I ett samhälle där människan kan växa och utvecklas handlar det om både människans relation till sig själv och till sin omgivning. Honneth (2003, 2007) hävdar att en människa måste, för att utveckla sin personliga identitet och en positiv relation till sig själv, möta ett erkännande från andra människor. Ett erkännande från en annan människa är också en grundförutsättning för att människan ska kunna förverkliga sig själv.
Persson (2010, s. 65) refererar till Honneth, och menar att begreppet erkännande kan sammanfattas i citatet: ”känslan av att vara jämlik, att äga frihet, vara rättvist behandlad och äga förmåga till solidaritet med andra handlar om självrelationen som kan uttryckas i olika dimensioner som självförtroende, självaktning och känsla av egen-värde”. I sammanhanget kan begreppet erkännande härledas till tyskans anerkennung. Hegel lanserar begreppet ”anerkennung”
(=erkänna4) i betydelsen ett intersubjektivt samspel mellan individer i
4 Anerkennung (tyska) = erkänna, anerkjennelse (norska) = bekräfta. Erkännande som begrepp kan härledas till engelskans recognition. Cognition, likt svenskans känna, har en koppling till kunna och kunskap. ´Re´ motsvarar svenskans ´er´ som har sitt ursprung i ´åter´. Ordet erkänna blir då på motsvarande sätt som recognition, reflekterad kunskap, inriktat på processen att vinna denna kunskap. En därigenom
15
en dialektisk process (Persson, 2010, s. 65). Honneth (2007) beskriver erkännande som tre sfärer. Den första sfären kallar han erkännande i det privata, den andra för erkännande i det rättsliga och den tredje sfären för erkännande i det sociala [egen fri översättning]. Erkännande i det privata handlar om människans behov av att bli bemött med kärlek och omsorg, vilket får betydelse för utvecklingen av självtillit.
Erkännande i det rättsliga innebär att människan bemöts som självständig och värdig som människa. Detta bemötande skapar känsla och upplevelse av jämlikhet. Erkännande i det sociala, handlar om att människan är värdesatt som en unik individ i sociala samman-hang. Detta skapar och ger en känsla av att vara värdefull skriver Honneth (2007).
I likhet med Honneth visar också Ricouer (2005, s. 66) på tre dimensioner av erkännandet. Den första dimensionen handlar om att identifiera och erkänna förekomsten av den andre. I t.ex. en relation mellan ett litet barn och en pedagog gäller det, enligt Persson (2010), att se barnet som människa och inte som ett schabloniserat barn. Det är inte av en tillfällighet som artikel sju i konventionen om barnets rättigheter betonar rätten till ett eget namn.
Den andra dimensionen av Ricoeurs (2005) tre dimensioner handlar om att människan lär känna sig själv genom den andre och att hon också lär sig erkänna sin egen betydelse för andra. Detta innebär att barnet börjar förstå sig själv steg för steg med hjälp av den andre, vilket också kan medföra att det behövs en distans till relationen och situationen.
I den tredje dimensionen ömsesidigt erkännande har individerna uppnått erkännande av varandras lika värde menar Ricoeur (2005) och Persson (2010). I en pedagogisk verksamhet och i en relation mellan ett barn och en pedagog finns ett maktförhållande som kännetecknas av asymmetri. Den asymmetriska relationen mellan pedagogen och barnet är en ständig utmaning för pedagogen som också behöver konfrontera asymmetrin genom att betrakta sig själv och söka en fördjupad förståelse för barnet (Persson, 2010). Detta innebär en process av jag- och självutveckling hos både barnet och pedagogen. Självuppfattningen, eller utvecklingen av relationen till sig själv, innehåller enligt Honneth (2003, 2007) en känsla av egenvärde i relation till att som människa ha förmåga och känsla av att vara rättvist behandlad. Utvecklingen av självet blir då en relation mellan människan och den sociala omgivningen. Persson (2010, s. 67) förtydligar detta med att säga att ”i en process där omgivningen stärker den positiva utvecklingen av självuppfattningen etableras ett
vunnen kunskap leder till erkännande, som bygger på ett återupplevt igenkännande och inte på ett första identifierat kännande (se Persson, 2010, s. 65–65).
16
erkännande som innebär inkludering i gemenskapen. Om individen förvägras erkännande kan relationen utvecklas till kränkning och tillhörande exkludering”. Kränkningen blir då någonting som orsakar skada på en annan människas självkänsla (den andra). En människa som inte är eller blir bekräftad och erkänd av andra människor kan känna sig kränkt. Barn kan bli kränkta av andra barn eller pedagoger genom att bli förödmjukad, ignorerad eller stigmatiserad på sådana sätt som kan få konsekvenser för självkänslan och självförtroendet (Bae, 2012a, 2012b). I dylika avseenden är lyhörda pedagoger i den pedagogiska praktiken viktiga för att förebygga och upplysa barn om vad det innebär att handla gott mot någon annan.
