Kontanter
Det är ovanligt att kontanter redovisas i bouppteckningar efter personer på den svenska landsbygden under 1700- och 1800-talen.440 Hos bondefamiljerna i Torstuna påträffas kontanter i 13 procent av bouppteckningarna från 1770–
1819 och i tio procent av bouppteckningarna från 1820–1869.441
I familjerna i grupp I noteras kontanter i nio procent av bouppteckningarna.
I mellangruppen sju procent och i grupp III, med största fastigheterna, redovi-sas kontanter i 15 procent av bouppteckningarna. Det är rimligt att tro att det faktiskt fanns mer kontanter hos hushållen än vad som redovisas. Anders Per-linge menar att pengarna var avsedda att användas till dagliga utgifter för de efterlevande och togs bort före bouppteckningstillfället. Det var vanligt att be-gravningskostnader betalades med kontanter om sådana fanns.442 Bland famil-jernas inventarier finner vi åtskilliga sedelböcker och penningpungar som talar för att det långt ifrån var fråga om ett kontantlöst samhälle. Rik förekomst av inventarier som exklusiva tyger, silverföremål och möbler som hade köpts vi-sar att kontanter måste ha funnits i högre grad än vad bouppteckningarna re-dovisar. Hos bondefamiljerna var säkerligen tillgången på kontanta medel sä-songsberoende.
Fordringar
Familjernas fordringar, det vill säga utlånade pengar eller ekonomiska krav på en person, redovisas som tillgångar i bouppteckningarna. Fordringarna bestod av utlånade medel för sålda fastigheter, innestående arv, obetalda varor och tjänster, för auktionsinrop, obetalt arrende men också för kontanta lån.443 Ma-joriteten av fordringarna var givna på revers. Det betyder att det fanns ett skriftligt bevis på att fordringen fanns.444 Ungefär hälften av bondefamiljerna ägde fordringar. I första hand var de på bönder, soldater, änkor och mjölnare i trakten. Drygt en fjärdedel av bondefamiljerna hade fordringar som uppgick till tio procent eller mer av tillgångarna. Vanligen hade dessa familjer ett tiotal fordringar eller färre, men det fanns också familjer med betydligt fler. Andelen fordringar av hushållens tillgångar redovisas i tabell 5.1.
440 Isacson (1979), s. 145; Perlinge (2005), s. 113; Olausson (2007), s. 146.
441 Till det kommer de bouppteckningar där det explicit noteras att inneliggande kontanter an-vänts till att bekosta begravningen, vilket förekommer i ett flertal fall.
442 Perlinge (2005), s. 113.
443 Jämför Lilja (2004), s. 87f.
444 Perlinge (2005), s. 69.
Tabell 5.1 Procentuell andel bondefamiljer med fordringar i socknarna Härnevi, Torstuna och Österunda 1770‒1870
Andel fordring av totala tillgångar, % Antal bouppteckningar, (%)
0 193 (45)
1–9 111 (26)
10‒24 77 (18)
25–56 45 (11)
Summa: 426 (100)
Källa: Bouppteckningar FII:5‒36, Torstuna häradsrätt, ULA.
Anders Perlinge har, som nämnts, studerat så kallade sockenbankirer, vilka var viktiga långivare på den svenska landsbygden. Gruppen sockenbankirer definierar Perlinge utifrån fyra kriterier: utlåningen skulle ha en viss omfatt-ning (minst tio fordringar) och en viss bredd (inte enbart inom släkten), lån-givning skulle huvudsakligen vara inom den egna socknen, krediternas om-fattning skulle vara betydande med hänsyn till de egna tillgångarna och slut-ligen, krediterna skulle ha lämnats mot skuldsedlar eller reverser, och inte i form av varor. Enligt Perlinge skulle en person för att räknas som en socken-bankir också ha egna skulder.445 Fanns det några sockenbankirer enligt Anders Perlinges definition bland de studerade bondefamiljerna i Torstuna, som var betydelsefulla för kreditgivningen och tillgången på krediter i trakten? I under-sökningen ingår enbart en analys av bouppteckningar efter bönder som avled i näringsaktiv ålder. Eventuella personer som slutat med jordbruket och i större skala ägnade sig åt penningutlåning kan därför inte återfinnas i min undersökning.
