I min undersökning av det historiska jordbruket i Torstunabygden har uppgif-ter om åkerarealer, avkastning och spannmålspriser tagits fram. De ska nu fö-ras samman och användas för att bidra med kunskap om hur intäkterna från böndernas spannmålsodling utvecklades mellan 1770-talet och 1870.336 En så-dan framställning ger perspektiv på analysen av böndernas ekonomi och hur den utvecklades under de studerade hundra åren. Jag har valt att ställa samman uppgifter för en fiktiv brukningsenhet om ½ mantal. Det var en storleksmässig vanlig brukningsenhet för bönderna i de studerade området. Jag kombinerar uppskattade uppgifter om utsäde av råg och korn, avkastning och spannmåls-priser. Jag har för enkelhetens skull räknat på en hypotetisk produktion av hälften råg och hälften korn, och utesluter därmed övriga odlade sädesslag.
Uträkningen ger en bild av de övergripande trenden och inga exakta siffor.337 Resultatet redovisas i fyra olika figurer. Den första (figur 4.6) visar en beräk-nad skörd i antal tunnor. Det framgår att skördarna växlade kraftigt under hundraårsperioden, vilket tidigare redogjorts för i avsnittet om skördeomdö-men. Utifrån min beräkning skördade under hela perioden 1776–1870 en bon-defamilj med en brukningsenhet om ½ mantal i genomsnitt mellan 40 tunnor och 80 tunnor per år.
Figur 4.6 Beräknad årlig produktion (antal tunnor råg och korn) på en brukningsen-het om ½ mantal i socknarna Härnevi, Torstuna och Österunda 1776‒1869
Källor: Genomsnittligt utsäde från storskiftesakter för ½ mantal. Lantmäteriet; utsädesuppgifter från BiSOS N 1865 och BiSOS N 1874, interpolerat för nyodling. Korntalsuppgifter från figur 4.2 (1/2 råg, 1/2 korn).
Den årliga spannmålsproduktionen kunde således variera upp till 100 procent och i extrema fall betydligt mer än så. De största skillnaderna mellan två år efter varandra var mellan 1845 och 1846, då skörden var 13 gånger så stor 1846 jämfört med året innan. Efter 1860 var trenden i produktionen stigande.
336 Serien startar 1776 för att jag inte har tillgång till avkastningsuppgifter före dess.
337 Uppskattade utsädesuppgifter finns bara för ett fåtal nedslag: storskiftesakter (1760‒1770-tal), BiSOS N 1865 och BiSOS N 1874. Jag har interpolerat ökningen av åkerarealerna mellan dessa punkter.
0 20 40 60 80 100 120
tunnor
årlig produktion glidande 5-årsmedel
Den beräknade avkastningen som redovisas i figur 4.6 tar dock inte hänsyn till spannmålspriserna. Om utvecklingen av spannmålspriserna läggs till får vi en mer rättvisande bild av det ekonomiska värdet på ett fiktivt bondehushålls årliga produktion. Figur 4.7 visar värdet i löpande priser. Det framgår att ök-ningen var mycket kraftig från 1770-talet till omkring 1810. Därefter blev vär-det på produktionen relativt stillastående, och till och med minskande under visande perioder fram till omkring 1860. Under 1860-talet steg värdet kraftigt på den årliga produktionen.
Figur 4.7 Beräknat värde (riksdaler) av årlig produktion (råg och korn) på en bruk-ningsenhet om ½ mantal i socknarna Härnevi, Torstuna och Österunda 1776‒1869
Källor: Genomsnittligt utsäde från storskiftesakter för ett ½ mantal Lantmäteriet; utsädesupp-gifter från BiSOS N 1865 och BiSOS N 1874, interpolerat för nyodling. Korntalsupputsädesupp-gifter: se figur 4.2 (1/2 råg, 1/2 korn); markegång råg, markegång korn Västmanlands län, Jörberg (1972).
För att en jämförelse av värdet på spannmålsproduktionen över tid ska bli re-levant behöver det dock relateras till något annat. För att få fram realvärdena har jag valt att jämföra spannmålsproduktionens värde med lönen för dräng-dagsverken (markegång) och markegångspriset på kor (figur 4.8 och 4.9). Ti-den mellan 1775 och 1810-talets början framträder då som en ännu kraftigare tillväxtperiod jämfört med värdet i nominella värden. Mätt i kostnaden för tjänstefolk (drängdagsverken) var värdet fyra gånger så högt 1805 som 30 år tidigare. Mätt i antal kor var ökningen 2 ½ gånger. Efter 1805 gick det i stort sett bara utför under flera decennier. I reala värden blev spannmålsprodukt-ionen betydligt mindre värd, och föll fortlöpande till mitten av 1840-talet. Vär-det (intäkterna) på spannmålsproduktionen var då tillbaka på 1780-talets nivå eller till och med lägre. Det här sammantaget visar att tillväxten i spannmåls-jordbruket, åtminstone mätt i genomsnittliga värdet för en brukningsenhet, verkligen var stagnerande. Böndernas intäkter minskade under perioden 1810‒1845, vilket bör ha påverkat deras kapital- och kreditbehov, om de skulle kunna bibehålla samma levnadsstandard.
0 400 800 1 200 1 600
riksdaler
årlig intäkt
glidande 5-årsmedel
Figur 4.8 Beräknat värde av årlig produktion (råg och korn) på en brukningsenhet om ½ mantal, mätt i antal drängdagsverken i socknarna Härnevi, Torstuna och Österunda 1776‒1869
Källor: Genomsnittligt utsäde från storskiftesakter för ett ½ mantal. Lantmäteriet; utsädesupp-gifter från BiSOS N 1865 och BiSOS N 1874, interpolerat för nyodling. Korntalsupputsädesupp-gifter, se figur 4.2 (1/2 råg, 1/2 korn); markegång råg, markegång korn Västmanlands län, Jörberg (1972).
