Den grundläggande frågan i det här projektet är varför stadsdelen Rosengård statistiskt sett uppvisar en underkonsumtion av psykia- trisk vård jämfört med andra stadsdelar i Malmö. Det vore natur- ligtvis önskvärt om det gick att presentera hållbara och säkra resultat på varför det förhåller sig på det sätt som studiens antagande stipu- lerar. Riktigt så enkelt är det emellertid inte. Det finns en mängd kunskapsmässiga fällor att fastna i på vägen mot en förståelse av varför människor i området tycks undvika att söka psykiatrisk hjälp jämfört med invånare i andra områden. I den här artikeln är avsikten att sätta fokus på några tänkbara hypoteser till varför vägen från psykisk ohälsa till den psykiatriska vården är längre för många invandrade personer än för den infödda majoritetsbefolkningen. Psykisk ohälsa är ett kunskapsobjekt som är mycket svårt att avgränsa och hantera. Vad är psykisk ohälsa och hur ska man förstå vad som ligger till grund för denna? Kunskapsmässigt kan man göra det enkelt för sig och avgränsa fenomenet till klart urskiljbara fall av psykiska sjukdomar. Eller, så kanske man finner någorlunda klara fall att sortera in under kategorin PTSD (erfarenheter av fängelse, krig eller tortyr i hemlandet) (se Summerfield 2005 för en kritisk
diskussion av PTSD). Men om man istället väljer att vidga förstå- elsen öppnar det sig en mer diffus och komplicerad problembild där det är förenat med stora svårigheter att avgöra vad som ligger till grund för att människor upplever emotionella problem som exem- pelvis nedstämdhet, förvirring, depression eller ångest. Beror psykisk ohälsa på ”brister” inom personen, på yttre ekonomiska och sociala omständigheter eller handlar det om både och? Handlar det om exis- tentiella problem i största allmänhet eller om att man blir förtryckt på sin arbetsplats? Eller, handlar det om att man saknar arbete? Är det, annorlunda uttryckt, ”aktör” eller ”struktur” som bör betonas? Julia Bala (2003) har formulerat komplexiteten en ”mental health provider” ställs inför på ett insiktsfullt sätt:
[…] should one see the refugees as survivors, as victims, as medi- cal causalities, as traumatized people or as marginalized citizens? Should one reduce the problems in order to make them manage- able, or should one expand the context to understand problems in their complexity? Where are the problems located: within the individual, the family and the community, or within the interac- tions among different system levels? Should the problems be defi- ned as psychological, medical, social, political, cultural, existen- tial or multidimensional? (ibid:170).
Vanligt i västvärlden är att man betonar aktören och gör psykisk ohälsa till ett individuellt fenomen där personen kan återföras till ”normalitet” genom att han/hon medicineras eller löser sina problem i olika former av psykoterapi. David Ingleby (2005), professor i inter- kulturell psykologi, kritiserar exempelvis den västerländska stan- dardmodellen som dominerar synsättet kring psykisk hälsa/ohälsa. Den biomedicinska modellen betraktar individen som avskiljd från kulturella, politiska, ekonomiska och historiska kontexter. Upple- velser som till exempel trauma, förvirring, sorg, kognitiva problem etc, betraktas i det dominerande synsättet som intrapsykiska processer när de i realiteten är inbäddade i olika sociala samman- hang (ibid:18–19; se också Good 1997 för en diskussion om kontex- tens betydelse för förståelsen av psykisk ohälsa).
