Balanserat stödutbyte

En betydande relationell aspekt som lyfts fram i materialet är den önskade möjligheten till ett balanserat stödutbyte. Stödutbytet inbegriper att ta emot stöd, att återgälda givet stöd, men även att kunna vara ett stöd för andra och att detta återgäldas. Vad som rent konkret utbyts i relationen är avhängigt situationen. Det kan vara praktisk hjälp med olika saker som exv. låna ut pengar, sitta barnvakt, åka och handla etc. Det kan också handla om att få ventilera olika problem och svårigheter. Det som är mest framträdande i intervjuerna är inte vilken typ av stöd informanterna får från sina vänner utan snarare att stödet ges inom ramen för en ömsesidig relation. Att det finns ett utbyte mellan parterna och en balans mellan givande och tagande, är en aspekt av vänskap (Roberto, 1989). Ett citat från Ditte får illustrera det.

Ditte: Jag kör efter tjänster och gentjänster. Stöttar någon mig i ett läge kanske jag kan stötta den i ett annat så det är liksom ge och ta. // Jag tycker det är så man ska göra. Hjälper någon mig med någonting som jag inte kan så kanske hon inte kan något annat som jag kan, och då hjälper så klart jag tillbaka. Så tjänster ger gentjänster, ta och ge, det är det som är en vän.

117

Citatet kan sägas visa med vilken grundinställning informanterna går in i en vänskapsrelation. Vilka förväntningar (och krav) de har på sina vänner, men också på sig själva. Detta avsnitt syftar till att belysa hur individen strävar efter att balansera upp stödutbytet (och vänskapsrelationen) för att därigenom främja återhämtningen.

När individen får stöd från sina vänner infinner sig en tacksamhet, men också en direkt önskan om att återgälda det man fått. Anna berättar hur hon reagerar när hon får stöd från sina vänner.

Anna: Det är oftast inga problem. De blir nästan glada, kanske känner sig behövda. // Och när man får hjälp och det löser sig så värms (jag) av tacksamhet, förtroende, gemenskap. // (Men) jag får så dåligt samvete om någon gör något, eller jag blir så här, ”ja ska jag återgälda typ med en gång?” // Jag känner mig hjälplös. Nej men så där, ja tacksamhetsskuld och vad heter det, under? // Underlägsen. // Jag har väl det i mig att man ska inte ta nåt för givet och man ska vara tacksam och så där. // För jag tänker att någon gång, kommer jag säkert att kunna göra det (återgälda) om inte med grejer så med ord eller liksom (skratt).

Den tacksamhet Anna känner övergår lätt i tacksamhetsskuld. Enda sättet att komma från den känslan är att återgälda stödet. Anna beskriver att hon känner sig underlägsen då hon tagit emot stödet och ännu inte kunnat återgälda det. Det tydliggör den maktaspekt som inryms i stödprocessen. Att ta emot utan att återgälda är att infoga sig i ett underordnande (Mauss, 1972). En oförmåga att återgälda stödet ger makten till den andra parten och lämnar individen med en ökad beroendeställning (Roberto, 1989). Annas omedelbara önskan om att återgälda är ett sätt att balansera upp relationen. På det sättet säkrar ömsesidigheten upp balansen mellan beroende och oberoende (Finch & Mason, 1993).

Citatet avslutas med att Anna tror sig kunna återgälda stödet någon gång, på något sätt. Det tydliggör att stödutbytet kan regleras över tid och på olika sätt, eller som Espvall (2001) benämner det, i olika valutor. Det visar sig även i ett citat från Katja. Hon berättar hur hon och en väninna (som också har psykiska svårigheter) stöttar varandra.

Katja: Hon är en nära väninna samtidigt som jag aldrig belastar henne med mitt. // Jag har nämnt det lite kort så där bara, men jag skulle aldrig vända mig till henne om jag hade ångest eller någonting sådant. // För jag tycker hon har nog med sitt, men däremot ringer hon mig när hon har ångest. Men det är det jag kan ge henne. Så att det är nog väldigt mycket ge och ta fast jag ger av min kunskap till henne och ja, hon är egen företagare och ger mig tips om ekonomi och sådana grejor.

