Mobiliserande stöd med olika fokus och inriktning

Det finns två aspekter av det sociala stöd som främjar återhämtningen jag särskilt vill betona, det mobiliserande stödet samt det sociala stödets olika fokus och inriktning.

När man sammanställer det sociala stöd som uppges vara främjande för återhämtningen visar det sig att den gemensamma nämnaren i detta stöd är att det är mobiliserande (vilket gäller för samtliga nätverksaktörer). Skälet till varför återhämtningen främjas genom mobiliserande stöd kan vara flera. Ett skäl kan vara att det är grundat på en jämlik och maktbalanserad relation där ingen av parterna ses som förmer. Sådana relationella aspekter främjar känslan av

erkännande och acceptans av individen och dennes situation. Det visar sig i det

mobiliserande stödet där såväl individens svårigheter som möjligheter integreras. Utgångspunkten är att utveckla individens egna förmågor och resurser, men utan att bortse från dess hinder och svårigheter. Det mobiliserande stödet implicerar att individen har egna förmågor, men att de periodvis kan vara reducerade. Huvudsyftet med stödet blir då att komplettera och täcka upp för det individen för tillfället inte klarar av.

Det ger ett annat skäl till det mobiliserande stödets värde, nämligen att det appellerar till individen som aktör och som betydelsefull resurs (trots psykiska svårigheter). Det mobiliserande stödet har därmed en inkluderande aspekt som jag finner intressant. För att kunna utveckla en persons egen förmåga förutsätter det kännedom om och intresse för både dennes svårigheter och resurser. Genom

174

att efterfråga och lyssna till individens berättelse värdesätter stödgivaren individen. Hon/han kan då se sig själv som en betydelsefull resurs och som en viktig förutsättning i förändringsarbetet och inte enbart som ett problem. På så sätt kan en mer positiv självbild utvecklas, vilket stärker individens identitet. När såväl individen som dennes upplevelser och erfarenhetskunskap inkluderas i processen, kan parterna gemensamt skapa ett stöd som är matchat till individens upplevda problem, dennes behov och föränderliga förmåga. Den inkluderande aspekten möjliggör därmed en balans mellan det stöd som ges och det stöd som behövs. När stödet är gemensamt formulerat ökar förutsättningarna för att stödet ska uppfattas som stödjande och få avsedd effekt. Att vara inkluderad i stöd- och återhämtningsprocessen innebär också att individen ges överblick över vad som sker, vilket ger denne ökad kontroll, inte bara över sjukdom, hinder och svårigheter, utan över situationen i sin helhet.

Ett tredje skäl till varför det mobiliserande stödet är främjande för återhämtningen kan ha med dess framtidsorientering att göra. Syftet med det mobiliserande stödet är att utveckla individens egna förmågor att hantera sina problem och svårigheter. Det inrymmer dels en tilltro till individens egen förmåga, men också till att förändring och utveckling är möjlig. En sådan tilltro från andra menar jag, skapar en känsla av tillförsikt och hopp hos individen. På så sätt kan det mobiliserande stödet agera drivkraft för individen att ta sig vidare i livet, vilket främjar återhämtningen.

Om det sociala stödets mobiliserande funktion var gemensamt för samtliga nätverksaktörer så varierar stödets fokus och inriktning mellan dem. Ytterligare en intressant aspekt i sammanhanget är i vilken mån stödet är att betrakta som intentionellt eller icke intentionellt. Sådant stöd som tillhandahålls med stödgivarens avsikt att underlätta för individen att hantera det psykiska funktionshindret benämner jag intentionellt stöd. Det stöd som inte har någon direkt koppling till individens psykiska svårigheter, men ändå av individen upplevs och beskrivs som stödjande, benämner jag icke intentionellt stöd. Ett sådant resonemang utgår från tanken om att stöd endast är att betrakta som stödjande förutsatt att stödmottagaren upplever det så.

Det sociala stöd släkt och familj bistår med är främst fokuserat på att få vardagen att fungera. Det bygger på trygghet i det vardagliga livet och är inte så utåtriktat till sin karaktär. Relationen till släkt och familj kan ses som en knytpunkt kring vilket andra arenor, aktiviteter och roller möts. Det intentionella stöd de bistår med är ofta kopplat till olika vardagliga sysslor som individen behöver hjälp med. Släkt- och familjemedlemmarna bidrar även med icke

175

intentionellt stöd. Det vardagliga sociala umgänget upplevs som ett stöd även om det inte är avsett att vara stödjande39. Det främjar återhämtningen även om det inte har någon egentlig eller uttalad koppling till individens psykiska funktionshinder. Det ger individen en välbehövlig distans till de psykiska svårigheterna. Det ger även denne en möjlighet att få vara och känna sig som någonting annat än enbart en stödbehövande person som belastar sina närstående genom sin psykiska problematik.

