Mellanmänskliga möten och relationer

I kommunikation och samspel mellan människor uppstår relationer som kan ta sig olika uttryck beroende på de individer som ingår i samspelet. I pedagogisk verksamhet uppstår dagligen möten mellan barn och pedagoger, möten med olika innehåll och fokus.

Pedagogiska möten är möten om någonting och mellan någon som ingår i en relation. I mötet mellan barn och pedagog utgör den mellanmänskliga relationen en betydelsefull aspekt för barns allsidiga utveckling. För att förstå vad som sker i möten mellan människor behövs kunskap om det mellanmänskliga och vilken betydelse relationen mellan barn och pedagoger kan ha för barns erfarande.

Filosofin erbjuder en förståelseram om det mellanmänskliga och relationella medan pedagogiken bidrar med förståelse av hur människan erfar och lär. I följande avsnitt presenteras några filosofiska antaganden som bidrar till denna förståelse. För att förstå

35

det mellanmänskliga ur ett lärandeperspektiv behövs dock även andra teorier (se t.ex. kapitel 3.2.6 och 3.3).

Barns demokratiska förhållningssätt utvecklas i mötet med andra människor. Människan är intersubjektiv till sin natur, enligt Merleau-Ponty (1962)⁷. Det lilla barnet har från livets början en grundtillit till andra människor och är involverat i kommunikation med andra.

Barnet kastas in i en värld som hon eller han delar med andra.

Merleau-Ponty säger att människan möter andra i interaktion och bekräftar därigenom varandra, den andra. Kommunikationen mellan människor är skör och varje individ kan välja att vända sig från den andras livsvärld. Johansson (2003) hävdar att intersubjektivitet och möten med barns livsvärldar är av stor vikt för barns lärande. I en kommunikativ praktik, i vilken pedagogen lyckas nå barns livsvärldar, är det därmed möjligt att ingå i intersubjektiva relationer med barn.

Filosofen Martin Bubers (1923/1994, 1954/1995) tankar om dialog och mellanmänsklighet är en central utgångspunkt för förståelsen av vad som sker i mötet mellan människor. Utgångspunkten i Bubers resone-mang är relationen, inte individen, eftersom relationen är mera grundläggande. Illman och Nynäs (2005, s. 48) förtydligar Bubers tankar:

Världen skapas genom relationer, och vi kan välja mellan två olika sätt att relatera till omvärlden och medmänniskorna.

Antingen kan vi inta förhållningssättet Jag–Det, och skapar därmed Det-världen; eller så kan vi möta andra i relationen Jag–Du, och därmed skapa Du-världen.

Förhållningssättet Jag–Det innebär att människan betraktar en annan människa som ett objekt, från ett utifrånperspektiv. Illman och Nynäs (2005) förklarar detta som människans sätt att skapa gränser för det egna jaget, för den person som människan möter och mellan individerna i Jag–Det- relationen. Du-världen däremot, eller relationen Jag–Du, är omedelbar, närvarande och förändrande. I relationen betraktas den andra som ett subjekt i sin egen rätt. Buber (1923/1994) menar att bemötandet av en annan människa som Du ger den andra rätten att säga Jag. Det är i Du-världen, genom förståelse och dialog, som möten mellan människor sker. Alla möten är gränsöverskridande och det handlar om att vilja och våga se den personen som vi möter, bortom varandras olikheter, som den hon eller han är (Illman & Nynäs, 2005). Enligt Bubers teori blir inte

7 Den franska filosofen Merleau-Ponty introducerar begreppet livsvärld. Se vidare Merleau-Ponty (1962) samt bl.a. Bengtsson (2005); Johansson (1999) och Johansson (2003)

36

människan människa genom Jag–Det-förhållanden, utan först då hon ingår i Jag–Du-relationer (Buber, 1923/1994).

