Eftersom det utifrån lagfartsmaterialet är svårt att hitta försäljningspriser på de enheter som vi återfinner i bouppteckningarna eller i taxeringslängderna måste en alternativ metod användas. Jag använder därför de tidigare framtagna jordpriserna (per öresland och penningland) och jämför med värdet på fastig-heterna i bouppteckningarna i samma enhet. Skillnaden erhålls som en kvot mellan marknadsvärdet per öresland och bouppteckningsvärdet per öresland för varje år, vilket redovisas i figur 5.6.
900 riksdaler. Då hade priserna fallet, så den fastigheten var betydligt lägre i pris per penning-land än jordaffärerna mellan syskonen. Lagfartsprotokoll AIIb:1, Torstuna häradsrätt, ULA.
407 Fastigheten köptes av en person som makarna inte var släkt med.
Figur 5.6 Kvot mellan försäljningspris och värdering i bouppteckningar efter avlidna skattebönder i socknarna Härnevi, Torstuna och Österunda 1780‒1869
Källor: Bouppteckningar FII:5‒36, Torstuna häradsrätt; Småprotokoll AIIa:2‒4, Lagfartspro-tokoll AIIb:1‒4, Torstuna häradsrätt, ULA.
Figur 5.6 visar att den största skillnaden mellan de boupptecknade fastighets-värdena och försäljningspriserna fanns under slutet av 1700-talet och fram till 1815. Då var försäljningspriserna i genomsnitt 50 procent högre än de boupp-tecknade fastighetsvärdena. Därefter minskade differensen, vilket troligen kan förklaras av införandet av fastighetstaxeringen 1810 med efterföljande revis-ioner 1810–1822.
Bevillningskommittéerna strävade efter att taxeringsvärdena skulle mot-svara ett rimligt försäljningspris. Man kan hävda att de lyckades förhållande-vis väl med det i Torstuna länsmansdistrikt. Taxeringsvärdena låg från slutet av 1810-talet till 1830 nära försäljningspriserna i området, liksom under 1840- och 1850-talen. Men förhållandet var sannolikt inte bevillningskommittéernas förtjänst, utan berodde på prisrörelserna på jordmarknaden. Med de prisfall som inträffade i området blev försäljningspriser och taxeringsvärden/boupp-tecknade fastighetsvärden mer överensstämmande. Tidigare forskning har vi-sat att taxeringsvärdena låg mer eller mindre stilla mellan 1830 och 1860, vil-ket också gällde för de studerade socknarna.408 Eftersom jordpriserna i Tor-stuna sjönk från och med slutet av 1830-talet (figur 5.6), istället för att som i Västsverige öka kraftigt, blev också relationen mellan fastighetsvärdering och jordpris annorlunda. Genom att jordpriserna sjönk omkring 1840 hamnade de på i stort sett samma nivå som de låga taxeringsvärdena som användes i bo-uppteckningarna.
Vad får då detta resultat för konsekvenser för familjernas fastighetsvärden, om vi justerar dem till marknadsvärdena för respektive år? För att erhålla ett
”försäljningspriskorrigerat” fastighetsvärde har jag multiplicerat det befintliga
408 Häradsskrivaren i Salberg-Väsby fögderi, Taxeringslängder FII.
0,0 0,5 1,0 1,5 2,0
kvot
värdet i varje bouppteckning med den årliga kvot som erhållits mellan försälj-ningspris och boupptecknat fastighetsvärde.409 Anledningen till att jag inte multiplicerar värdena med det framräknade årliga försäljningspriset direkt är att prislägena skiljde mellan olika byar, och det skulle gå förlorat om inte kvo-ten används.
Figur 5.7 Fastighetsvärde/bondefamilj (justerat för marknadsvärde och bouppteck-nade värden) i socknarna Härnevi, Torstuna och Österunda 1770‒1869, glidande 9-årsmedel, löpande priser
Källor: Bouppteckningar FII5‒36, Torstuna häradsrätt, Småprotokoll AIIa:2‒4, Lagfartsproto-koll AIIb:1‒4, Torstuna häradsrätt, ULA.
Såväl de justerade fastighetsvärdena som de ojusterade boupptecknade vär-dena redovisas i figur 5.7. Det framgår att skillnaderna inte är avsevärda. Den största skillnaden var på 1830-talet. Den stora differensen som förelåg mellan boupptecknat värde och försäljningspriser mellan 1770 och 1810 som fram-gick av 5.6 blir inte så framträdande eftersom de nominella värdena var rela-tivt låga.
Figur 5.8 visar bondefamiljernas justerade fastighetsvärden i fasta priser.