Denna, i sammanhanget kulturspecifika, modell för var problemen ska lokaliseras – i det här fallet innanför gränserna som utgörs av kroppen per se – kan naturligtvis äga sin giltighet i sammanhang där den ingår i ett kosmologiskt ramverk som omfattas av både terapeut och patient. Det är dock tveksamt om denna begränsade modell är giltig för förståelsen av psykisk ohälsa i en stadsdel som Rosen- gård. För att förstå psykisk ohälsa i allmänhet och i synnerhet den psykiska ohälsa människor i stadsdelen Rosengård konfronterar är det helt nödvändigt att betrakta denna inom ramen för den sociala kontext människor har att hantera. Hur ser deras livsvärld, eller livsvärldar, ut? Vilken typ av sociala relationer eller nätverk ingår de i? Social kontext ska här förstås i bred mening: den omfattar sålunda kulturspecifika handlingsmönster, familjerelationer i Sverige och i det hemland man tvingats lämna. Dessutom ingår relationer till det nya landets struktur: arbetsmarknaden och det politiska systemet står här som kanske mer centrala än andra. Det är invandrares och flyktingars totala livssituation som måste analyseras för att det ska vara möjligt att förstå den psykiska ohälsa som finns i ett segre- gerat område av Rosengårds typ. Kunskapsmässigt finns en fara i att reducera människors livssituation till en prime mover, även om det kan finnas goda politiska skäl att göra så. När det gäller Rosen- gård, som är ett mångetniskt bostadsområde, är det av vikt att förstå att människor här ofta lever i sociala kontexter som skiljer sig på väsentliga punkter från hur människor i majoritetssamhället lever. En del av det empiriska material som används i artikeln består av intervjuer som gjorts med människor i stadsdelen Rosengård. Kvalitativa intervjuer betraktas ibland som en metodologisk ”fix” som kan generera en så kallat ”djupare” förståelse av människors föreställningsvärldar. Naturligtvis är det betydelsefullt att intervjua människor och få deras syn på, i det här fallet, psykisk hälsa/ohälsa. Det finns dock flera komplikationer med att intervjua människor. Charlotte Linde (1993) pekar exempelvis på det faktum att människor, beroende på vilket sammanhang de befinner sig i, konstruerar olika typer av förklaringar till en och samma händelse. Kort sagt är det möjligt, för att inte säga nödvändigt, att välja ut vissa aspekter ur sin livsvärld när man ska konstruera en trovärdig berättelse för någon annan (ibid: 5). Vilka aspekter som betonas kan variera beroende på
hur informanten uppfattar situationen och vilken typ av frågor som ställs (ibid: 5–6). Som citatet av Bala ovan indikerar är den sociala situationen för många flyktingar så komplex att det knappast är tillräckligt med ett samtal på en timme eller två för att det ska vara möjligt att ge en rättvis beskrivning av olika problem.
De data som kommer fram i intervjuer utgör sålunda inte objektiva fakta som en gång för alla är fixerade i tid och rum. Det enda och verkliga skälet till varför människor upplever världen på ett visst sätt existerar inte. Människor bär inte runt på ’fakta’ i huvudet som det är möjligt att en gång för alla avtäcka med rätt formulerade frågor. Som psykiatrikern Derek Summerfield (2005) påpekar, kan en och samma flykting formulera olika svar beroende på sitt predikament om samtalet äger rum med ”an aid worker in Rwanda, a doctor in London, a British immigration official, a human rights tribunal or fellow asylum seeker” (ibid.: 102). En annan kritik som riktats mot forskning som arbetar utifrån kognitionsmodeller är att de i hög utsträckning skapar snarare än avtäcker attityder till olika fenomen (Ogden 2003). En kvalitativ forskare har inte som primär uppgift att finna det enda sanna skälet till olika fenomen. Uppgiften är att utifrån mer eller mindre kvalificerade tolkningar försöka rekon- struera hur, i det här fallet, den sociala logiken eller situationen är beskaffad för flyktingar i stadsdelen Rosengård.
En annan avsikt med det här kapitlet är att problematisera frågan om psykisk ohälsa och flyktingskap. Detta är av stor betydelse eftersom det övergripande temat – invandring till Sverige – vanligtvis disku- teras utifrån grova förenklingar. Det tycks finnas ett i det närmaste omättligt behov i det offentliga systemet av att finna svaret på hur det egentligen är att vara invandrad till Sverige. Metodologiskt är problematiseringen i det följande konstruerad som ett bricolage av olika infallsvinklar på psykisk ohälsa. Texten är sammansatt av citat från informanter och från delar av litteraturen som disku- terar psykisk ohälsa och flyktingskap. Eftersom intervjuerna varit av explorativ karaktär och inte kategoriserade i termer av etniska grupper är artikeln istället disponerad i form av teman. Vissa av dessa teman kan, men behöver inte, vara giltiga för alla människor som bor i området eller för alla personer som identifierar sig på ett visst sätt. Det viktigaste argumentet för att problematisera psykisk ohälsa
handlar om att undvika ett reduktionistiskt tänkande. Den mänsk- liga tillvaron, oberoende av kulturell förankring, är så komplex att alltför grova förenklingar innebär att viktiga insikter kring psykisk ohälsa går förlorade om man alltför lättvindigt reducerar problem till en enda sak, exempelvis PTSD, patriarkatet eller rasism.