Rollen som arbets- och/eller studiekamrat

Tillgång till värderade roller i samhället är viktigt för återhämtningen (Rosenberg & Lindqvist, 2004; Spaniol m.fl. 2002). Rollen som arbets-/studiekamrat är en sådan värderad roll. Den ger individen möjlighet att se det psykiska funktionshindret som enbart en aspekt av sin identitet (Ridgway, 2001) då individen inte blir bemött som i första hand psykiskt sjuk (Topor, 2001). Det förutsätter dock att individen inkluderas i gemenskapen (Borg, 2008). I materialet framträder att arbets-/studiekamrater kan främja känslan av gemenskap och delaktighet, men också bidra till att psykiska svårigheter överbryggas.

Anna berättar att hon tidigare hade svårigheter att möta i synnerhet nya människor, men i samband med studierna vid Komvux förändrades det.

Anna: Man träffar nya människor och man lär känna nya människor. Jag märker nu när jag börjat skolan att jag har blivit mer social, jag är inte så rädd längre. Alltså jag kommer ihåg när jag började läsa några strökurser, jag var så rädd så jag lipade innan för att gå till skolan och var tvungen att träffa människor.

Citatet visar på hur rollen, som i det här fallet student, skapar förutsättningar för delaktighet. Via den, i någon mån påtvingade, samvaron med lärare och andra elever kan Anna överbrygga sina svårigheter vad gäller kontakter med andra människor. Hon upplevde det som ett stort steg framåt i sin återhämtningsprocess. Hon inkluderades i ett sammanhang där hon sågs som en elev bland andra elever och ingen hade vetskap om hennes problematik. På det

137

sättet bidrog de andra till hennes återhämtning. Anna var dock den person som själv tog steget till rollen som elev. Hon anmälde sig till utbildningen trots att hon visste att den förutsatte samvaro och samarbete med andra, något som hon hade stora problem med på grund av sina psykiska svårigheter. Detta faktum var Anna väldigt stolt över när hon berättade för mig att hon hade vågat. Det kan tolkas som ett aktivt ansvar för att försöka få kontroll över hinder och svårigheter (Jacobson & Curtis, 2000). Denna sociala förmåga som Komvux-studierna kom att medföra tog Anna med sig i andra situationer. Hon berättar vid sista intervjun att hon sommarjobbat och hon beskriver det så här:

Anna: Att fungera i en grupp, att vara ett lag och ett arbetslag och nej men det kändes helt underbart.

Det blir än tydligare här hur Anna värderar möjligheten att vara en del av en grupp och att det fungerar. Hon inkluderas som arbetskamrat och värderar det högt, vilket märks då hon strålar med hela ansiktet när hon berättar om det. Till saken hör också att det är i stort sett det första riktiga arbete Anna har haft. Citaten visar hur Anna vuxit socialt och känner sig mer säker i samvaron med andra människor. Topor (2001) menar att ett led i återhämtningen är att återerövra sitt ”förlorade jag” vilket inbegriper att känna ökad säkerhet i relation till andra. Det har bland annat att göra med hur psykiska sjukdomar/funktionshinder och dess konsekvenser får effekt på en människas identitet.

Ett annat exempel på hur värdefull rollen som arbetskamrat är och hur det kan ge positiva återverkningar för individens identitet och självbild hämtar jag från Henrik. Henrik upplever sin vistelse på den rättspsykiatriska avdelningen som helt meningslös. Dels anser han att han inte borde vara där, dels finns det ingenting att göra på avdelningen. Han har frigång vid två tillfällen i veckan för att ”arbeta” på ett café. Caféet drivs av en frivilligorganisation och dit kommer människor med olika typer av svårigheter och problematik. Arbetet på caféet och umgänget med såväl kollegor som besökare trivs han bra med. Henrik beskriver att det känns som att komma tillbaka till sitt vanliga jag när han är på caféet. Han tycker att han blir mer lättsam och glad där jämfört med på avdelningen där han är mer inbunden, något han tror har med umgänget att göra.

Henrik: Det är mycket bättre än att gå här hela dagarna och inte ha någonting att göra. // Man får möjlighet att känna sig behövd och att man får möjlighet att komma ut i samhället igen på ett bra sätt. // Där (på caféet) har självkänslan byggts upp lite grann faktiskt. // Det har med folk att göra, vilken kategori av människor man tvingas umgås med. Här (på avdelningen) tvingas jag umgås med människor jag inte normalt skulle vilja ha omkring mig, både personal och

138

intagna. Medan jag då på Caféet är mer åt det frivilliga hållet. // Det är andra där som är vanliga arbetskamrater som gör att det blir bra.

