Bekräfta

Det förekommer situationer mellan barn och pedagoger när barn har behov av och söker bekräftelse på någonting av en vuxen eller ett annat barn. Att bekräfta innebär att någon annan person i barns omgivning intygar eller försäkrar barnet om att en situation kommer att lösa sig eller att ett behov kommer att tillgodoses. Bekräftelse kan också innebära att någon annan styrker att en enskild persons eller grupps tankar, åsikter eller handlingar är godtagbara och värda att beaktas, accepteras och godkännas. Att bli bekräftad innebär också att någon annan person bekräftar att hon eller han förstått den andras initiativ och ställningstaganden.

Innebörden av att bekräfta visar sig som ett drag när barn söker efter pedagogers bekräftelse på att en uppkommen situation eller en känsla av upprördhet kommer att lösa sig eller försvinna.

Människor söker bekräftelse av andra människor och har behov av att känna sig bekräftade. I episoden nedan är det Vera som blir ledsen

129

när ett annat barn stör henne när hon lägger pussel. Hon blir ledsen och vill ha pedagogens uppmärksamhet. Pedagogen bekräftar att hon förstår att Vera frågar efter sin mamma på samma gång som hon försöker Vera att tänka på någonting annat.

Vera (2:2) sitter på golvet och pusslar. Hon protesterar när Andy också vill lägga det pussel som hon har.

Vera sitter på golvet och lägger pussel. Andy som springer runt i rummet får syn på Vera och det pussel hon håller på att lägga.

Han går fram till henne, sätter sig på huk och börjar plocka med pusselbitarna vilket Vera inte vill och hon protesterar högljutt. Hon försöker rycka åt sig pusslet men Andy låter henne inte ta pusslet. Vera skriker till, börjar gråta och söker ögonkontakt med pedagogen Ylva som sitter strax intill. Ylva är inne i en diskussion med Noa och märker inte att Vera tittar på henne gråtandes. Vera stiger upp, biter på en pusselbit, ser olycklig ut och har tårar i ögonen. Hon får syn på sin docka, tar upp den från golvet och går fram till Ylva som inte lägger märke till henne. Hon ställer sig snett framför Ylva och säger med gråten i rösten: ”Ja sku komma till mamma”. Ylva som inte riktigt hör vad Vera säger svarar henne: ”Vad sa du?”. Vera upprepar: ”Ja sku komma till mamma”. Ylva svarar genom att säga: ”Jå hon kommer nog sedan. Oj har du den där fina dockan idag igen? Oj då, får jag se på den där dockan. Kom nu lilla gumman?”.

Ylva tar Vera i famnen och säger med barnslig röst: ”Så så. Vad ska du hitta på nu att leka med?”.

(StasvaE8/05:57–07:22)

Vera blir ledsen av att Andy kommer och stör henne när hon pusslar.

Hon börjar gråta men får till en början inte pedagogen Ylvas uppmärksamhet trots att hon söker ögonkontakt med pedagogen.

Vera ger sig inte utan stiger upp, går fram till Ylva, ställer sig framför henne och säger att hon ”sku komma till mamma”. Det är Vera som tar initiativet till samspelet men bemöts av en pedagog som ganska snabbt avleder Veras egentliga behov. Pedagogen tröstar med att säga att Veras mamma kommer senare och byter sedan riktning på samtalet genom att fokusera på dockan som Vera håller i handen. Det som är i fokus för Vera är att hon är ledsen över att Andy bråkat med henne och erfar att pedagogen inte uppmärksammat vad som orsakat hennes ledsamhet och på grund av detta blir hon bekräftad i fel sak.

Ett annat drag av bekräftelse som visar sig är när barn blir bekräftade av pedagoger utan att själva be om denna och när barn bemöts av pedagoger som förhåller sig olika dem.

130

I följande episod möter Simon en bekräftande pedagog när han anländer till daghemmet. Pedagogerna hälsar honom välkommen till daghemmet på olika sätt, den ena genom att hälsa och benämna honom vid namn och den andra genom att hälsa och med kroppsspråket välkomna honom in i hennes famn.

Det är morgon och några barn sitter tillsammans med pedagogen Sonja och modellerar när Simon (2:4) blir förd till avdelningen av sin pappa. Pedagogen Agneta som också befinner sig i rummet noterar Simons ankomst genom att hälsa honom god morgon.

Pedagogen Sonja vänder blicken mot dörren och säger:

”Gomorron” till Simon. Pedagogen Agneta som befinner i andra ändan av rummet ser också att Simon kommit och säger:

”Gomorron Simon”. Simon närmar sig bordet där Sonja sitter tillsammans med de andra barnen. Hon säger: ”Hej Simon”, vänder sig med hela kroppen mot honom, sträcker fram händerna och tar honom i sin famn. När hon tar honom i famnen säger hon ännu en gång hej till honom.

(MP2/6:36–6:46)

Simon som kommer till avdelningen, möts av att pedagogerna upp-märksammar hans ankomst och bekräftar honom på olika sätt. Agneta hälsar honom god morgon, medan Sonja säger hans namn och visar med sitt kroppsspråk att han är välkommen in i gemenskapen. Simon varken agerar eller reagerar på något speciellt för att fånga deras uppmärk-samhet medan hans ankomst till avdelningen gör att han får olika bemötande från de båda pedagogerna. Simon erfar att olika pedagoger samtidigt kan förhålla sig olika gentemot barn och på olika bekräftande sätt. Sonja bemöter honom mera öppenhjärtlig och det uppstår en ömsesidighet mellan honom och henne, medan Agneta också bekräftar men på annat sätt. Simon erfar att han blir sedd och bekräftad i situationen och känner sig därigenom välkomnad in i gemenskapen.

