Icke ändamålsenligt stöd

Det informanterna finner hindrande i relation till de formella stödaktörerna är när de inte får gehör för sitt stödbehov och/eller när stödet inte är avpassat till deras upplevda problem och förmågor. Om individen inte får det stöd hon/han behöver kan det leda till att de psykiska svårigheterna tilltar. När givet stöd inte är matchat till det problem individen upplever sig ha, kan det heller inte tillgodose dennes behov och upplevs därmed inte ändamålsenligt (Cutrona, 1996). Oavsett vilken intention stödgivaren har får stödet inte avsedd effekt. ”För mycket” eller ”fel sorts” stöd (oavsett intention) kan öka stödberoendet och/eller stödbehovet, men riskerar även att förstärka sjukrollen. På så sätt blir stödet kontraproduktivt och verkar hindrande för återhämtningen.

Informanterna beskriver flera situationer där de upplever att de inte fått

162

upplevda problem genom att bortförklara, nonchalera eller på andra sätt tysta det de som brukare/patient/klient försöker lyfta fram och ser som relevant. Gunilla träffar sin psykiatriker på öppenvårdsmottagningen var tredje månad för samtal. Hennes uppfattning är att dessa stödsamtal enbart är uppföljning av hur medicineringen fungerar. Gunilla har upprepade gånger försökt förklara för läkaren om den panikångest hon har drabbats av och som begränsar hennes vardagsliv i stor utsträckning, men får ingen respons.

Gunilla: Hon (läkaren) kan inte förstå min panikångest, när jag sitter och säger till henne att, jag klarar inte av att gå ut själv. Det är precis som att det hör hon inte. // Det är precis som att det passerar hennes öron. // Hon har inte lyssnat på det. // Det känns inte bra för jag tappar bara mer och mer förtroende. // När det inte sker någon förändring när man är hos sin läkare och man talar om nu är det si och så här. Och man ser att inte läkaren lyssnar, då känner jag det att, det här ger inte mig någonting, varför ska jag gå hit över huvudtaget?

Lyhördhet inför individen och dennes behov är en betydande aspekt i stödrelationen (Sarason, Sarason & Pierce, 1994) men även för återhämtningen (Topor, 2001). Den bristande lyhördheten signalerar ingen känslighet inför individens behov och relationen kan därför inte karaktäriseras som stödjande (Goldsmith & Parks, 1990). Om professionella bortser från individens uttalade behov kan det tolkas som ett diskvalificerande av såväl individen som dennes erfarenheter. Det påverkar inte bara relationen dem emellan utan även upplevelsen av det fortsatta stödet. Det visar sig genom att Gunilla inte heller tycker att de stödsamtal de har är stödjande. Gunilla funderar till och med på att avsluta dessa då hon inte tycker sig få ut någonting av dem.

Ett annat exempel på icke ändamålsenligt stöd är sådant stöd som individen upplever är fokuserat på ”fel problem”. Katja berättar hur hon under flera år fått stöd, insatser och behandling utifrån diagnoser som personlighetsstörning och missbruk. Något som hon redan initialt inte tyckte stämde med de problem hon själv upplevde sig ha.

Katja: Sedan så började jag med samtal på alkoholrådgivningen, egentligen inte för alkoholproblem. // Utan det var sådant fullständigt kaos så att jag var tvungen att döva mig själv för att stå ut i detta. Och hade man hajjat det då, så hade jag inte behövt uppleva allt det här. De (behandlingsformerna) har inte varit anpassade efter mitt funktionshinder. // Och det har inte funkat alls. Det har inte hjälpt mig ett dugg. Så det, ja det har väl hållit mig vid liv. Men något annat har det inte gjort.

Det Katja ville ha hjälp med var att hantera det kaos och den ångest hon upplevde. I stället fokuserade man under flera år på missbruksproblem som Katja själv inte upplevde sig ha. Stödet har inte varit matchat till det upplevda problemet och har därmed inte kunnat tillgodose det egentliga behovet (Cutrona,

163

1996). Hennes problematik har kvarstått och i vissa avseenden till och med eskalerat. Det visar att oönskat stöd får sämre effekt än önskat stöd oavsett intentioner (Badr m.fl. 2001). Vad värre är, och det gäller båda ovanstående exempel, är att känslan av att ingen lyssnar och/eller att andra fattar beslut över huvudet på en kan leda till att individen förlorar kontrollen över situationen. Utan kontroll kan det kännas tämligen hopplöst att fortsätta försöka vilket, hämmar återhämtningsprocessen (Deegan, 1996).

De två följande exemplen handlar om stöd som förvisso är relaterat till det problem individen upplever sig ha, men som ändå får negativa effekter för individen och dennes återhämtningsprocess. Det första handlar om stöd som

ensidigt fokuserar på hinder och svårigheter. Ditte beskriver hur de kontakter

hon hade tidigare vid såväl öppenvårdspsykiatrin som slutenvården, enligt henne, fokuserade väl mycket på hennes psykiska funktionshinder. Konsekvenserna blev att hon fastnade i negativa tankar om sig själv och sina svårigheter. Något hon är rädd för att hamna i igen.

Ditte: Jag fastnade i det. Förr fick jag alltid itutat mig, att ”du är så sjuk, det är så stort fel på dig”. De jobbade väldigt mycket på att få mig att se psykiatrifunktionshindren som jag har som något negativt. // Det tyngde ner mig väldigt mycket, liksom att det var något dåligt, jag var sjuk och sådana grejor. // Jag är inte säker på att man gör det, men jag är jävligt rädd för att jag skulle komma tillbaka till den svackan. Det är jag livrädd för att när jag väl har kämpat mig hit så pass och blivit så pass mycket friskare och gå tillbaka till det där det är jag livrädd för.

