Stöd för att klara arbetssituationen

Det stöd som efterfrågas och som ses som stödjande är relaterat till möjligheterna för individen att klara av sin arbetssituation. Det avser hjälp med att hantera såväl arbetsuppgifter som relationer på arbetsplatsen. Förståelse både för funktionshindret och individens ibland begränsade förmåga att utföra sina arbetsuppgifter på det sätt som ”man brukar” är även det ett betydelsefullt stöd som arbetskamrater kan bistå med. Med sådant stöd ges individen möjlighet att klara av sin arbetssituation trots sina svårigheter.

Hjälp med att strukturera upp dagen och de arbetsuppgifter som ska utföras är ett sådant stöd som efterfrågas av informanterna. Ditte vistas på en kommunal sysselsättningsverksamhet för personer med psykiska funktionshinder. På grund av sitt psykiska funktionshinder har Ditte svårt att strukturera sin vardag. På

140

arbetsplatsen tar hon ofta på sig för många arbetsuppgifter vilket medför ökad stress och en känsla av misslyckande när hon inte hinner eller orkar utföra dem.

Ditte: Då lär, de tränar med mig för att varva ner. // Nu Ditte, den (uppgiften) tar vi bort och den tar vi till den andre i stället. // Det blir väldigt mycket och jag har stressat på lite väl för mycket. // Jag har satt upp mig på lite för mycket, men det är det att jag har för höga krav på mig själv.

Ditte får hjälp att strukturera upp dagen utifrån hennes förmåga så att kraven ska bli rimligt höga och möjliga att uppnå för henne. Detta strukturerande stöd ges främst från arbetsledarna vid sysselsättningen även om Ditte uppger att även deltagarna hjälper varandra där²². På så sätt finns förutsättningarna för förståelse, stöd och en anpassning av arbetsuppgifterna i förhållande till individens förmåga inbyggt i verksamheten som sådan. För personer som har ett arbete på den ordinarie arbetsmarknaden kan förutsättningarna för stöd se annorlunda ut.

Katja har ett arbete på den ordinarie arbetsmarknaden. Det är förknippat med arbetsuppgifter som ska göras, vilket ställer krav på individen som anställd att utföra dessa (Karlsson, 2008). Det finns ingen anpassning av arbetsuppgifterna relaterade till Katjas funktionshinder. För att kunna leva upp till kraven och klara av sin arbetssituation är hon i behov av stöd på arbetsplatsen. Det finns inget organiserat sådant stöd23, men Katja har en förtrogen arbetskamrat som ställer upp och hjälper henne. Katja har liknande problem med att få struktur på dagen och arbetsuppgifterna som Ditte. Hon har även svårt att förstå hur arbetsuppgifterna ska utföras och vad arbetskamrater menar på exv. möten eller när de ger henne olika uppgifter. Det blir lätt ostrukturerat och förvirrat för henne vilket bäddar för oro och ångest och även konflikter²⁴.

Katja: Caroline ingår i min arbetsgrupp och hon får på något vis ta ansvaret och hjälpa mig i arbetsgruppen. // Stöttar och täcker upp och så. // Hon kan se när det är snurrigt eller när jag behöver ha en extra förklaring eller någonting så kan hon gå in. Ibland om jag tappar ord så kan hon fylla i utan att jag behöver, ja hon vet hur det är. // Hon vet hur jag funkar. // Trasslar jag in mig i en förklaring så kan hon förtydliga, för att hon begriper vad jag pratar om. // Hon ser när jag är på väg att explodera eller ja när det blir snurrigt, och då kan hon gå in och lägga in en förklaring eller så.

Det stöd Caroline bistår med är en förutsättning för att Katja ska klara av sina arbetsuppgifter (och arbetsrelationer) trots funktionshindret eftersom det inte finns någon möjlighet att anpassa arbetsuppgifterna till Katjas förmåga. Det

22 Ditte kategoriserar arbetsledarna på sysselsättningen som kollegor, inte som professionella då hon menar att de är på samma jämlika nivå.

23 Chefen avvaktar en diagnosutredning, innan dess vill han inte sätta in några stödinsatser för Katja.

141

faktiska stödet Caroline bistår med kan kategoriseras som kognitivt stöd (Hedin, 1994). Caroline försöker förklara olika saker för Katja och ger henne råd och vägledning för hur hon kan agera. Stödet har problemfokus och syftet är att komma med förslag och försöka finna svar och lösningar på problem (Derlega, Barbee & Winstead, 1994). Citatet tydliggör också vikten av förståelse för problematiken för att kunna ge det stöd individen behöver. Katja beskriver det som ”Caroline ser, hon vet hur det är, jag behöver inte förklara”. Eftersom en stödhandling inte kommer till stånd förrän givaren bedömt mottagaren som berättigad till stöd (Badr m.fl. 2001) förutsätter det att den andre vet om och faktiskt förstår vad det handlar om. Legitimeringsprocessen underlättas av att individen kan vara öppen med sin problematik och sitt stödbehov. Att förståelsen är så grundläggande för det stöd individen behöver framkommer i ett citat som även det är hämtat från Katja.

Katja: Det måste fungera smidigt på jobbet, jag vill inte att folk ska vara irriterade på mig utan jag behöver lite hjälp. // Jag gör alltid mitt yttersta, jag gör alltid så gott jag kan, men det kanske inte alltid de förstår det. // För ibland blir det fel då, ibland kanske inte jag har hajjat och då får man ta det ytterligare ett varv med mig. // Jag tycker att de ska veta om detta. // Jag vill helst förklara för dem att det är så här jag funkar, ta inte illa vid dig utan fråga eller gör mig uppmärksam på saker i stället för att säga att fan va hon är knäpp som inte hälsar, när jag kanske inte ens har noterat det.