118

Det finns balans i stödutbytet mellan dem, det sker över tid och i olika valutor. Det visar också på vilken hänsyn Katja visar sin väninna i stödutbytet. Hon belastar inte henne med sin egen ångestproblematik utan låter istället väninnan hjälpa henne med ekonomiska spörsmål16. Väninnan ges möjlighet att ge sådant som hon kan och är bra på (ekonomiska tips) och som hon vet att Katja behöver hjälp med. Det besparar väninnan oron för i vilken mån det hon kan ge är av värde eller inte. På det sättet menar jag att Katja bidrar till att ytterligare säkra upp balansen dem emellan. Det ökar också möjligheterna till fortsatt stöd från väninnan. I vilken mån personer ger stöd eller håller tillbaka påverkas av hur de värderar det de själva kan erbjuda (Badr m.fl. 2001). Om väninnan känt sig tveksam till vad hon hade att erbjuda Katja kunde det ha lett till att hon dragit sig undan från stödrelationen. Genom att avhålla sig från att ta emot stöd från Katja hade hon heller inte behövt oroa sig för hur hon skulle kunna återgälda det. Ett sådant undandragande hade lämnat Katja utan det stöd hon så väl behöver.

Katja är i sin tur ett stöd för väninnan vid de tillfällen då hon har ångest, det är som Katja säger, det hon kan ge henne. Katja har därmed någonting att ge som är betydelsefullt för väninnan. Att ha någonting som är åtråvärt för någon annan är av betydelse för återhämtningen i och med att man därmed slipper att ständigt befinna sig i den mottagande positionen (Topor, 2001). Möjligheten att få vara stödgivare stärker också självkänslan eftersom man då kan visa andra (och sig själv) att man duger (Skårner, 2001). Det är som Erik uttrycker det, när man stöttar någon annan växer man och känner att man betyder något för dem också. Att vara ett stöd för andra ger således individen en känsla av att vara värderad som människa.

Även om det är betydelsefullt att vara stödgivare finns det en gräns för hur länge man kan befinna sig i en givande position. En överbetoning på givande i kombination med en utsatt situation (såsom psykiska funktionshinder) kan leda till ökad psykisk belastning (Skårner, 2001). För att minska påfrestningen måste relationen balanseras upp. Det kan ske antingen genom att individen drar sig undan och minskar sitt stödgivande eller att hon/han får vännen att utöka sitt stödgivande/återgäldande. Ditte berättar om hur hon hanterar dessa ensidiga relationer.

Ditte: Blir det för jobbigt för mig då sätter jag stopp. // Nu klarar jag inte längre utan nu får du sköta det här själv. // En del förstår och tar verkligen tag i sakerna

16 När Katja beskriver sitt funktionshinder nämner hon svårigheten att hantera pengar och sin ekonomi som en aspekt av funktionshindret.

119

eller så skiter de i det, det är upp till dem själva. // Ja det ska inte gå ut över att jag mår så dåligt så att jag inte klarar av mig själv.

Ditte försöker balansera upp relationen genom att sätta gränser för sitt eget engagemang som stödgivare för att därigenom klara sig själv och sin psykiska hälsa. Samtidigt kan det vara svårt att sätta sådana gränser i den mån relationen i övrigt är värdefull, eller kanske en av få relationer i ett begränsat nätverk. Vänskapsrelationerna som sådana har visat sig vara väldigt värdefulla för mina informanter. Det finns en stor oro hos dem att förlora de få vänner de har (se vidare i avsnitt om hindrande faktorer). En tanke jag har är att denna oro kan bidra till att de har en större fördragsamhet med ensidiga relationer. De har inte samma möjlighet att avstå från relationer där ömsesidighet saknas som personer med ett större nätverk har. Även om de förordar en relation med balanserat stödutbyte, och på många sätt strävar efter det, är frågan hur reella deras möjligheter är att ställa sådana krav på sina vänner. Om vännerna försvinner är risken stor för ökad ensamhet och utsatthet.

Målsättningen är dock att balansera upp relationen genom att återgälda det stöd man får och tillse att det stöd man ger återgäldas. Sådana relationer minskar beroendeställningen som är förenad med att befinna sig i mottagande position (Skårner, 2001) och höjer människovärdet genom att man ges möjlighet att tillföra andra någonting av värde (Karlsson, 2007). Således blir detta balanserade stödutbyte också en maktbalanserad relation vilket är betydelsefullt för återhämtningen. Återhämtning handlar om att återta makten över sitt liv (Deegan, 1996). På det sättet kan man förstå individens strävan efter ett balanserat stödutbyte som en aktiv strategi för att främja sin egen återhämtning.