hos bondefamiljerna. Slutligen i kapitlet testar jag statistiskt vilka faktorer som kan ha påverkat skuldsättningen. Kapitlet baseras på bouppteckningar som källmaterial.
Skuldsättning
Analysen av bouppteckningarna visar att majoriteten av de jordägande bonde-familjerna i Torstunabygden under perioden 1770–1869 var skuldsatta. Endast en mindre andel av de boupptecknade familjerna, 12 procent, saknade skul-der.459 De skuldfria familjerna påträffas framför allt mellan 1770 och 1810, då
458 Begreppet non agrart används för kreditgivare vars kapital inte hade ursprung i jordbruket.
Perlinge (2005), s. 108-109.
459 Skulder som uppkommit efter att den boupptecknade avlidit, exempelvis begravningskost-nader, har inte tagits med.
så många som en fjärdedel av hushållen saknade skulder.460 De skuldfria bön-derna blev med tiden allt färre och under de sista tre decennierna, 1840–1869 var inte ett enda av de boupptecknade hushållen skuldfria.
En översiktlig granskning visar att det fanns små skillnader mellan skuld-fria och skuldsatta familjer. De skuldskuld-fria bönderna var något äldre vid fallet, i genomsnitt 51 år, medan de med skulder hade en genomsnittlig döds-ålder på 47 år.461 Skuldfria familjer fanns både bland de som hade stora jord-bruksfastigheter och de som hade mindre jordinnehav: åtta procent av famil-jerna var helt skuldfria i gruppen med små fastigheter, grupp I, 15 procent var skuldfria i grupp II och i grupp III var andelen skuldfria familjer elva procent.
Det var vanligare att skuldfria familjer hade finansiella tillgångar i form av fordringar och dessutom kontanter, men skillnaden var liten. Att skuldfria fa-miljer i högre grad än andra hade lånat ut pengar visar att de hushållen av någon anledning hade mer kontanta medel, vilket i så fall gjorde att de inte behövde ta krediter.
Det äldre agrarsamhället brukar generellt uppfattas som kontantfattigt. Att det fanns helt skuldfria bondefamiljer talar i viss mån emot det, även om det är ovanligt att kontanter redovisades i bouppteckningarna. Hur klarade dessa familjer att göra sina transaktioner utan inslag av kreditförbindelser? Möjlig-heten finns naturligtvis att skulderna hade betalats innan bouppteckningen upprättades eller att de helt enkelt inte redovisades, men det finns inget som tyder på det. Majoriteten av de skuldfria hushållen återfinns som nämnts i bör-jan av den studerade perioden, mellan 1770 och 1810, vilket var en period då lönsamheten i jordbruket i trakten var mycket hög. Om spannmålsförsälj-ningen gav ett överskott och dessutom i kontanta medel bör det ha inneburit att behovet av krediter var mindre.
Den absoluta majoriteten, 88 procent, av de jordägande bondefamiljerna i Torstuna länsmansdistrikt var skuldsatta under perioden 1770−1869. Skuld-summorna per familj varierade stort och det fanns familjer med många skulder och till höga belopp och det fanns familjer med få och små skuldsummor. I genomsnitt hade familjerna nio skuldposter vardera.
Figur 6.1 visar hur den genomsnittliga skulden per familj utvecklades mel-lan 1770 och 1869 och figur 6.2 visar samma skuldsummor i fasta priser. Skul-derna hos TorstunabönSkul-derna ökade enormt mellan 1770 och 1870. Skuldök-ningen var inte jämn över tid. Baserat på hur hushållens skulder utvecklades kan de hundra åren delas in i tre delperioder: 1770–1814 var skulderna per familj i genomsnitt små och antalet helt skuldfria familjer var stort. Åren mel-lan 1815 och 1840 ökade skulderna som allra snabbast. 1810-talet framstår
460 Det skulle kunna vara en förklaring till att bouppteckningsgraden bland avlidna bönder var lägre under 1770‒1800 eftersom incitamenten att upprätta bouppteckning var mindre om boet inte ägde några skulder.
461 Detta ska dock inte tolkas som att mer skuldsatta bönder avled när de var yngre utan snarare att äldre personer hade lägre investeringskostnader och kunnat betala av på tidigare skulder.
som en brytningstid. Mellan 1815 och 1840 ökade de genomsnittliga skul-derna per familj mellan fem och sju gånger (se figur 6.1) De ökande skulskul-derna talar för nya kapitalbehov hos bondehushållen och ett nytt ekonomiskt bete-ende då de tog större lån och mer krediter. Den självklara frågan är varför.