Han lämnar sin sjukroll på avdelningen och antar rollen som cafépersonal och närmar sig därmed den attraktiva medborgarrollen. Även om det är en praktikplats inom ramen för sjukhusvistelsen, upplevs denna roll för honom som mer värderad än rollen som rättspsykiatrisk patient, vilket höjer hans självkänsla. På det sättet kan han se sig själv (och kanske framstå i andras ögon) som en person som tar ansvar i samhället (Karlsson, 2007). Det är också som cafépersonal han inkluderas på caféet av övrig personal och besökare, inte som psykiskt sjuk¹⁹. Vilket bidrar till återhämtningen och ger en bättre livskvalitet (Rosenberg & Lindqvist, 2004).

Ytterligare en styrka ligger i att samvaron och gemenskapen är med personer utanför det ”psykiatriska området” . Sådant umgänge är en betydelsefull aspekt i återhämtningsprocessen (Roe & Chopra, 2003), då det ger individen en möjlighet att lämna sin sjukroll och spela andra roller i relation till omgivningen. För Annas del var studierna och hennes sommarjobb helt utanför det psykiatriska området. Caféet (och den förening som driver det) där Henrik arbetar besöks dock ofta av personer med olika former av problematik, men kunde ändå bidra till att han kunde anta en annan roll än sjukrollen.

Även de som vistas på kommunala sysselsättningar för personer med psykiska funktionshinder berättar hur de upptas i gemenskapen som arbetskamrater och inte i första hand som psykiskt sjuka²⁰. Det de lyfter fram är hur de integreras och känner samhörighet utifrån aspekter som liknande ålder eller gemensamma intressen. Det är således faktorer som är kopplade till en värdering av individen som person bortom sjukrollen. Ett citat från Erik får gestalta det. Han berättar om sin tid på en kommunal sysselsättning för personer med psykiska funktionshinder. De försöker göra olika aktiviteter och deltagarna får gärna komma med egna förslag som övriga deltagare sedan får tycka till om. Erik berättar att hans förslag mottagits positivt.

Erik: Jag hade bland annat hittat en glashytta vi åkte och tittade på. Och det var några stycken som åkte med. Vi var en fyra fem stycken kanske, det är väl ett utav de exemplen. Sedan föreslog jag att vi skulle köra dressin här i augusti och det, det blir väl av också. // Så att det är en del skojiga grejor som händer och det, så visst har det betydelse, det är helt klart.

19 Det är bara chefen för caféet som vet om att Henrik vistas på rättspsykiatrisk avdelning. Henrik har inte berättat det för någon annan där.

20 De är förvisso deltagare på verksamheten på grund av sitt psykiska funktionshinder, vilket de alla vet. Den delade erfarenheten är betydelsefull för förståelsen för varandras problematik, men inte det man lyfter fram främst när det gäller hur man når gemenskap och samhörighet.

139

Han bemöts som en arbetskamrat med goda idéer och när medarbetarna anammar hans förslag kan det tolkas som en bekräftelse av honom som individ. Det får honom att känna sig delaktig och att han bidrar med någonting till de andra som ligger bortom rollen som psykiskt funktionshindrad. Känslan av delaktighet och samhörighet är främjande för återhämtningen (Cruse, 2008).

Återhämtningen för personer med psykiska funktionshinder främjas när de ges möjlighet att anta normala funktionella och sociala roller i samhället (Anthony, 1993; Ridgway, 2001). Skälet till varför arbets-/studiekamrater är så betydelsefulla för återhämtningen kan kopplas till Hirschs (1980) resonemang om nätverk med låg täthet21. Han menar att det är sådana nätverk som kan främja rollförändringar. Ju längre bort nätverksmedlemmarna är från varandra desto färre gemensamma erfarenheter och roller finns det. Sådana nätverk erbjuder därmed andra (nya) sociala identiteter och aktiviteter som främjar individens omorganisering av sitt liv. Sett utifrån ovanstående resonemang kan man förstå rollen som arbets-/studiekamrat som just en sådan roll där arbetskamraternas inkludering av individen kan främja denna rollförändring. Gemenskapen och samvaron bidrar till att individen kan ta en plats bortom sin sjukroll. Det höjer hennes självkänsla då hon/han värderas som människa utifrån andra premisser än de psykiska svårigheterna. Att vara en del i en arbetsgrupp minskar även de stigmatiserande effekterna av psykisk sjukdom och främjar den samhälleliga acceptansen, vilket underlättar det vardagliga livet på fler arenor än just arbetsarenan för personer med psykiska funktionshinder (Leete, 1989).