Det var på fodermarkernas bekostnad som åkerarealerna utvidgades. Vilken inverkan hade starka inriktningen på åkerbruket på kreatursskötseln? Tvinga-des hushållen till nedskärningar i kreatursstocken på grund av foderbrist, så som Carl-Johan Gadd visat att bönder i Skaraborgs län fick göra i slutet av 1700-talet?267
Fastän jordbrukets inriktning var spannmålsodling hade alla bondehushåll kreatur, liksom förstås också dragare till åkerbruket. I slätt- och spannmåls-bygder var antalet dragdjur jämförelsevis stort i förhållande till antalet nötkre-atur.268 Under 1800-talets början fanns på en medelstor gård (1/2 mantal) i Torstuna vanligen tre till fyra kor, några ungdjur, får, svin samt gäss. Man hade mellan två och fyra hästar, och dragoxar fanns på många gårdar. Med större jordbruk följde både fler dragare och fler nötkreatur.269 Före laga skiftet reglerades antalet djur efter hemmansdelens örestal.270 Eftersom ängsmarken för varje gård var proportionell mot örestalet i byn, varierade kapaciteten att vinterföda kreatur. Om jord ägdes i olika byar gavs tillgång till mer fodermar-ker och rättigheter att hålla djur på flera platser.
Under 1860-talet ökade värdet på korna och blev uppemot 50 procent högre än bara 15 år tidigare. Sannolikt visar den högre värderingen djuren på en för-bättrad avel, bättre utfodring och en ökad satsning på mjölkproduktion. Antal kreatur stämmer överens med vad Göran Ulväng visat för skattebönderna i
264 Kongl. Maj:ts Befallningshavandes uti Västmanlands län, femårsberättelse 1817‒23, s. 39.
265 Större delen av fruktbara marken är upptagen till åker, Sockenstämman KI:2, 11/11 1821, Torstuna kyrkoarkiv, ULA.
266 Periodisk rapportering FIII:3, Kronofogden i Väsby fögderi, ULA; Bladh (1979), s. 239.
267 Gadd (1983), s. 134.
268 Gadd (2000), s. 170.
269 Bouppteckningar FII:5‒36, Torstuna häradsrätt, ULA.
270 Lindström (2008), s. 40.
Lagunda härad, och med det som Carl-Johan Gadd redovisat för slättbönder i Västsverige.271
Kor och dragare
Från bouppteckningarna har antalet kor och dragare per mantal studerats.
Analysen av bouppteckningarna har visat att det genomsnittliga antalet kor hos bönderna i Torstuna förändrades, vilket jag tolkar som ett uttryck för hur jordbruket utvecklades. Tre olika perioder urskiljas: 1770–1814, 1815–1849 och 1850–1870. Under den första delperioden ökade det genomsnittliga anta-let kor per mantal från nio till tolv. Därefter minskade antaanta-let kor successivt hos bondehushållen, till återigen i genomsnitt nio kor per mantal omkring 1850. Att antalet kor blev färre bör ha ett samband med att fodermarkerna minskade. Flera källor vittnar om missförhållanden i balansen mellan åker och fodermarker. Antalet kreatur tycks knappt ha täckt hushållens behov, utan man fick komplettera med köpta varor i städerna: Ladugårdsafkastningen i följd af dålig äng och svagt bete blir derföre så ringa, att landtmannen i allmänhet nödsakas att förskaffa sig bristen deraf på andra håll.272
Det är rimligt att tro att mindre brukningsenheter hade något fler kor per mantal än de större, eftersom det fanns ett minimiantal kor som en bondefamilj behövde ha för sin försörjning av mjölk, smör och stallgödsel. Mellan 1850 och 1870 ökade återigen antalet kor till i genomsnitt tolv per mantal. I den offentliga jordbruksstatistiken BiSOS för 1865 redovisas också i genomsnitt tolv kor per mantal i området.273
I Per Halléns avhandling Järnets tid finns en genomgång av antalet kor per bondehushåll mellan 1750 och 1870 för olika regioner i Sverige. Hallén redo-visar bland annat siffror för Uppsalaslätten, vars jordbruk och agrara utveckl-ing var jämförbar med Torstuna. Kreatursinnehavet hos Uppsalaslättens bon-dehushåll stämmer överens med mina iakttagelser. Hallén visar att antalet kor var högt 1815, liksom på 1850-talet.274 För ett antal socknar i uppländska La-gunda härad har Göran Ulväng visat att antalet kor på jordbruken minskade mellan 1775 och 1886.275
Häst fanns hos alla bondehushåll och antalet speglar storleken på bruk-ningsenheterna. Hästen var en mer flexibel dragare än oxen, och kunde föru-tom till arbete i jordbruket även användas till olika transporter. Andelen hästar som dragare ökade i socknarna från 1830-talet medan andelen hushåll med oxar blev färre från 1810. Framför allt var det familjer med större bruknings-enheter, över ett mantal, som fortsatte att driva jordbruket med oxar under den senare delen av perioden fram till 1870. Under hela perioden 1770‒1870 var antalet dragare per mantal mellan åtta och tio stycken. Sannolikt hölls antalet
271 Ulväng (2001), Tabell 4:12, s. 82; Gadd (2000), s. 168ff.
272 Rapporter från underordnade 1831‒1840 EIII, Kronofogdens i Väsby arkiv, ULA.
273 BiSOS N, Jordbruk och Boskapsskötsel, Västmanlands län, 1865.
274 Hallén (2003), s. 226, tab. 67.
275 Ulväng (2001), s. 49.
dragare på ett minimum för att kunna klara av jordbruket och nödvändiga transporter, men de prioriterades samtidigt i förhållande till antalet kor.