1840–1859 var en period då skulderna låg kvar på en hög nivå och under 1860-talet ökade de genomsnittliga skulderna hos familjerna ytterligare. Bondefa-miljernas skulder i fasta priser (figur 6.2) visar i stort sett samma utveckling.
Mellan 1815 och omkring år 1830 ökade bondefamiljernas genomsnittliga skulder hela åtta gånger om de mäts i råg.
Figur 6.1 Skuld, riksdaler per bondefamilj i socknarna Härnevi, Torstuna och Ös-terunda 1770‒1869, glidande 9-årsvärden, löpande priser
Källa: Bouppteckningar FII:5‒36, Torstuna häradsrätt, ULA.
Figur 6.2 Skuld per bondefamilj i socknarna Härnevi, Torstuna och Österunda 1770‒1869, glidande 9-årsmedian, fasta priser
Källa: Bouppteckningar FII:5‒36, Torstuna häradsrätt, ULA. Anm: Deflator markegång råg, Västmanlands län. (Jörberg 1972). Index 1775=100.
0 500 1 000 1 500 2 000 2 500 3 000
riksdaler
9-årsmedel
9-årsmedian
250 500 750 1 000 1 250 1 500
skuld index
Varje bouppteckning redovisar dödsboets skuld samt mantalsuppgifter för jordinnehavet. Om skulderna fördelas efter mantalet undanröjs eventuella olikheter i relation till jordinnehavet. En kontroll av hushållens skulder per mantal visar att skuldökningen var generell och berodde därför inte på att vissa familjer hade skaffat sig mer jord. Mellan 1770 och 1814 hade hushållen en genomsnittlig skuld på drygt 4300 riksdaler per mantal (medelvärde). Mellan 1815 och 1849 hade den ökat till knappt 11500 riksdaler och slutligen mellan 1850 och 1870 var den drygt 13500 riksdaler.
För att förstå ökningen av bondefamiljernas skulder behöver de granskas mer i detalj. Jag börjar med att analysera hur skuldsummorna var fördelade i de tre bondegrupperna (I-III).
Figur 6.3 Skuld, riksdaler per bondefamilj i socknarna Härnevi, Torstuna och Ös-terunda 1770‒1869, glidande 9-årsmedian, löpande priser
Källa: Bouppteckningar FII:5-36, Torstuna häradsrätt, ULA.
Figur 6.3 redovisar hur de genomsnittliga skuldsummorna fördelades mellan de tre olika bondegrupperna (I-III). Fördelningen av skulderna utifrån bruk-ningsenheternas storlek avslöjar ett intressant mönster. Under de första 45 åren, 1770‒1814, var utvecklingen mellan de tre grupperna i stort sett lika.
Från och med 1810-talet uppstod plötsligt väldiga skillnader i skuldsättning mellan grupperna. De genomsnittliga skulderna hos bondehushållen i grupp III ökade enormt under väldigt kort tid fram mitten av 1820-talet. Skulderna hos denna grupp låg sedan kvar på i genomsnitt 3000 riksdaler till 1860-talet.
Mellan 1815 och 1825, på bara ett decennium mer än tredubblades skulderna hos grupp III. Skuldsummorna i denna grupp var på 1820- och 1830-talen i genomsnitt mer än dubbelt så stora som i grupp II och flerdubbelt större än i grupp I. Hos bönderna med mindre fastigheter, i grupp II och grupp I, ökade också skulderna, men ökningen var mer långsam och utsträckt över tid.
0 1 000 2 000 3 000 4 000
riksdaler
grupp III
grupp II
grupp I
Hur skulderna fördelades på de tre grupperna ger viktig information om orsakerna till skuldökningen, som jag diskuterar vidare längre fram. En viktig iakttagelse är naturligtvis den snabba och kraftiga skuldökningen hos famil-jerna i grupp III under 1810- och 1820-talen. Även om skuldökningen hos bönderna med de största fastigheterna sammanfaller i tid med perioder av pris-fall på spannmål efter 1815 som jag redogjort för i kapitel 4 kan det knappast varit resultat av ett defensivt kreditbehov. Att dessa bondefamiljer skulle ha behövt krediter för att klara sin försörjning för att intäkterna från spannmåls-försäljningen blivit lägre är osannolikt, utan krediterna måste ha tagits för in-vesteringar av något slag. Hypotesen jordköp ligger nära till hands. Jag visade i kapitel (figur 5.9) att fastighetsvärdena hos familjerna i grupp III ökade mycket kraftigt under samma tid. I det sammanhanget är det intressant att re-latera till resultaten av analysen av jordmarknaden i kapitel 5. Från och med 1815 stannade den tidigare kraftiga jordprisökningen av och under 1820-talet var priserna i genomsnitt tillfälligt lägre. Det innebar uppenbarligen inte att kapitalbehoven blev lägre hos familjerna i grupp III.
