhålla erkännande

och acceptans. Vännernas sätt att förhålla sig till individen och dennes

problematik främjar individens självacceptans vilket är betydelsefullt för möjligheten att utveckla identitet och besegra stigma.

Återhämtningen hindras när vänner drar sig ur relationen då de får veta att individen har psykiska svårigheter och/eller om de avvisar individens stödförfrågan. Dels går en presumtiv stödperson förlorad och därmed möjligheterna till socialt stöd. Dels försvinner vänskapsrelationen vilket exkluderar individen från den betydelsefulla rollen som vän. Oron för och erfarenheter av att avvisas och/eller stigmatiseras medför att individen ibland

133

avhåller sig från att berätta om sina psykiska svårigheter. Risken finns dock att vännerna ändå drar sig undan då de kan missförstå individens agerande och/eller reaktioner, när de inte har vetskap om den psykiska problematiken. En annan risk med att hålla funktionshindret hemligt är att stödbehovet inte tillgodoses och de psykiska svårigheterna kan då tillta. Ensidiga relationer och sårande beteenden hindrar återhämtningen då det innebär en påfrestning för individen och dennes psykiska hälsa. Samtidigt riskeras relationen om individen sätter gränser för vad hon/han finner acceptabelt, vilket kan innebära att individen visar större fördragsamhet i dessa relationer.

6.3.5. Konklusion

Vänner verkar vara per definition stödjande. Det är de som finns där och ställer upp för varandra som kategoriseras som vänner. Även om man inte kan kräva någonting av vänner finns det förväntningar om hur man ska agera som ”äkta vän”. Om personen inte lever upp till det förväntade, kommer hon/han heller inte att kategoriseras som vän. Detta är en sanning med modifikation. Det verkar utifrån mitt resultat finnas en viss glidning i vad som är att betrakta som acceptabelt och inte i en vänskapsrelation, vilket kan vara kopplat till den betydelse vänskapsrelationer har samt svårigheten att upprätthålla och utveckla sådana relationer då man har psykiska funktionshinder. Det kan medföra en större fördragsamhet i de få vänskapsrelationer man har. En annan aspekt jag särskilt vill betona från analysen av vänskapsrelationerna är hur tydligt individen framträder som aktiv. Hon/han tar ett stort ansvar för såväl relationen, stödet som återhämtningen. Vänskapsrelationens värde, vännernas inverkan och stöd verkar således främja och mobilisera individens egen kraft och förmåga, vilket är en betydande faktor för en positiv återhämtning.

Det sociala stödet från vännerna är mer utåtriktat och gemensamhetsskapande till sin karaktär än vad stödet från släkt och familj är. Stödet från dem är mer inriktat på vardagliga sysslor och på att få vardagen att fungera, men stimulerar inte i lika hög grad till aktivitet som stödet från vännerna. Även om individen på olika sätt försöker värna den stödjande relationen till sina närstående är det än mer tydligt i vänskapsrelationen. De balanserande och säkrande elementen är mer framträdande här. På så sätt framträder individen som mer aktiv i relation till vännerna än till släkt och familj när det gäller att bevara och utveckla den stödjande relationen. Den stödjande relationen från vännerna är dessutom på ett sätt mer sårbar än den till släkt och

134

familj vilket medför en ökad varsamhet och försiktighet i hur den ska hanteras för att inte gå förlorad. När det gäller återhämtningen så skulle jag säga att det stöd vännerna bistår med främjar den sociala samvaron och meningsfulla roller i samhället i större utsträckning än vad släkt och familj gör.

135

K

7

ARBETS- OCH STUDIEKAMRATER

Inledning

I föreliggande kapitel är det arbets- och studiekamrater som är i fokus. Dessa aktörer finns inom tre olika kontexter; reguljärt lönearbete, studier och övriga arbetsformer. Med övriga arbetsformer avses exv. kommunala sysselsättningar för personer med psykiska funktionshinder, men även olika former av praktikplatser individen kan ha inom ramen för sin sjukskrivning17. Grundförutsättningen för dessa relationer ligger i att individen har tillträde till arenan arbete/skola/sysselsättning. Individens tillträde är en viktig förutsättning för dessa relationer, men är också betydande på andra sätt vilket jag menar är viktigt att ha med i läsningen och förståelsen av detta kapitel.

Personer med psykiska funktionshinder får ökat välbefinnande om de har arbete eller arbetsliknande sysselsättning som upplevs meningsfullt och är anpassat till deras förmåga. Arbetet har flera betydelsefulla karaktäristika såsom att känna sig nyttig och ingå i en arbetsgemenskap (Leufstadius, 2008). Det utökar det sociala umgänget, individen får en funktion och blir en del av det sociala samspelet (Karlsson, 2008). Ett lönearbete är det ultimata målet i återhämtningsprocessen för personer med psykiska funktionshinder (Leete, 1989). Det bekräftas av samtliga mina informanter som alla strävar efter arbete, i synnerhet ett lönearbete18. Studier, praktikplatser och annan sysselsättning ses förvisso som betydelsefullt, men målsättningen och det ideala är ett ”riktigt” arbete.

Ditte: Jag vill ut i arbetslivet igen. För det är det sista jag har kvar för att bli hundraprocentigt stärkt igen, det är att få komma ut i arbetslivet. // Ja bli en, citattecken ”normal” så är det arbetslivet.

Erik: Bara det att få ett jobb skulle vara en väldig kick för självkänslan. Då skulle man nästan känna sig fullvärdig så att säga.

Som citaten belyser är arbetet ett tecken på att man är en normal och en fullvärdig medborgare som gör rätt för sig. En målsättning med återhämtningen

17 Informanterna refererar till arbete och arbetskamrater oavsett vilken sysselsättningsform det handlar om. I analysen beskriver jag om det är lönearbete, sysselsättning eller praktikplats som avses.

18 Även om de har lönearbetet som ideal tror sig inte alla kunna uppnå detta ideal på grund av sitt psykiska funktionshinder.

136

är att återfå meningsfulla och värderade roller i samhället och den mest eftersträvansvärda rollen är just rollen som anställd (Spaniol m.fl. 2002). Det är med bakgrund av det som vi kan förstå arbets-/studiekamraters betydelse för återhämtningen.

7.1. Främjande faktorer

Avsnittet består av två teman. Det första temat, rollen som arbets-/studiekamrat, handlar om hur arbetskamrater kan främja individens möjlighet att anta en värderad roll i samhället. Det andra temat, stöd för att klara arbetssituationen, handlar om det stöd individen behöver för att hantera sin arbetssituation vilket ytterst är en förutsättning för att bibehålla rollen som arbets-/studiekamrat.