Drygt en tiondel av de studerade bondefamiljerna ägde fordringar som var större än en fjärdedel av boets sammanlagda tillgångar, inklusive bouppteck-nat fastighetsvärde. Familjer med en stor andel fordringar av sina tillgångar fanns såväl på 1770- och 1780-talen som på 1850- och 1860-talen. Ett årtionde som utgör ett undantag är 1820-talet, vilket möjligen är en slump på grund av urvalet av bouppteckningar. Det skulle också kunna vara ett tecken på kon-tantbrist även hos dem som normalt hade sådana. Ingen av de studerade bo-uppteckningarna från 1820-talet (55 stycken.) finns där dödsboet ägde ford-ringar som översteg 21 procent av tillgångarna.
Den största andelen fordringar av det totala värdet på tillgångarna hos ett hushåll var 56 procent. Med Anders Perlinges mått för en sockenbankir är det förhållandevis lågt.Att fordringarnas andel hos bönderna i de studerade sock-narna, trots en stor utlåningslåningsverksamhet, vanligen inte uppgick till mer än 30–40 procent av tillgångarna bör ha sin förklaring i höga värden på deras fastighetsinnehav. Mitt urval av den boupptecknade populationen med
445 Perlinge (2005), s. 124.
gande bönder som avled i näringsaktiv ålder bör påverka resultatet. Deras to-tala tillgångar var stora i jämförelse med fordringarna, även om det utlånade kapitalet var betydande.
Den bonde som hade den största andelen fordringar i förhållande till boets tillgångar var nämndemannen Mårten Andersson i Hällby i Österunda socken, som avled 1814 i en ålder av 61 år.446 De 66 fordringarna utgjorde sammanlagt 56 procent av boets totala bruttotillgångar. Omkring 50 lån var utgivna mot revers. Ett stort antal panter som säkerhet var insatta i boet. Panterna var fram-för allt i silver i form av silverkoppar, knä- och skospännen och ett par silverur.
Föremål som väggur, klänningar i kamlot, byxtyg av svart machiester, kistor och skrin var också givna i pant, vilket visar att föremålen var ekonomiska värdebärare.447 Majoriteten av de som lånat av Mårten Andersson var hemma-hörande i den egna socknen, men det fanns också låntagare från grannsocknar.
Summorna på de givna lånen var förhållandevis små och uppgick vanligen till ett par tiotal riksdaler.
En speciell omständighet gör att vi kan få en inblick i Mårten Anderssons tillgångar och skulder även åtta år före hans egen död, eftersom hans första hustru Anna Carlsdotter avled 1806, då bouppteckning också upprättades. Vid den tiden uppgick boets fordringar till 55 procent av tillgångarna, det vill säga till i stort sett samma andel som när Mårten själv avled 1814.448 De två boupp-teckningarna är källkritiskt intressanta eftersom bouppteckningen efter den första hustrun innehåller fordringar i lika stor omfattning som bouppteck-ningen efter Mårten själv. Det stärker uppfattbouppteck-ningen att det var familjens ford-ringar som redovisades i bouppteckningarna och inte den avlidne personens enskilda. Att den första hustrun skulle haft en sådan omfattande egen utlå-ningsverksamhet ter sig osannolikt. Intressant är också att endast en enda ford-ring, i den första bouppteckningen återkommer i den senare. I den första var de utstående fordringarna daterade mellan 1801 och 1806 och i den senare mellan 1806 och 1814.Mårten Anderssons utlåningsverksamhet pågick såle-des under en lång tidsperiod. Men var Mårten Andersson en sockenbankir?
Enligt Anders Perlinges definition av en sockenbankir ska denne, förutom att andelen fordringar ska uppta en ansenlig andel av boets tillgångar, också ha betydande skulder. Detta gällde inte för Mårten Anderssons hushåll, som enbart hade smärre skulder för ett antal auktionsinrop. Perlinges definition ter sig här väl strikt. Det är inga tvivel om att Mårten Andersson var en person som många människor i trakten vände sig till för att låna pengar. Familjen måste under lång tid ha skapat ett ekonomiskt överskott som kunde lånas ut och förmeras med ränteintäkter.