Markegång drängdagsverken, Västmanlands län, Jörberg (1972).
Figur 4.9 Beräknat värde av årlig produktion (råg och korn) på en brukningsenhet om ½ mantal, mätt i antal kor i socknarna Härnevi, Torstuna och Österunda 1776‒1869
Källor: Genomsnittligt utsäde från storskiftesakter för ett ½ mantal Lantmäteriet; utsädesupp-gifter från BiSOS N 1865 och BiSOS N 1874, interpolerat för nyodling. Korntalsupputsädesupp-gifter från figur 4.2 (1/2 råg, 1/2 korn); markegång råg, markegång korn Västmanlands län, Jörberg (1972).
Markegång kor, Jörberg (1972).
0 400 800 1 200 1 600 2 000
antal
antal
drängdagsverken
glidande 5-årsmedel
0 10 20 30 40 50 60
antal
antal kor
glidande 5-årsmedel
Sammanfattning
I socknarna Härnevi, Torstuna och Österunda var spannmålsodlingen den vik-tigaste näringen. Den gav bondehushållen ett överskott och de var tidigt inbe-gripna i en spannmålshandel. Råg för avsalu var den viktigaste grödan. Upp-odlingsgraden var hög redan under 1600-talet, vilket gjorde att nyodlingen under de närmaste 200 åren blev förhållandevis begränsad. Förändringarna inom redskap och odlingssystem var små från slutet av 1700-talet fram till 1850-talet, men därefter skedde större förändringar på relativt kort tid. Majo-riteten av byarna genomgick laga skifte på 1850-talet, moderna plogar helt i järn blev allmänna hos bondehushållen och tröskverk började användas. Två-sädesbruket övergavs dock inte till fullo till förmån för växelbruk förrän om-kring 1870 eller till och med senare. Ett slags enkelt växelbruk hade dock praktiserats med havreodling på ängsmarkerna sedan lång tid.
Analysen av skördar och nyodling tillsammans med spannmålspriser visar att mellan 1770 och 1870 växlade de ekonomiska omständigheterna ganska kraftigt för bönderna i området. Från och med 1790-talet till omkring 1820 var jordbruket lönsamt med en kombination av hög uppodlingsgrad, goda skördar och höga spannmålspriser. Troligen växte då också produktionen till följd av rätt påtaglig nyodling. Liksom i andra delar av landet var detta en tydlig agrar expansionsperiod i trakten. Från omkring 1815‒20 försämrades tiderna för de spannmålsproducerande bönderna, med fallande priser. I Torstuna samman-föll det med att nyodlingsmöjligheterna i stort sett var uttömda och de areella resurserna maximalt utnyttjade. I så måtto kan den tidigare forskningens an-tagande om en agrar stagnationsperiod i Mälardalen i mitten av 1800-talen bekräftas för Torstunaområdets bondejordbruk. Första hälften 1840-talet var särskilt svår för jordbrukarna i distriktet med ett flertal sämre skördar. 1845 drabbades området, liksom stora delar av norra Mälardalen av en svår miss-växt. Inkomsterna från spannmålsodlingen uteblev på det hela taget detta år för bondehushållen, vilket skapade en svår ekonomisk situation.
Vid en karakterisering av Torstunabygdens jordbruk fram till 1850-talet kan man å ena sidan tala om ett sårbart, ensidigt jordbruk med spannmålsod-ling, att det var utvecklingsmässigt relativt stillastående med begränsade ex-pansionsmöjligheter samt att bönderna ”var fast” i en rågodling i tvåsädes-bruk. Å andra sidan drevs detta jordbruk med god förtjänst i en hög kommer-sialiseringsgrad, vilket gör bilden komplex.
Vad säger den agrara utvecklingen om skatteböndernas kreditbehov? Un-der perioden 1770‒1815 bör behoven av krediter hos bondehushållen för att täcka inkomstbortfall, defensiva krediter generellt sett varit små, även om det förekom enstaka år med sämre skördar som kan ha skapat kontantbrist. Be-hövde bondefamiljerna kapital för att finansiera investeringar i jordbruket un-der denna period? Kapitalkostnaun-derna förefaller ha varit låga eftersom jord-bruket i princip inte förändrades under denna period. Nyodlingen som ägde rum fram till början av 1800-talet bör inte ha varit särskilt kostnadskrävande
eftersom den skedde genom en successiv utvidgning av åkrarna. Ser vi till den agrara utvecklingen i området under perioden 1815‒1845 kan hushållen behov av defensiva krediter ha blivit större, åtminstone minskade lönsamheten i jord-bruket. Missväxtåret 1845 måste ha skapat stora kreditbehov hos bondefamil-jerna. Efter 1850 bör en period av offensiva kreditbehov hos hushållen tagit vid eftersom den agrara omdaning som slutligen skedde med nya redskap, dy-rare kreatur, laga skifte, växelbruk och närmast total uppodling innebar höga omkostnader. De nyodlingar som skedde efter laga skiftet var större företag än tidigare, då stora arealer av fuktig ängsmark dikades ut och lades under plog. Det gav sannolikt större arbetskostnader och skiftena i sig behövde också finansieras.
Figur 4.10 Auktionsrevers på 10 riksdaler 36 skilling banco för en inropad kviga den 17 mars 1839
Källa: Torslunda gårdsarkiv.