Det stöd Ditte fick från de professionella skulle kunna tolkas som deras sätt att hjälpa henne kontrollera och hantera svårigheterna. Att ”lära” individen se tidiga tecken för att därmed undvika eller minimera problematiska situationer är ett sätt för omgivningen att främja återhämtningen (Breier & Strauss, 1984). Med tanke på att ett led för individen i återhämtningsprocessen handlar om att acceptera och få förståelse för det egna funktionshindret (Deegan, 1996) kan ovanstående stöd ses som ett stöd som främjar återhämtningen. Det som talar till dess nackdel är den ensidiga betoningen på hinder och svårigheter. Individens resurser och förmågor kommer inte till uttryck utan Ditte fastnar i det negativa, det svåra och destruktiva. I de professionellas iver att hjälpa henne hantera de psykiska svårigheterna kan resurser och förmågor komma på undantag. För att en individ ska kunna bygga en meningsfull framtid behöver hon/han få tillgång till sina förmågor. Om inte professionella ser eller uppmärksammar individens resurser och förmågor kan de heller inte förmedla det hopp individen behöver för att kunna använda dessa (Repper & Perkins, 2008).

164

Ensidig fokusering på hinder och svårigheter kan även kopplas till den medicinska modellen. Med fokus på sjukdom, diagnos, symtom och brister finns risken för att individen avhumaniseras (Deegan, 1996). Det lämnar liten plats för att dessa personer kan förbättras och återhämtas (Roe & Chopra, 2003) eftersom det rymmer så lite av hopp och tilltro till individens förmågor och resurser (Mead & Copeland, 2000). Det kan medföra att både de psykiska svårigheterna och sjukrollen förstärks. Det framgår i citatet då Ditte beskriver sin rädsla och oro för att återigen fastna i detta destruktiva nät av svårigheter. Hon drar sig i det längsta från att söka hjälp från psykiatrin. Det kan tolkas som en strategi att styra sin återhämtningsprocess i mer positiv riktning. Strategin syftar till att om möjligt bibehålla sina resurser och förmågor och inte gå bort sig i en kategorisering som enbart fokuserar på det sjuka, avvikande och hindrande. Ett steg i återhämtningsprocessen är närvaro av personer som tror på individens förmåga att vara och bli någonting annat än enbart ”sjukdomen” (Topor, 2001). På det sättet kan individens önskan om att hålla sig från psykiatrin verka stärkande, i den mån de upplever att professionella inte förmår se något mer hos dem än problem och svårigheter (Topor, 2008a).

Det avslutande exemplet handlar om för mycket stöd. Det tydliggörs med ett citat från Cornelia. Hon berättar om vilka konsekvenser för mycket stöd kan få.

Cornelia: Man kan bli så pass trygg med allt som finns omkring att man inte gör nåt själv. // Man behöver inte göra nåt själv. // Man räknar med att alla människor tar hand om problemen och det är absolut inte bra. // Jag har fått det (för mycket stöd) på ett annat ställe. På ett gruppboende och jag kände att jag inte fick tänka själv ens. // De körde mig överallt och hade jag några problem så då ringde de dit och de laga mat och ja det var allting, allt alltså. // Jag kände att jag levde inte, utan de levde för mig. // Jag mådde inte bra av det. Alltså man gick omkring där som att ja jag finns inte.

För mycket stöd kan vara kvävande för individen (Badr m.fl. 2001). Det visar sig i citatet hur stödberoendet tilltar i takt med att de professionella tar över mer och mer i Cornelias liv, även sådant som hon egentligen har förmåga att klara själv. Utgångspunkten i stödet var att hjälpa Cornelia, men det tog sig orimliga proportioner där Cornelia till slut kände det som att ”de levde åt henne”. Ett sådant överbeskyddande stöd verkar hindrande för individen (Goldsmith, 2004). Det utökar stödberoendet vilket hämmar individens möjlighet till utveckling (Skårner, 2001). När individen inte får möjlighet att göra egna val eller misstag förlorar hon/han kontrollen över sitt liv vilket hindrar återhämtningen (Mead & Copeland, 2000).

Det jag har försökt visa med detta tema är att stöd som inte är formulerat tillsammans med individen utifrån dennes behov och önskemål svårligen kan

165

komma att upplevas ändamålsenligt. Oavsett om det är för lite, för mycket eller fel sorts stöd kan det bidra till ett ökat stödbehov, stödberoende och att sjukrollen förstärks. En ytterligare komplikation är den känsla av bristande delaktighet som infinner sig. När de professionella inte accepterar (eller ens visar intresse för) individens beskrivningar, upplevelser eller önskemål kan det skapa ett avstånd mellan parterna (Topor, 2001). Det kan leda till att individen inte känner sig delaktig och, det för återhämtningen så betydelsefulla, samarbetet går förlorat (Topor & Borg, 2008). Relationen kan beskrivas som två parallella spår som aldrig möts. De professionella har tagit den centrala och aktiva rollen i såväl stöd- som återhämtningsprocess och individen känner sig inte involverad i det som sker. När individen inte ges möjlighet att själv delta eller påverka kan det tolkas som ett utanförskap i det egna livet, vilket minskar möjligheten för individen att vara aktiv i sin återhämtning.