Att skuldökningen hos familjerna i grupp I och II hade med investeringar att göra ter sig inte lika självklart, men det är troligt. Deras skulder ökade för-visso på 1840-talet då vi vet att det var ekonomiskt kärva tider i jordbruket, men slutsatsen att ökningen bestod av lån för att täcka inkomstbortfall kan inte dras. Man kan också tänka sig att bondefamiljerna i grupp II och i grupp I ökade sitt jordinnehav mer successivt och att de blev mer aktiva på jordmark-naden relativt sett senare än familjerna i grupp III.
När orsaker till skuldsättningen hos bondehushållen diskuteras måste det beaktas att med bouppteckningar som källmaterial följer per automatik en viss fördröjning mellan då skulderna togs (kreditbehovet) och personen avled (uppgiften om skuld). Skulderna hos hushållen bör således inte självklart tol-kas som ett kreditbehov samma år som personen som boupptecknades avled, även om det kan ha förekommit. Metoden att redovisa i glidande medelvärden ger också en viss förskjutning av uppgifterna, vilket också bör beaktas.
Skuldkvot
Även om det är viktigt att se hur skuldsummorna hos familjerna utvecklades visar skuldkvoten tydligare vad krediter hade för ekonomisk betydelse för bönderna. Den kan också ge indikationer om hur ekonomisk riskfylld skuld-sättningen var. För att räkna ut skuldkvoten hos bondefamiljerna använder jag de värden på hushållens tillgångar som framräknades i kapitel 5, med hänsyn till marknadsvärden på både fastigheter, inventarier och kreatur. Varje familjs skuldkvot har räknats fram och de redovisas i glidande 9-årsmedian i figur 6.4.
Figur 6.4 Skulder i procent av bruttotillgångar, bondefamiljer i socknarna Härnevi, Torstuna och Österunda 1770‒1869, glidande 9-årsmedian
Källor: Bouppteckningar FII:5‒36, Småprotokoll AIIa:2‒4: Lagfartsprotokoll AIIb:1‒4, Tor-stuna häradsrätt, ULA. Anmärkning: Bruttotillgångarna är beräknade utifrån samtliga boupp-teckningar med hänsyn till marknadsvärdet på fasta och rörliga tillgångar (se kap 5).
Mellan 1820 och 1845 ökade skuldkvoten hos Torstunabönderna från i ge-nomsnitt tio procent till över 30 procent av tillgångarna. Bondefamiljerna var således på 1840-talet i genomsnitt mer än dubbelt så skuldsatta som 25 år ti-digare. Familjernas jordbruksfastigheter blev mer värda, vilket visats i kapitel 5, men skulderna ökade således ännu mer.
Tabell 6.1 visar hur de boupptecknade familjerna fördelades efter skuld-kvot. Jag har valt att redovisa skuldkvoterna i tre klasser och för tre perioder.
Tabellen visar som förväntat att andelen familjer med högre skuldkvoter ökade efter 1815 och att de lågt skuldsatta familjerna blev färre. Andelen fa-miljer med en skuldsättning motsvarande över hälften av sina tillgångar ökade från 19 procent 1770‒1814 till 52 procent av bondefamiljerna 1850‒1869.
Tabell 6.1 Procentuell fördelning av bondefamiljer efter skuldkvot. Skulder i procent av bruttotillgångar, i socknarna Härnevi, Torstuna och Österunda 1770‒1869
Skuldkvot 1770–1814 (n= 199 ) 1815–1849 (n=158 ) 1850–1869 (n=69)
0 %–19 % 63 29 13
20 %–49 % 18 29 35
50 %– 19 42 52
Summa 100 100 100
Källor: Bouppteckningar FII:5–36, Småprotokoll AIIa:2‒4: Lagfartsprotokoll AIIb:1‒4, Tor-stuna häradsrätt, ULA. Anmärkning: Bruttotillgångarna är beräknade utifrån samtliga boupp-teckningar med hänsyn till marknadsvärdet på fasta och rörliga tillgångar (se kap 5).