Jag har översatt fastighetsvärdena i råg. Det innebär att då rågpriserna var höga framstår fastighetsvärdena som relativt sett lägre och vice versa. Det mest påfallande är den enorma värdeökningen på 1820-talet. Den har delvis att göra med prisfallet på råg som då inträffade. Man kan också konstatera att mätt i råg blev Torstunaböndernas fastighetsinnehav betydligt mindre värt mellan 1835 och 1860. Av figur 5.8 framgår också att det var skillnad
409 För 1770-talet har det inte varit möjligt att få fram en sådan kvot, eftersom jag inte har jordpriser för dessa år. Kvoten för 1781 har använts för att justera fastighetsvärdena i boupp-teckningarna från 1770-talet.
0 1 000 2 000 3 000 4 000 5 000 6 000 7 000
riksdaler
justerade värden för marknadspris
boupptecknade (ojusterade) värden
ende på om de genomsnittliga fastighetsvärdena mäts i medelvärde eller me-dian. Att medelvärdena är genomsnittligt högre tyder på en stor spridning av värdena. Skillnaderna var störst på 1820-talet och 1860-talet.
Figur 5.8 Fastighetsvärde/bondefamilj (justerat för marknadsvärde) i socknarna Här-nevi, Torstuna och Österunda 1770‒1869, glidande 9-årsvärden, fasta priser
Källor: Bouppteckningar FII:5‒36, Torstuna häradsrätt, ULA. Småprotokoll AIIa:2‒4, Lag-fartsprotokoll AIIb:1‒4, Torstuna häradsrätt, ULA. Anm: fastighetsvärdena i fasta priser har räknats efter rågpriser (markegång) Västmanlands län. Jörberg (1972). 1775=100
I figur 5.9 redovisas hur resultatet av justeringen av fastighetsvärdena föll ut på de tre grupperna I‒III. Det framgår tydligt att bönderna i grupp III hade en helt annan utveckling av fastighetsinnehavet än familjerna i grupp I och II.
Det mest uppseendeväckande är den snabba och stora värdeökningen av fastigheterna i grupp III från 1810 och tio år framåt, med ytterligare värdeök-ning fram till 1840. Det genomsnittliga värdet på fastighetsinnehavet i grupp III fyrdubblades under dessa år. Värdeökningen måste vara ett uttryck för att de hade skaffat sig mer jord och större jordegendomar. Värdet på fastigheterna hos bönderna i grupp I ökade inte alls i samma utsträckning. Men här gör min indelning i grupper utifrån fastighetsstorlek att värdena begränsas. För grupp III har jag inte satt någon övre gräns, men däremot för de båda andra grup-perna.
Tidigare forskning har visat att 1830-talet var ett decennium då de ekono-miska skillnaderna växte på den svenska landsbygden. Sture Martinius kon-staterar från och med 1830-talet en kapitalackumulation hos enskilda bönder och samtidigt en betydande tillväxt av kapital.410 Samma mönster kan således bekräftas bland skattebönderna i Torstuna länsmansdistrikt. Särskilt kraftig var kapitalackumulationen hos den rikaste gruppen bönder på 1810-talet.
410 Martinius (1970), s. 135, s. 146, s. 156; Martinius (1970a), s. 26, s. 36f.
0 50 100 150 200 250 300 350 400 450
index
glidande 9-årsmedel
glidande 9-årsmedian
Figur 5.9 Fastighetsvärde/bondefamilj grupp I-III (justerat för marknadsvärde) i socknarna Härnevi, Torstuna och Österunda 1770‒1869, glidande 9-årsmedian, lö-pande priser
Källor: Bouppteckningar FII:5‒36, Torstuna häradsrätt, ULA. Småprotokoll AIIa:2‒4, Lag-fartsprotokoll AIIb:1‒4, Torstuna häradsrätt, ULA.
Hos de jordägande familjerna i Torstuna länsmansdistrikt stod som väntat fas-tigheterna för den största delen av tillgångarna.411 I genomsnitt svarade fas-tigheterna för knappt 60 procent av hushållens totala bruttotillgångar, räknat för hela 100-årsperioden. Andelen förändrades emellertid, vilket dels hörde samman med jordprisernas utveckling, dels det genomsnittliga fastighetsinne-havet per hushåll. På 1770-talet svarade fastigheternas andel i genomsnitt för 40 procent av hushållens tillgångar. Andelen steg successivt till 1830-talet, då den låg som högst om i genomsnitt 70 procent av hushållens tillgångar. Under perioden 1840‒1870 låg fastighetsandelen på i genomsnitt mellan 60 och 70 procent av hushållens bruttotillgångar. Se tabell 5.2 där andelar av hushållens bruttotillgångar har fördelats på tre olika kategorier: fastigheter, rörliga till-gångar och finansiella tilltill-gångar.