Ett tredje drag som visar sig är när barn själva bekräftar varandra genom att tillsammans göra saker men också uttrycka ett samförstånd och enighet i tanke och handling mellan varandra som personer. Att bekräfta varandra innebär att barnen accepterar, vidkänns varandra som människor och hjälper varandra vid behov.

I episoden nedan är det två pojkar i olika åldrar som finner varandra och ömsesidighet uppstår. Den äldre av pojkarna frågar om han ska läsa en bok för den yngre av pojkarna vilket han också får ett samtycke till. I situationen uppstår en ömsesidighet kring

131

bokläsningen, vilket innebär att barnen i samtalet med den andra bekräftar att de förstår varandra och har ett samförstånd.

Två pojkar bredvid varandra och bläddrar i en bok som handlar om djur. Djuren finns gömda bakom olika luckor som barnen kan öppna.

Joakim (1:10) och Sander (2:4) bläddrar i boken. Boken handlar om olika djur. Plötsligt uppmärksammar Joakim någonting som han ser i boken och säger: "Tä" och pekar. Sander skrattar och säger: "Molne”. Joakim fortsätter att bläddra i boken, knackar på en lucka och säger: "Ack ack ack". Sander tittar efter vad Joakim hittat och säger: "Knack knack knack". Han bläddrar sedan bakåt i boken och säger igen: "Knack knack knack, knack knack knack, va vad de? Knack knack knack".

Pedagogen Agneta kommer till avdelningen och hälsar på pojkarna. Pojkarna hälsar tillbaka och avbryter för en stund sitt läsande. Joakim fortsätter sedan att bläddra i boken och säger när han hittar en sida med ett djur som verkar fascinera honom:

"Ack ack ack, ack ack ack, ack ack ack"[...]. Sander återvänder till soffan, sätter sig ner bredvid Joakim och frågar: "Ska jag läs åt dig?" "Åå" svarar Joakim. Sander säger: "Ja ha, ja läser den noga"

Joakim tittar på Sander när han tar boken. Sander öppnar den, tittar på Joel, skrattar och säger: ”Var bor molne?”. ”Där bor ju molne” säger han när han öppnar luckan. Joakim som håller en annan bok i handen följer med när Sander berättar.

(MP2/00:00–04:09)

Pojkarna i episoden uppmärksammar det som den andra säger genom att gå i dialog med varandra. I relationen mellan pojkarna uppstår en ömsesidighet som inte störs av varken någon pedagog eller annat barn. Trots att Joakim inte har ett så utvecklat språk och uttrycker sig i ett- eller tvåordssatser förstår pojkarna varandra och samspelet utvecklar sig till att Sander föreslår för Joel att han ska läsa för honom.

Sander visar Joakim hänsyn och tar honom på allvar trots att han är yngre och inte lika verbal. I situationen uppstår en ömsesidig bekräftelse mellan pojkarna. De hittar varandra genom att de kommer överens om att läsa boken tillsammans och erfar att de är lika delaktiga i situationen båda två.

Sammanfattning

I relationer och i mellanmänskliga möten mellan barn och pedagoger utgör ömsesidighet en central dimension av demokrati och lärandeobjekt för att utveckla demokratiskt förhållningssätt. Att vara och bli bekräftad är en förutsättning för att erfara ömsesidighet i samspel med andra människor. När pedagoger förhåller sig tillåtande

132

och bekräftande mot barn erfar de att de är betydelsefulla som individer och att pedagoger är genuint intresserade av att ta del av deras erfarenhetsvärld. Det sätt på vilket pedagoger förhåller sig gentemot barn ger barnen möjligheter eller skapar begränsningar i att erfara sig erkända och likvärdiga som medmänniskor.

Episoderna som presenteras utgör exempel på situationer där barn blir bemötta på olika sätt av pedagoger och när bekräftelse möjliggörs som objekt för barns erfarande och lärande.

I samspelet mellan barn och pedagoger förekommer situationer i vilka pedagoger urskiljer att barn har andra behov än vad barn själva erfar.

I den första episoden är det Vera som är ledsen för att något annat barn bråkat med henne, vilket pedagogen inte uppmärksammar. Vera erfar att hon blir feltolkad och därigenom får pedagogens bekräftelse ett annat fokus.

I den andra episoden är det Simon som på morgonen när han kommer bemöts att två pedagoger som hälsar honom välkommen. Simon erfar att olika pedagoger samtidigt kan förhålla sig olika gentemot barn och på olika bekräftande sätt. Han erfar att han blir sedd, bekräftad och välkomnad av en pedagog som bryr sig om just han som person och känner sig välkomnad in i gemenskapen. Sonja förhåller sig till och bemöter honom mera öppenhjärtligt och det uppstår en ömsesidighet mellan honom och henne, medan Agneta också bekräftar men på annat sätt. Episod tre utgör ett exempel på när småbarn själva spontat bekräftar varandra genom någon aktivitet de utför tillsammans.

Pojkarna förhåller sig bekräftande mot varandra och den äldre av pojkarna tar ansvar för att läsa för den yngre. Pojkarna erfar ömsesidig bekräftelse av varandra.