0%
10%
20%
30%
40%
andel skuld av tillgångar
Från och med 1815 hade 42 procent av bondefamiljerna en skuldkvot som motsvarade över hälften av värdet på tillgångarna. Det fanns också liten andel bondefamiljer i socknarna som var helt skuldfria eller hade obetydlig andel skuld i förhållande till tillgångarna. Mellan 1850 och 1869 utgjorde den grup-pen bara 13 procent av bondefamiljerna. Generellt sett blev bondefamiljerna allt mer skuldsatta samtidigt som värdet på deras fastigheter ökade. Trots att jordens värde steg ökade den genomsnittliga skuldkvoten hos hushållen.
Det är värt att notera att i populationen inte ingår familjer som gick i kon-kurs, eftersom de ”försvann” ur kategorin skattebönder innan någon av ma-karna avled (och bouppteckning upprättades). Det innebär att de bondehushåll som sannolikt tillhörde de mest skuldsatta, de vars skuldsättning av allt att döma varit riskfylld och slutligen ekonomiskt ohållbar inte ingår i undersök-ningen. De kan inte fångas in då bouppteckningar används som källmaterial för krediter och skuldsättning. I kapitel åtta redogörs för de ekonomiska svå-righeter som många bondefamiljer i Torstuna länsmansdistrikt hamnade i på 1840-talet. För den analysen har jag kompletterat med ytterligare källmaterial.
Tabell 6.2 visar skuldkvoten fördelat på familjerna i grupp I‒III. Samma generella mönster gällde för alla tre grupper, men skuldkvoten var något olika.
Sammantaget var familjerna med små jordbruksfastigheter i genomsnitt mest skuldsatta. Mellan 1815 och 1869 hade den gruppen en genomsnittlig skuld-kvot på 39‒40 procent.
Tabell 6.2 Skuldkvot (skuld i procent av bruttotillgångar per hushåll), 1770–1814 1815–1849, 1850–1869, medianvärden
1770–1814 1815–1849 1850–1869
Grupp I (n= 72) 10 39 40
Grupp II (n= 273) 11 30 34
Grupp III (n= 81) 4 24 33
Källa: Bouppteckningar FII:5‒36 Torstuna häradsrätt, ULA. Anmärkning: Bruttotillgångarna är beräknade utifrån samtliga bouppteckningar med hänsyn till marknadsvärdet på fasta och rörliga tillgångar (se kap 5).
En jämförelse av Torstunaböndernas skuldsättning med bondefamiljer i andra regioner i Sverige visar att den inte var annorlunda från dessa. De småländska bönder som Christer Persson studerade hade en medelskuldkvot på 23 procent 1825‒1849 och 60 procent 1850‒1874. Hos skattebönder i uppländska La-gunda härad har Göran Ulväng visat att skuldkvoten 1780‒1860 i genomsnitt var mellan 31 och 51 procent. Precis som i Torstuna var de högst under 1850–
1870-talen.462
462 Persson (1992), s. 249f.; Ulväng (2004), s. 89. Både Persson och Ulväng använder det bo-upptecknade värdet på tillgångarna hos hushållen för att räkna ut skuldkvoten. Det betyder att skuldsättningen sannolikt överskattas något, eftersom fastighetsvärdena vanligen undervärde-rades i bouppteckningar. Sture Martinius redovisar skuldkvoten för bönder i Västergötland för
En jämförelse mellan hushållens fordringar och skulder
Jämför vi de finansiella tillgångarna i form av fordringar hos bondefamiljerna med de sammanlagda skuldsummorna kan en bild erhållas av hur finansiella tillgångar och kapitalbehov förhöll sig till varandra inom den studerade grup-pen. Under perioden 1770‒1819 uppgick fordringarna hos de boupptecknade familjerna till 58 procent av de sammanlagda skuldsummorna. Hos bondefa-miljerna som ingår i undersökningen var således kapitalbehoven mer än dub-belt så stora som de finansiella tillgångarna inom samma grupp. En jämförelse med den senare femtioårsperioden visar på ännu större skillnader. Under pe-rioden 1820‒1869 uppgick fordringarna hos de boupptecknade hushållen bara till 25 procent av skuldsummorna. Även om fordringarna i bouppteckningarna och skulderna inte hade ett direkt samband kan det tolkas som att det samman-lagda finansiella överskottet var större under åren 1770–1819 än under peri-oden 1820–1869, och vice versa för kreditbehovet. Det stämmer överens med resultatet av analysen av hur jordbruket utvecklades och att det ekonomiska överskottet hos hushållen minskade.463