Aspelin och Persson (2011) beskriver tre typer av relationer som har sitt ursprung i Israels distinktion. Den första typen, de samhälleliga relationerna, betecknar hur skeenden i samhället påverkar daghem, skola och hur samhälleliga relationer och strukturella bakgrunds-faktorer återspeglas i barn och ungas utveckling och lärande. Den andra typen av relationer, eller de sociala, växer fram genom interaktionen mellan människor och i ett relationellt pedagogiskt perspektiv blir det av betydelse vilka sociala relationer pedagoger har till barn och unga. Mellanmänskliga relationer, den tredje typen, är skeenden då två människor förhåller sig till varandra som subjekt. En mellanmänsklig relation innebär alltid ett personligt möte, ett möte mellan Jag och Du.

I pedagogisk verksamhet går det, enligt Aspelin och Persson (2011, s.

91), att skilja mellan två huvudsakliga relationsformer och ”för att förstå vad genuina och produktiva pedagogiska skeenden består i behöver man en föreställning om var utbildningens brännpunkt ligger”. Relationellt sett går det att besvara frågan om var den pedagogiska verksamhetens brännpunkt ligger utifrån begreppen

”mellan” och ”relation”. Med utgångspunkt i Bubers (1954/1995) distinktion mellan ”det mellanmänskliga” och ”det sociala” skriver Aspelin och Persson (2011, s. 92) att det i en pedagogisk verksamhet å ena sidan sker personliga, existentiella möten och å andra sidan socialt medierande möten. De förklarar vidare:

Det förra perspektivet (mellanmänskliga) är ontologiskt, det inriktas på frågan hur livet är, oavsett hur människor väljer att att uppfatta det. Sam-varo⁸ är en beteckning på personliga möten, ögonblick då människan upplever världen med någon annan. Det senare perspektivet (sociala) ser på relationer som sociala konstruktioner, det vill säga som produkter av kulturella och sociala handlingar. Sam-verkan betecknar målmedvetna och samordnade handlingar.

Pedagogiska möten innebär en existentiell kommunikation mellan en människa som funnit riktning och en som håller på att göra det.

Pedagogens riktning och barnets riktning är inte identiska, men för att vara sann och verkningsfull måste pedagogens riktning anpassas till

8 Aspelin och Persson (2011) använder och skiljer på begreppen sam-varo som betecknar ett genuint, dynamiskt möte mellan två personer, samt begreppet sam-verkan som betecknar en social process där individer i större eller mindre utsträckning samordnar sina handlingar. Utgångspunkten är att människan måste förstås i relation till omvärlden.

37

barnets. Barnet kan inte, menar Aspelin (2010, s. 90) ”finna sin väg utan vägvisare, inte heller genom att pedagogen eller någon annan talar om för honom vart och hur han ska gå”. Varje barn är unikt och måste finna sin egen personliga riktning och väg, men med hjälp av pedagogen. Pedagogens väg är dock ansvarets. Pedagogik handlar i grund och botten om att svara an på och ta ansvar för tilltal i det levande nuet (Aspelin, 2010). Enligt Buber finns det ingen annan sant mänsklig väg än den som leder till Duet (Buber, 1923/1994; Aspelin, 2005). Jag–Du-relationen ger inte kunskap om något, är i sig en kunskapsprocess som inte resulterar i någon produkt eftersom den i sig själv är produktiv. Den verkliga kunskapens väsen är intuitiv förståelse, konkret upplevelse och existens i nuet (Aspelin, 2005).

Inträdet i relation med omvärlden och i dialog med livet sker inte genom slentrianmässiga handlingar, utan ”endast i ett kontinuerligt lyssnande, bejakande och responderande i ögonblickets skeende möter människan sitt Du” (Aspelin, 2010, s. 91). Sådana möten, relationer och dialoger formar således ett relationellt pedagogiskt förhållningssätt som samtidigt gynnar barns möjligheter att erfara demokrati och vad ett demokratiskt förhållningssätt innebär.

3.2.3 Tre dialoger – tre olika sätt att kommunicera med barn