En frågeställning i avhandlingen är vad krediter betydde för bondefamiljernas jordförvärv och för deras agerande på jordmarknaden. Utifrån analysen av ty-pen av familjernas skulder i bouppteckningarna har jag formulerat en hypotes om att i genomsnitt två tredjedelar av böndernas skuldsättning föranleddes av jordförvärv. En undersökning av inteckningsprotokollen kan ge ytterligare kunskap om lånens betydelse för familjernas jordköp.
Som jag visat var krediterna som intecknades i Torstunaböndernas fastig-heter relativt stora (se figur 7.3), jämfört med många av skulderna i boupp-teckningarna. Stora krediter som intecknades var sannolikt tagna för att finan-siera någon form av investering. Till vad Riksbankens fastighetslån användes framgår inte av lånehandlingarna eller av inteckningsprotokollen, men det är nära till hands att dra slutsatsen att de användes vid jordförvärv. Det fanns i stort sett inget annat i bondehushållens ekonomi som krävde så stora summor som de krediter som intecknades.
Figur 7.4 Inteckningar i bondeägda fastigheter för krediter och lån i socknarna Här-nevi, Torstuna och Österunda, utfärdade lagfarter efter jordförvärv med köp 1810–
1869
Källor: Lagfartsprotokoll AIIb:1‒4; Inteckningsprotokoll AIIc:1‒5, Torstuna häradsrätt, ULA.
0 50 100 150 200 250
1810-t 1820-t 1830-t 1840-t 1850-t 1860-t
antal
Jordköp
Inteckningar pga krediter
För att undersöka sambanden mellan jord- och kreditmarknaden jämför jag jämföra mina resultat från analysen av jordmarknaden (lagfartsprotokollen) med granskningen av inteckningarna. Figur 7.4 visar antalet inteckningar och antalet genomförda jordtransaktioner med köpeskilling.
Även om det inte med säkerhet går att hävda att alla inteckningskrediter syftade till att finansiera jordförvärv är samvariationen mellan antalet lagfarter på grund av köp och inteckningar slående. Den största differensen mellan an-talet inteckningar och anan-talet jordköp var på 1810- och på 1830-talen. Under 1810-talet gjordes 154 jordförvärv med köp (släkt och marknadsköp) men bara 90 krediter intecknades vid häradsrätten. På 1830-talet gjordes 124 jord-förvärv med köp och 82 krediter intecknades. Under 1810- och 1830-talen kunde antingen bönderna finansiera fler jordköp utan krediter eller så togs en större andel krediter utan inteckning för att finansiera jordförvärven.
Figur 7.5 visar de totala beloppen som betalades i samtliga jordköp av bönder i de tre socknarna mellan 1810 och 1869, tillsammans med hur stora summor som intecknades i böndernas jordbruksfastigheter under samma pe-riod. På 1810-talet intecknades 20 procent av de totala köpeskillingarna. Mel-lan 1820- och 1850-talet var inteckningarna i genomsnittet melMel-lan 34 procent och 50 procent av de totala köpesummorna.
Figur 7.5 Totala köpesummor och totala inteckningssummor i bondeägd jord i sock-narna Härnevi, Torstuna och Österunda 1810‒1869
Källor: Lagfartsprotokoll AIIb:1‒4; Inteckningsprotokoll AIIc:1‒5, Torstuna häradsrätt, ULA.
Enligt tidigare forskning hyste låntagarna under senare delen av 1800-talet motvilja mot att inteckna och belasta sina fastigheter. Anders Perlinge hävdar att låntagarna, framför allt på landsbygden ansåg det alltför tidsödande och krångligt med inteckningslånen, och att de därför föredrog borgenslån.521 Att krediter mot inteckning var relativt få hos de tidiga sparbankerna har konsta-terats i tidigare undersökningar av böndernas kreditmarknad. Samtidigt har flera forskare pekat på att det är troligt att borgenslånen nyttjades på annat sätt