Det sociala stödet från vännerna är mer utåtriktat än det stöd släkt och familj bistår med. Det är ett aktiverande stöd som ofta bedrivs utanför hemmets väggar. Det har en gemensamhetsskapande karaktär och är inriktat på att våga sig ut i samhället och minskar därmed risken för isolering och utanförskap. Stödrelationen bygger på en flerdimensionell vänskap med olika former av umgänge och aktiviteter. Det sociala umgänget och de däri förekommande samtalen beskrivs och upplevs som socialt stöd och är såväl intentionellt som icke intentionellt. När vännerna inger mod och agerar igångsättare för aktiviteter, men även deltar i samtal relaterade till individens psykiska svårigheter (s.k. trouble talk), kan detta ses som intentionellt stöd. Samtidigt kan det sociala umgänget och samtalen ses som ett stöd i sig och behöver inte ha koppling till de psykiska svårigheterna och är därav att betrakta som icke intentionellt.

Det sociala stödet från arbets- och studiekamrater har fokus på att hantera arbets-/studiesituationen och upprätthålla rollen som arbets- eller studiekamrat. Det intentionella stödet syftar till att underlätta för individen att klara av sina arbetsuppgifter och de sociala relationerna på arbetsplatsen. Sådant stöd förutsätter kännedom om de psykiska svårigheterna, vilket verkar vara extra problematiskt när det gäller just denna nätverksaktör. Informanterna verkar mycket tveksamma till att berätta om sina psykiska svårigheter för dem. Det verkar vara förenat med en oro för att bedömas som avvikande och avvisas från relationen och rollen som arbets-/studiekamrat. Informanterna verkar förorda det icke intentionella stödet från denna stödaktör. Det vill säga att inkluderas och bemötas som arbets-/studiekamrat. Kanske prioriteras den stödformen framför det intentionella stödet på grund av att bekräftelsen som arbetskamrat är mer positiv för individens självbild och identitet än bekräftelsen som psykiskt funktionshindrad i behov av stöd och hjälp för att klara av sin arbetssituation.

När det gäller stödet från de formella stödaktörerna kan allt stöd från dem karaktäriseras som intentionellt och stödet har fokus på individens psykiska

176

funktionshinder. Syftet med stödet är att hitta sätt som kan underlätta för individen att hantera sina psykiska svårigheter med hjälp av de insatser som respektive myndighet eller välfärdsorganisation har att tillgå. De anställda är per definition personer som förväntas vara stödjande. Individen förväntar sig att de anställda ska omsätta sin kunskap och erfarenhet i stödhandling för att därigenom komplettera den kunskap och förmåga individen själv har att hantera sin problematik. De formella stödaktörerna intar enbart rollen som formell stödaktör, vilket är en skillnad i förhållande till närstående, vänner och kollegor. Givetvis kan professionella agera vän, kollega etc. men det sker ändå inom ramen för deras formella mandat att ge stöd.

Jag ser ett stort värde i att samtliga dessa fyra grupper av stödaktörer har olika fokus och inriktning på det stöd som ges. Individen ges då tillträde till olika arenor, aktiviteter och relationer, men även olika roller såsom vän, kollega, man, dotter, brukare etc. Det kan vidga individens bild av sig själv där hon/han kan inkludera fler positioner än enbart den som psykiskt funktionshindrad. Det leder återhämtningen i en positiv riktning då det främjar individens möjlighet till

social samvaro och återtagande av värderade roller i samhället. Att inkluderas

på fler arenor och i fler relationella sammanhang stärker identiteten och minskar de sociala stigmatiserande konsekvenserna av det psykiska funktionshindret. Här menar jag att det icke intentionella stödet kan fylla en än större funktion än det intentionella, eftersom det till stor del saknar koppling till individens psykiska funktionshinder. I sådana situationer möts individen av andra, men även av sig själv, utifrån andra premisser än vad hon/han gör i relation till det intentionella stödet. Utifrån icke intentionellt stöd kan individen med större enkelhet framträda just som den person hon/han är utan att sammankopplas med den utsatthet som det psykiska funktionshindret annars kan medföra.

Kan då dessa aktörer ersätta varandra? Utifrån mina ovanstående reflektioner kan det nog vara svårt. Varje aktör bär med sig olika roller, förutsättningar och förväntningar in i stödrelationen. Det är att betrakta som en styrka för individen och dennes återhämtningsprocess då det främjar ett samhälleligt deltagande på alla de arenor som hör medborgarrollen till. Klart är dock att vissa aktörer ibland måste ersätta eller kompensera för någon annan. Det har att göra med att förekomsten av stödjande relationer ibland kan vara begränsad, vilket kan relateras till såväl individens psykiska svårigheter som till att alla relationer inte förmår bära upp det sociala stöd individen behöver för att komma vidare i livet.

177