Maktbalanserad relation

Detta tema handlar om hur de formella stödaktörerna kan främja individens återhämtning genom att stärka den enskildes position i processen. Genom att involvera individen i stödprocessen och de beslut som berör denne, kan delaktigheten främjas och makten mellan parterna balanseras. I litteraturen kring återhämtning finns en samsyn om att återhämtning främjas då de professionella har ett förhållningssätt där individen tillerkänns makten över sitt liv och får en central roll i processen (Deegan, 1996).

Det finns en aspekt av den stödjande relationen jag funnit särskilt betydelsefull i mitt material och det är respekt och tilltro. Det handlar om att erkänna individen och dennes kunskap, erfarenheter och upplevelser som betydelsefulla och giltiga. När individen känner sig värderad och respekterad som människa ökar förutsättningarna för att det stöd som ges kommer att uppfattas stödjande (Barnes & Duck, 1994). De sätt på vilket de professionella visar individen respekt och tilltro främjar också individens delaktighet i såväl stöd- som återhämtningsprocessen. Hur det kan ta sig uttryck avser jag diskutera utifrån två olika ”områden”. De är relaterade till individens:

159 • Erfarenheter och upplevelser

• Hanteringssätt

Det framkommer i flera intervjuer hur värdefullt det är när de professionella visar respekt för och tilltro till deras erfarenheter och upplevelser utan att döma, nedvärdera eller förlöjliga. Det första exemplet på det hämtar jag från Henrik. Han vistas på rättspsykiatrisk avdelning. Flera av hans erfarenheter och upplevelser har av andra bedömts som orimliga, och ett uttryck för paranoia och psykos. Själv anser Henrik att den förföljelse från myndigheter han upplevt är sann. Han menar att även om det låter otroligt att myndigheter skulle utsätta samhällsmedborgare för det han varit med om, så utesluter det inte att det skulle kunna vara så. Det finns två personer som bekräftat hans upplevelser som möjliga, hans stödperson och hans advokat. Henrik menar att sådan tilltro är en förutsättning för stöd och något han växer av som människa.

Maria: Det måste finnas en tilltro till individen man är satt att stödja?

Henrik: Precis, annars är det ganska meningslöst att man försöker stödja någon. För sitter man bara och håller med eller säger att ”nej så kan det väl inte vara” då kommer det inte att fungera. // Det måste vara en dialog mellan båda parter. // I och med att de tror på en när man pratar med dem så växer man inombords. // Jag tycker att varje människa som har någonting att berätta ska man lyssna på, särskilt när man håller på med sådan här verksamhet. // Det finns olika fall i allting, varje människa har sin historia och då måste man lyssna på den personen när den berättar om ditten och datten.

Citatet visar att det inte handlar om att till varje pris hålla med om det individen anser och/eller upplever, men att respektera och bekräfta det som en realitet för individen, även om det verkar orimligt eller osannolikt. Genom att ta till sig individens erfarenheter kan samarbetet mellan individ och professionell främjas på ett sätt som gynnar individen i dennes återhämtningsprocess (Velpry, 2008). Det visar sig i exemplet från Henrik där han beskriver hur han växer när hans erfarenheter tas på allvar. Citatet visar också betydelsen av att se individens situation satt i ett sammanhang. Det inbegriper att få kunskap om vad som kan ligga bakom en händelse eller situation. Genom att i dialog ta till sig individens berättelse, det Henrik benämner ”historia”, kan de professionella få större förståelse för individens erfarenheter och upplevelser. Det skapar också förutsättningar för ett mer ändamålsenligt stöd, då stödet kan matchas till kontext, problem och behov (Cutrona, Suhr & MacFarlane, 1990).

Ett annat exempel på hur respekt och tilltro till individens erfarenheter och upplevelser kan verka främjande för individen hämtas från Anna. Hon berättar

160

om sin psykolog och två psykiatrisjuksköterskor som arbetar i ett mobilt team och hur betydelsefulla de varit för henne då hon mådde som sämst.

