I tidigare forskning framgår att de svenska skattebönderna i allmänhet fick det ekonomiskt bättre från och med 1700-talet. Värdet på skattejorden ökade dess-utom vilket gjorde att de blev relativt sett mer förmögna. Studier har dock, som nämnts, visat att de ekonomiska skillnaderna inom bondegruppen blev större under 1800-talet. Vissa bondefamiljer blev ekonomiskt mer framgångs-rika än andra och kunde tillgodogöra sig större jordegendomar.122
Flera faktorer brukar framhållas som förklaring till de svenska skattebön-dernas förbättrade ekonomiska ställning under 1700- och 1800-talen. För det första gjorde produktionsökningen, i synnerhet på grund av nyodling, att in-komsterna ökade. En annan viktig faktor som ofta framhålls är grundskatter-nas stagnation under perioden. Skatterna ökade inte proportionerligt mot
120 Gadd (2000), s. 300‒301.
121 Lägnert (1955), s. 19f., s. 31f., 189ff.; Köll (1983), s. 76; Gadd (1998), s. 197; Nyström (1998). Flera forskare har ansett att järnplog krävdes för att införa växelbruk. Gadd (2000), s.
310; Peterson (1989), s. 44‒46.
122 Herlitz (1974) s. 278f.; Isacson (1979); Ågren (1992); Gadd (2000), s. 195f., s. 342.
täkterna eftersom skatten baserades på jordinnehavet i mantal. Även om jord-brukarna ökade sin produktion, inom samma egendom, betalade de inte mer i skatt. Det betydde att nyodlingen blev mer lönsam. Skatten betalades dels i olika naturaprodukter, dels i kontanter. Delen av skatten som var i kontanta pengar var fastställd till ett bestämt belopp och den periodvis kraftiga inflat-ionen gjorde att skatternas realvärde sjönk.Det innebar att bönderna själva kunde behålla en större del av överskottet från sin produktion.123
En annan starkt bidragande orsak till en bättre ekonomi hos bönderna, åt-minstone hos de som producerade spannmål, var de långsiktigt stigande spannmålspriserna. Prisstegringen var kraftig från mitten av 1700-talet och kulminerade i början av 1800-talet, vilket gällde hela Västeuropa. Spannmåls-priserna varierade dock kort- och långsiktigt. De korta svängningarna kan framför allt förklaras av årliga skördeutfall, men faktorer som krig och han-delskriser hade också betydelse.124 Särskilt höga var priserna under Napoleon-krigen mellan 1803 och 1815. Högre spannmålspriser har ansetts stimulera jordbrukare till investeringar för ökad agrar produktion.125 På kontinenten och i Storbritannien har de positiva effekter som de höga spannmålspriserna fick för jordbrukarna uppmärksammats. Bönder uppförde större och bättre bygg-nader och kunde köpa finare och dyrare möbler, kläder och kärror.126
Göran Ulväng studerar i sin avhandling bebyggelsen hos bönderna i La-gunda härad i Uppland, där han betonar de stora förändringar som ägde rum under första hälften av 1800-talet. Under perioden 1820–1860 uppfördes fler större bostadshus av bönderna än tidigare och bostadsmiljön förbättrades. Ul-väng kan också visa att antalet möbler i bondehemmen ökade från slutet av 1700-talet. Att uppföra nya bostadshus var en stor investering och bör ha in-neburit förhållandevis höga kostnader för bondefamiljerna. Att nya byggnader finansierades med hjälp av krediter är därför fullt tänkbart.127
Jordpriser var en viktig ekonomisk faktor i den förindustriella agrara eko-nomin. På grund av de högre spannmålspriserna under 1700- och 1800-talen steg priserna på jordbruksmark i hela Västeuropa.128 Sture Martinius visar att priserna på skattejord ökade åtta gånger i delar av Västsverige under en hund-raårsperiod fram till 1800-talets början. Även under 1800-talet skedde kraftiga ökningar av jordpriserna. Efterfrågan på jord var hög och allt fler kunde betala mer för jorden.129 Någon undersökning av priserna på skattejord i Mälardalen under den period som jag studerar har inte genomförts. Det är inte orimligt att tänka sig att de hade en annan utveckling under 1800-talet än i exempelvis