Citatet visar Katjas medvetenhet om sitt psykiska funktionshinder, vilka begränsningar och vilket stödbehov det för med sig i arbetssituationen. Önskan om att berätta och därmed skapa förutsättningar för stöd kan tolkas som ett försök att ta aktiv kontroll över sina svårigheter för att därigenom främja återhämtningsprocessen (Anthony, 1993). Katjas ambition är att göra så gott hon kan, samtidigt inser hon sin begränsade förmåga att utföra arbetsuppgifterna såsom förväntat. Arbetskamraters stöd och förståelse kan underlätta, men förutsätter som citatet visar en kännedom om problematiken. För Katja finns dock inte den möjligheten då hennes chef avrått henne från att berätta i avvaktan på att utredningen som Katja genomgår blir klar. Caroline är därmed den enda förutom chefen som vet om att Katja har ett psykiskt funktionshinder. Det innebär att Katja får förlita sig på en enda person, vilket också innebär en stor belastning för Caroline som den enda stödgivaren.

För Jonna är förutsättningarna annorlunda. Även hon har ett vanligt lönearbete, men har alltid kunnat vara öppen med sina psykiska svårigheter på arbetsplatsen. Ett citat från henne visar på hur förståelsen inte bara är en förutsättning för stöd utan också ett stöd i sig.

142

Jonna: Det har varit väldigt skönt att veta att alla på jobbet har vetat om det och inte har dömt en. För de har själva, några av dem, inte mått så jäkla bra och mår inte så bra fortfarande. Så att man kan känna att de förstår. // Och när vi är så få så kommer man in i en sådan grupp, där man kan om man mår lite dåligt börja gråta eller kunna säga vad det är. // Och chefen han frågar ”Hur är det med dig Jonna?” ”Är du säker på att du ska jobba över, du får tänka på…”

Det stöd Jonna efterfrågar är inte i så hög grad relaterat direkt till utförandet av arbetsuppgifterna. Det hon behöver är förståelse för hur hon kan må. Att den förståelsen och acceptansen finns visar sig i citatet då Jonna påpekar att hon alltid kan berätta hur hon känner sig och att det är okej att gråta om det är det hon behöver. Indirekt påverkar denna förståelse även hennes förmåga att utföra sina arbetsuppgifter då hon slipper anstränga sig eller låtsas må bättre än vad hon gör. Det finns, menar Sarason, Sarason & Pierce (1994), en koppling mellan känsla av acceptans och känsla av stöd oavsett vad som egentligen utbyts rent konkret. På det sättet kan förståelsen i sig verka stödjande utan att vara konkretiserad i någon aktiv uttalad stödhandling. Själv relaterar Jonna förståelsen till att de är en liten arbetsgrupp och att flera av dem har egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Gemensamma erfarenheter kan vara en viktig grund för förståelse (Skårner, 2001). Ytterligare en förutsättning som kanske bidrar till arbetskamraternas förståelse för problematiken kan vara att två av dem också är släktingar till Jonna.

I avsnittet har jag försökt visa vilket stöd individen behöver för att klara sin arbetssituation, sitt funktionshinder till trots. Det handlar om strukturerande stöd, kognitivt stöd samt förståelse både som förutsättning för stöd och ett stöd i sig. Relationer på arbetsplatsen kan vara ett stöd i arbetsrelaterade frågor, men det stöd som ges där spiller även över på icke-arbetsrelaterade situationer (Brand & Hirsch, 1990) och får därigenom återverkningar på återhämtningen i sin helhet. Stödet som arbetskamraterna bidrar med skapar förutsättningar för att individen ska kunna bibehålla sitt arbete. På det sättet blir stödet kopplat till att bibehålla den betydelsefulla rollen som arbetskamrat. När individen, trots sina symtom och svårigheter, eftersträvar att bibehålla sina (arbets-)uppgifter och sina roller (här som arbetskamrat) visar det hur individen aktivt försöker främja sin återhämtning (Anthony, 1993) och där arbetskamraterna genom det stöd de tillhandahåller kan främja denna process.

Förutsättningarna är dock olika. För Ditte finns såväl anpassningen av arbetsuppgifter till hennes förmåga och förståelsen för hennes problematik inbyggt i verksamheten som sådan, då hon vistas på en kommunal sysselsättningsverksamhet. För Katja och Jonna finns inte samma förutsättningar till anpassning av arbetsuppgifterna, då de har jobb på den ordinarie

143

arbetsmarknaden där det finns andra och högre krav på prestation och lönsamhet. Stöd och förståelse från arbetskamrater kan givetvis öka möjligheterna för att individen ska kunna hantera sina arbetsuppgifter, men frågan är hur långt de har möjlighet att sträcka sig och hur långt det räcker utan att även arbetsuppgifterna anpassas till individens förmåga. Frågan är också hur det stöd Katja och Ditte får från sina arbetskamrater ska tolkas. Är det att betrakta som ren tur att de har så välvilliga arbetskamrater som ställer upp för dem? För vilket krav kan man egentligen ställa på arbetskamrater? Det skulle kunna föra oss in på en diskussion om supported employment25, men det ligger utanför denna avhandlings syfte och fokus. Klart är dock att utan stöd från arbetskamrater finns det en stor risk att individen förlorar sin roll som arbetstagare.

7.2. Hindrande faktorer

Det första temat i detta avsnitt handlar om konflikter. Dessa konflikter kan vara relaterade till hur arbetsuppgiften utförs eller till det sociala spelet. Det andra temat belyser oron för att exkluderas och de strategier individen utvecklar för att minska dessa förmodade och/eller reella utestängande konsekvenser.