Anna: Jag kände att de lyssnade på mig och respekterade och accepterade utan att döma. // Att de förstod. Jag kände mig tagen på allvar. // Just det här med upplevelser, ens egen upplevelse eller tolkning. // (De) kunde ge mig andra synvinklar eller synsätt. // För när jag var sjuk, det vara bara ett, mitt tänkande, mina tankar som förgiftade. De flyttade upp det så jag kunde se, hjälpte mig att se mer. // Det blev mer så här aha-upplevelse när man satt så och bollade. Jag kände att det gjorde mycket. För det har verkligen hjälpt känner jag.

Samtidigt som de professionella lyfter diskussionen och erbjuder alternativa tolkningssätt visar de respekt och tilltro till Annas erfarenheter och upplevelser. Deras kunskap blir ett komplement till Annas och ger henne nya perspektiv på sin situation. På så sätt blir samtalet, dialogen dem emellan, ett stöd för individen där hon ges en mer nyanserad förståelse för sig själv (Breier & Strauss, 1984). Det främjar återhämtningen då individen kan hitta nya sätt att hantera sina svårigheter och hinder på, vilket ökar dennes kontroll över sjukdom, hinder och svårigheter (Anthony, 1993).

Nästa exempel på hur individen kan visas respekt och tilltro är relaterat till dennes sätt att hantera sina psykiska svårigheter. Jonna berättar hur hennes KBT36-terapeut reagerade då hon berättade hur hon försökte hantera sin ångest genom att skära sig i armarna.

Jonna: Paula, min terapeut, hon har hjälp mig jättemycket. // Hon var den första som sa till mig under den perioden då jag skar mig i armarna så sa hon ”Jonna, det du gör är inte fel, du vet inte något annat sätt att lösa allting på”. Då kände jag det, här har jag legat inne, fått höra att jag har barnfasoner, sådana här grejor. Och så kommer hon och bara säger till mig att det jag gör är inte fel. För, för mig var det inte fel. Det var den enda lösningen jag hade, när det blev för jobbigt.

I återhämtningsprocessen handlar det om att vara observant på att individens ageranden kan vara uttryck för strategier att hantera en problematisk situation, även om de i vissa hänseenden kan tolkas som irrationella eller som symtom (Deegan, 1996; Topor, 2001). Det belyses i citatet där terapeuten istället för att nedvärdera eller skuldbelägga Jonna för att ha skurit sig, bekräftar hennes handling som ett sätt att hantera en svår situation. Samtidigt är hon tydlig med att det finns andra sätt och att deras framtida gemensamma arbete är att finna nya alternativa strategier. På så sätt lyfter hon fram Jonna som en person med resurser och förmågor, men utan att förringa problemet. Förutom att Jonna bekräftas som duglig inger det hopp om att förändring är möjlig. Hoppet om att

161

förändring är möjlig och att individen innehar resurser som kan realisera förändringen (tillsammans med andra) främjar återhämtningen (Ridgway, 2001).

Genom att visa respekt och tilltro till individen, dennes erfarenheter och sätt att försöka hantera sin situation och inkludera individen i stödprocessen blir

makten mer balanserad. En maktbalanserad relation minskar risken för

polarisering mellan parterna och främjar delaktighet och gemenskap där individen frigörs från den beroendeställning som annars kan utvecklas. De professionella ställer inga anspråk på tolkningsföreträde utan erkänner individens erfarenhetskunskap. Det ger individen en mer central plats i återhämtningen (Borg & Topor, 2008). På så sätt får hon/han ökad kontroll och makt över sitt eget liv, vilket främjar återhämtningen eftersom även dennes förmågor och resurser kan utvecklas (Topor 2001).

8.2. Hindrande faktorer

Första temat, icke ändamålsenligt stöd, handlar om stöd som inte är avpassat till individens upplevda behov och förmågor och hur det ökar stödberoendet och förstärker sjukrollen. I det andra temat, rollen som psykiskt sjuk/ funktionshindrad, belyses svårigheten för individen att framträda som den hon/han är, när denne bemöts utifrån andrahandsinformation och/eller gamla händelser.