123 Herlitz (1974); Fridholm, Isacson, Magnusson (1976); s. 25‒32; Gadd (2000), s. 196; Olsson (2005), s. 96‒100.
124 Utterström (1957), s. 209; Ahlström (1974), s. 58f.
125 Overton (1996), s. 92.
126 Abel (1980), s. 216f.
127 Ulväng (2001), s. 210, s. 215, tab. 7.7.
128 Se Slicher van Bath (1963), s. 225.
129 Martinius (1970), s. 67ff.; Magnusson (2002), s. 205f.; Gadd (2000), s. 197.
Västsverige, med tanke på att den ekonomiska tillväxten i jordbruket var an-norlunda.
Efter Napoleonkrigens slut 1815 försämrades den ekonomiska situationen för kommersiellt inriktade spannmålsproducenter på grund av kraftigt fallande priser på säd. Prisnedgången hade sin förklaring dels i freden som gav säkrare transporter vilket underlättade spannmålshandeln, dels i en ökande inhemsk spannmålsproduktion. Vissa regioner i Sverige som tidigare haft underskott blev självförsörjande och det växande utbudet pressade ned priserna. 1820-talet anses ha varit dåliga tider för jordbruket i hela Europa med exceptionellt låga priser på spannmål.130 I det tyska Neckarhausen som David Sabean stu-derat skedde till följd av konkurser ett stort antal försäljningar av jordegendo-mar på 1820-talet.131 Även svenska jordbrukare drabbades, framförallt de som köpt jord för höga priser hamnade i ekonomiska svårigheter eftersom inkoms-terna från spannmålsodlingen minskade.132 Maria Ågren har visat att antalet exekutiva auktioner bland bönderna i Dalarna ökade under 1820-talet, även där som en följd av sämre ekonomiska tider för jordbruket och hög skuldsätt-ning hos jordbrukare med små jordegendomar.133
Den långa tillväxtperioden i det svenska jordbruket under 1700- och 1800-talen var således inte likformig. Ekonom-historikern Lennart Schön har pekat ut två faser under 1800-talet som var särskilt intensiva i fråga om agrara inve-steringar, då man därför kan förvänta sig att kapitalbehoven hos jordbrukarna var höga. Den första inföll årtiondena kring år 1800 och var framför allt kopp-lad till enskiftenas genomförande och därför regionalt begränsad till sydligaste Sverige. En andra investeringscykel, menar Schön, berörde större delen av landet och inföll från och med omkring 1830 då en ökad penningtillgång med åtföljande inflation och en relativ prisstegring på spannmål stimulerade kom-mersialisering och investeringar i jordbruket.134 Lars Magnusson har å sin sida pekat ut ett par tillväxt- respektive nedgångsperioder i jordbrukets ekonomi.
Tillväxten var stark 1720–1760, 1800–1820 samt från och med 1850-talet.
Nedgångsperioder i tillväxten inträffade enligt Magnusson under 1770–1790 och ”i stort sett hela perioden 1820–1850”.135 Schöns och Magnussons bilder av den agrara utvecklingen i landet skiljer sig således delvis åt.
130 Abel (1980), s. 220 ff.; Schön (1985), s. 5; Overton (1996), tab. s. 64.
131 Sabean (1990), s. 357.
132 Utterström (1957), s. 447; Gadd (2000), s. 347; Schön (2007), s. 65ff.
133 Ågren (1992), s. 125ff.
134 Schön (2007), s. 63f.
135 Magnusson (2002), s. 185; Se även Utterström (1957), s. 209.