446 Bouppteckning FII:17, s. 85‒93, Torstuna häradsrätt, ULA.
447 Jämför Jonsson och Lilja (2015), s. 465‒500.
448 Bouppteckning FII:12, s. 279‒284, Torstuna häradsrätt, ULA.
Många av de hushåll som ägde många fordringar till stora summor hade inte särskilt stora skulder själva. En stor fordringsägare som helt saknade skul-der var bonden Jan Persson i Nibble som avled 1815. Han hade sammanlagt 20 utstående fordringar när han avled, vilka uppgick till 47 procent av boets tillgångar.449 De som hade de största fordringarna räknat i pengar (fast pris) var makarna i Hyvlinge, Anders Andersson och hans hustru Christina Pers-dotter. Då Christina avled 54 år gammal år 1810 hade man 34 fordringar till en summa av 2420 riksdaler banco.450 Lånen var till den absoluta majoriteten mot revers till bönder i den egna socknen. Summan uppgick till 38 procent av familjens tillgångar och familjen hade inga skulder. Dödsboet innehöll en stor summa kontanter, drygt 700 riksdaler banco, vilket motsvarade värdet på en medelstor gård vid denna tid.451
En person med ännu fler fordringar var rusthållaren Anders Jansson i Tor-stuna by som avled 31 år gammal år 1791. I bouppteckningen redovisas 65 fordringar som sammanlagt uppgick till 21 procent av boets totala tillgångar.
Anders Jansson hade något större skuldsättning än de andra nämnda större fordringsägarna i bygden. Familjen hade en stor skuld till Barnhuskassan i Stockholm som tagits vid köpet av fastigheten. (med inteckning i fastigheten.) De summor som Anders Jansson lånat ut eller gett på kredit var däremot på små summor och kredittagarna var bönder och soldater i trakten.452 Kanske förklaras de många fordringarna av det prästen skrivit om Anders i socknens dödsbok: En rörlig man i det som jorden tillhörer. Drev handel med många saker, särdeles med spannmål och olovlig brännvinsförsäljning vid vilken han ockrade allt vad ockras kunde.453 Gissningsvis var det bland annat brännvins-handel som gett upphov till fordringarna, men Anders kan naturligtvis också ha lånat ut kontanter. Med en stor handelsverksamhet fanns sannolikt gott om kontanta medel i hemmet.
Den till antalet största fordringsägaren var dock Anders Sagström död 1831 endast 29 år gammal. I bouppteckningen noteras inte mindre än över 100 ford-ringar som uppgick till sammanlagt 1345 riksdaler banco. I hemmet fanns drygt 100 riksdaler banco i kontanter. Mer än hälften av fordringarna var upp-komna i samband med auktionsinrop, vilket betyder att han hade agerat aukt-ionsförrättare och de som ropat in på auktionerna fick skuld till honom.454 An-ders Sagström var inte särskilt skuldsatt, men familjen hade tagit ett lån om 1000 riksdaler banco i Rikets Ständers bank.455
Det som kännetecknar många av de stora fordringsägarna mellan 1770 och 1820 var att de ägde förhållandevis stora jordbruksfastigheter och bara hade
449 Bouppteckning FII:17, s. 208‒212, Torstuna häradsrätt, ULA.
450 Nominella värdet.
451 Bouppteckning FII:15, s. 39‒44, Torstuna häradsrätt, ULA.
452 Bouppteckning FII:7, s. 264‒271, Torstuna häradsrätt, ULA.
453 Död och begravningsbok EI:1, bild 241, Torstuna kyrkoarkiv, ULA.
454 Jämför Ulväng, Murhem, Lilja (2013), s. 80f.
455 Bouppteckning FII:25, s. 35‒50, Torstuna häradsrätt, ULA.
mindre egna skulder. Flera av dem var helt skuldfria. Detta förändras delvis under den senare perioden då de större fordringsägarna blev mer skuldsatta.
Att ha många och stor andel fordringar av tillgångarna blir överhuvudtaget mindre vanligt bland hushållen, även om det fortfarande förekom i slutet av den studerade perioden.456
Sammanfattningsvis kan konstateras att det bland skattebönderna i Tor-stuna länsmansdistrikt fanns personer som kunde låna ut stora penningsum-mor under hela perioden 1770–1870. De kan inte tolkas som något annat än sockenbankirer. De var framför allt bönder med stora jordbruksfastigheter som hade överskottskapital som lånade ut på den lokala kreditmarknaden.