I Skåne minskade antalet kreatur hos jordbrukarna under slutet av 1700-talet och början av 1800-1700-talet. Mats Olsson visar att an1700-talet hästar hos bonde-hushållen i socknarna Hög och Kävlinge minskade från i genomsnitt sju till fem per gård medan antalet nötdjur minskade från tio till sex. Olsson gör en annan tolkning av kreatursminskningens orsaker än vad jag gör. Han menar att minskningen var ett uttryck för att de skånska bönderna skaffat sig mer effektiva redskap, framför allt järnplog med vändskiva. Det skulle förvisso kunna förklara minskningen i antalet hästar, men en minskning av antalet kor bör inte kunna förklaras av en sådan förändring i redskapsbeståndet.276
Brist på foder
Brist på foder till kreaturen, såväl sommar som vinter, var ett stort problem i Torstunabygden. Betet på utmarkerna var otillräckligt, torrt och magert och höfångsten på ängarna knapp. Brist på vinterfoder var ett vanligt problem för bönder i svenska slättbygder under 1700- och 1800-talen fram till att växel-bruket infördes och djurfoder började odlas på åkermarken. Ängsmarkerna, som gav det huvudsakliga vinterfodret, avkastade allt mindre gräs på grund av de årliga näringsuttagen utan motsvarande näringstillförsel. Denna sedan länge pågående utmagring av ängsmarkerna och bristen på vinterfoder upp-märksammades i lantbrukslitteraturen redan från slutet av 1700-talet.277 I Tor-stunaområdet var byarnas utmarker belägna på de stenbundna höjderna som drabbades svårt under torra år: Mulbetet är då torra år infalla rätt knapt, men vid våtare år kan det någorlunda gå an i Hagarna och på Utmarken.278 För Väsby fögderi rapporterades på 1820-talet att det rådde ett synbarligt missförhållande emellan åker och äng, och vidare att många hemman sakna tillräcklig äng för att kunna underhålla så mycket kreatur vid gården, som erfordras för åkerns skötsel och tillbörliga gödning.279
Bönderna agerade på olika sätt för att avhjälpa foderbristen. Den tidigare nämnda tillfälliga upplöjningen av ängs- och betesmarken med insådd av gräs och havre var ett sätt. Den länge brukliga ängs- och hagmarksplöjningen nämns av länsmannen på 1820-talet.280 Sådana kan således bekräftas redan i lantmäterihandlingar från mitten av 1700-talet och kallades ofta ”havreplo-gar” eller ”havreland”. Det var fuktiga marker som besåddes med havre.281 För att kunna göra återkommande upplöjningar i ängsmark behövdes plog, vilket
276 Olsson (2005), s. 129.
277 Gadd (2000) s. 137.
278 Källinge by 1759, T62‒19:1, Torstuna socken, (LSA).
279 Kongl. Maj:ts Befallningshavandes uti Västmanlands län, femårsberättelse 1817‒23, s. 39.
280 Rapporter från underordnade 1800‒1830 EIII:1, Kronofogden i Väsby fögderi, ULA.
281 Exempel på ”havreland” i området: Storskifte Hällby 1769, 03-ÖSU-43, s. 8, LMA, Lant-mäteriet. Jämför Morell (2015).
också bouppteckningarna visar att bondehushållen hade. För att dryga ut fod-ret till djuren kompletterades det traditionella höet med halm och till och med ren spannmål. Halmen från böndernas mesta sädesslag, rågen, var dock ett dåligt djurfoder, medan vårsädeshalm från korn och havre var ett bättre foder.
Drank, som var en restprodukt från brännvinsbränning, var ett annat viktigt foder.282
I redovisningen till Finanskommittén år 1858 meddelades för Torstuna socken att kreaturen årligen fick sammanlagt 2500 tunnor säd. Det motsvarar 20 procent av en uppskattad spannmålsskörd i socknen i mitten av 1800-ta-let.283 Sannolikt räknades sädesutfordring till både hästar, kor och grisar in i uppgiften om kreatursfoder som redovisades till Finanskommittén. En jämfö-relse med antalet mantal i Torstuna socken (96 mantal) visar att i genomsnitt gav jordbrukarna 26 tunnor säd per mantal till djuren under ett år. Ett genom-snittligt antal kor och dragare per mantal var 17 st. på 1850-talet, vilket skulle ge drygt 1,5 tunnor säd per ko och dragare och år, oräknat övriga nötkreatur och grisar.284
Lars Nyström har pekat på att under 1800-talet fick böndernas kreatur en allt större andel av det som producerades på åkern. Nyström menar därför att man inte bör hårdra motsättningen mellan åkerbruk och kreatursskötsel, ef-tersom foder av olika slag också producerades på åkermarken.285 Men det går ändå inte att komma ifrån att det var ett konkurrensförhållande mellan att odla foder eller spannmål på åkermark liksom det var att välja mellan odla upp ängsmarken eller inte, särskilt vilket Nyström påpekar, i tvåsädesområdet, där två hektar äng behövde nyodlas för att ge en hektar årligt besådd åker.286