521 Perlinge (2005), s. 21.
0 100 000 200 000 300 000 400 000 500 000 600 000
1810-t 1820-t 1830-t 1840-t 1850-t 1860-t
riksdaler
Köpesummor fastigheter Intecknade summor
än inteckningslånen; att borgenslånen sannolikt använts som rörelselån för att täcka tillfälliga likviditetsproblem, medan inteckningslånen främst använts till investeringar i fastigheter.522
Andelen institutionella inteckningslån hos Torstunabönderna minskade från och med 1850-talet fram till 1870, då istället de stora privata skuldernas andel ökade. Sammantaget visar emellertid min undersökning ‒ i motsats till vad som framkommit i tidigare forskning – att bönderna i Torstuna länsmans-distrikt, inte tvekade att inteckna sin fastigheter för krediter. Jämförelsen av inteckningshandlingarna och lagfartsmaterialet visar att inteckningslånen var vanliga vid fastighetsköp.
Sammanfattning
I detta kapitel har jag försökt att reda ut relationen mellan böndernas krediter och jordmarknaden. Kapitlet har innefattat en analys av så kallade inteckning-slån, vilket var lån och krediter som gavs mot säkerhet i fastighet. Resultaten från den undersökningen jämförs med resultaten från den i föregående kapitel genomförda studien av lagfartshandlingarna, i fråga om jordpriser, storlek på köpeskillingar och frekvens. Jordbruksfastigheterna var böndernas viktigaste och mest värdefulla tillgång och spelade en stor roll i deras ekonomiska liv, och för att en stor andel av deras jordaffärer skulle kunna genomföras krävdes krediter. Utifrån en grov uppskattning kan 2/3 av bondefamiljernas skuldsätt-ning tolkas som orsakad av jordtransaktioner. Tolkskuldsätt-ningen baseras på två an-taganden: att stora skulder hade orsakats av jordtransaktioner och att institut-ionella krediter på nationell och regional också var avsedda för det.
Att andelen var stor förklarar att böndernas skuldsättning ökade så kraftigt under första hälften av 1800-talet. De ökande jordpriserna under samma tid gjorde att bönderna var tvungna att ta större lån för att finansiera sina jordköp.
Baserat på analysen av lagfartshandlingar och inteckningsprotokoll kan en hy-potes formuleras att i genomsnitt knappt hälften av köpesummorna betalades med hjälp av kredit, med den ägda jorden som säkerhet. Om den andra hälften kunde betalas kontant av hushållen eller om den finansierades med andra kre-diter, som inte intecknades, får här förbli obesvarat. Undersökningen visar att det förelåg ett nära samband mellan kredit- och jordmarknaden i de tre sock-narna. I Torstuna härad var de jordägande bondefamiljerna tidiga med att ta institutionella krediter, framför allt från Rikets Ständers Bank som gav fördel-aktiga lån. Mellan 1820 och 1850-talet finansierade ett stort antal familjer sina jordförvärv med krediter i Riksbanken. Bondehushållen i Torstunabygden var de facto kunder i Riksbanken i en omfattning som forskningen tidigare inte
522 Svensson (2001), s. 148ff., s. 176ff.; Perlinge (2005), s. 280, not 4; Hellgren (2003), s. 161.
iakttagit i undersökningar om bönders krediter, även om det förvisso varit känt att Riksbankens agrara kreditstöd var stort under 1800-talets mitt.523
Institutionella krediter svarade för nästan hälften av lånen till Torstunabön-dernas jordköp i mitten av 1800-talet. Den andra hälften kom således från pri-vata kreditorer, i första hand från andra bönder i trakten, ofta var det säljaren som gav kredit på en del av köpeskillingen. Det går att dra två slutsatser. För det första, i motsats till vad som framkommit i tidigare forskning var inteck-ningsinstrumentet oerhört viktigt för böndernas möjlighet att ta stora krediter för jordköp, redan under första halvan av 1800-talet. För det andra var inteck-ningarna och transaktionerna på jordmarknaden nära relaterade med parallell utveckling i frekvens, kvantitet och summor.
Figur 7.6 Skuldsedel från Rikets Ständers Banco Diskontverk, omsättning av lån 1845
Källa: Torslunda gårdsarkiv
523 Nygren (1981), s. 25.