I likhet med Ricouer (2005) och Persson (2010) diskuterar Bae (1992, 1988, 2004) begreppen erkjennelse (=erkännande) men framförallt anerkjennelse (=bekräftelse). I Baes (1988, 214) resonemang, som utgår från den dialektiska relationsteorin, innebär bekräftelse att en människa möter en annan i den dialektiska relationen:
Jeg ser deg […] som et individ med rettigheter, integritet og en separat identitet. Jeg gir deg retten til å ha dine erfaringer og opplevelser. Jeg behøver ikke godta dem som riktige, jeg er villig til å la deg ha ditt syn. Anerkjennelse betyr at jeg lar den andre få være ekspert på sin egen opplevelse.
I den dialektiska relationen finns fokus på bekräftelsens betydelse för relationens och självets utveckling (Bae, 1988). Bekräftelse är en förutsättning för att barnet ska kunna utvecklas till en självständig individ. I relationsteorin betraktas bekräftelse i nära relation till erkännande, samtidigt som erkännande är en förutsättning för bekräftelse, och bekräftelse en förutsättning för erkännande (Løvlie Schibbye, 2006).
Bae (1998, 2003) hävdar att bekräftelse är ett mångfasetterat begrepp och inte entydigt lätt att definiera. Att bekräfta någon innebär en förståelse av den andra, en förståelse baserad på empatisk inlevelse-förmåga. Bekräftelse baserar sig också på upplevelsen av att vara jämställd. En mellanmänsklig relation kan inte, säger Bae (1988, s.
214), vara bekräftande om den ena parten i relationen ser sig själv som mindre eller mera värd än den andra, eftersom bekräftelsen utgår från att varje människa är lika mycket värd. Enligt Bae (1998) kan fyra dimensioner på ett förhållningssätt som kännetecknas av erkännande och bekräftande urskiljas. Det första kännetecknet är förståelse.
Eftersom barn är meningsskapande och genom handling skapar sin omgivning samt sig själv är det viktigt att kunna leva sig in i barnets situation och förstå barnets förutsättningar. För detta krävs, anser Lindahl (2002), att pedagogen kan tolka barnets kommunikativa budskap och förstå att både handling och kroppsspråk kan ha ett
17
budskap. Det andra kännetecknet på ett bekräftande förhållningssätt, enligt Bae (1988, 2004), är bekräftelse. Bae (1988, 2004) använder uttrycket ”en anerkjennende væremåte”, vilket kan tolkas som ett sätt förhålla sig respektfullt gentemot andra människor och visa att deras uppfattningar om olika företeelser är viktiga fastän dessa inte är samstämmiga med ens egna uppfattningar [min tolkning]. Ofta handlar detta om att pedagoger i samspel med barn bekräftar barns egna initiativ och sätta uppfatta olika fenomen. Eftersom det inte räcker med att pedagogen lyssnar och försöker förstå de kommunikativa budskapen behöver pedagogen ha förmågan att
”kommunicera tillbaka” att hon eller han förstår barnet (Bae, 1988, 2012b). Genom pedagogens verbala och non-verbala språk borde barnet ha möjlighet till att förstå att pedagogen uppfattat barnets budskap och intentioner, vilket också skapar trygghet hos barnet.
Lindahl (2002) hävdar att detta inte innebär att värdera barnets budskap, utan bekräfta och låta barnet reflektera över sina egna upplevelser.
Öppenhet, det tredje av de fyra kännetecknen, förklarar Bae (1988, s.
219) med att säga ”I det å prøve å förstå og lytte til et annet menneske, ligger at du må stille deg åpen for det den andre måtte være opptatt av. Du må tåle å ikke vite hva den andre kommer til å si/gøre i neste øyeblikk”. Öppenheten kräver att vuxna avstår från att kontrollera och reglera barnets initiativ så att barnet inte sluter sig och upplever sig missförstått (Lindahl, 2002),. Det sista av Baes fyra kännetecken på
”anerkjennelse” är självreflektion och gränssättning. Att vara själv-reflekterande och gränssättande innebär, enligt Bae (1988, 2004), att vuxna ”kan spegla sig själva” och ha distans till sina egna upplevelser.
Självreflektionen handlar om att kunna skilja mellan ”jag” och ”du”, mellan det som är egna upplevelser och det som är andras. Bae (1988) menar att reflektion och avgränsning är dialektiskt och inte av varandra uteslutande. I pedagogisk verksamhet är pedagogens uppgift till vissa delar att överföra värden och normer till barnen, men ändå skilja på egna värderingar, målsättningar och barns upplevelser i
”här och nu-situationer”. Bekräftelse hänför sig till vem som har definitionsmakten i en dialektisk relation. Den vuxna är i makt-position gentemot barnet. Bae (1988, s. 213) förklarar det så här:
[…] barn er avhengige av de reaksjonene de får fra sine omsorgs-personer for å bygge opp et bilde av hvem de er, for å skape seg selv, for sin egen selvaktelse. Måten voksne svarer på barns kommunikasjon, hvordan de setter ord på deres handlinger og opplevelser, hva de reagerar på og ikke – i det ligger deres definisjonsmakt. Dennes posisjonen kan brukes på en måte som fremmer barns selvstendighet, tro på seg selv, respekt for seg selv og andre, men den kan også brukes på måter som underminerer barns autonomi.
18
Enligt ovan beskrivna är behöver barnet få respons på sig själv som person för att kunna konstruera bilden av vem hon eller han är, och för att skapa sig själv och sin självkänsla.