Det kan i det här sammanhanget vara lämpligt att vara medveten om att ”personligheten” inte behöver vara emotionellt och kognitivt konstruerad på samma sätt i kollektivistiskt orienterade samhällen som i samhällen där individen är central. Ett skäl för att detta är en viktig kunskap att bära med sig berör exempelvis situationer där det ska bedrivas någon form av terapeutisk verksamhet. För att indi- viduell terapi ska fungera är det viktigt att personen man samtalar med anser att individen i sig är viktig och att det är ett betydelse- fullt värde inbyggt i att ”tala ut”. Denna hållning, som Summerfield (2005) påpekar, bygger dock på en uppfattning om människan som har sin grund i ett västerländskt medelklassperspektiv där individen betraktas som en autonom varelse, ett ”mini universe of emotions, aspirations, conflicts etc, who is capable of changing him or herself in isolation from social context” (ibid: 103).
Hur konstrueras personerna i kollektivt orienterade samhällen? Typiskt för den kollektivistiskt orienterade personligheten är, enligt den libanesiske socialantropologen Suad Joseph (1994), att personen drar andra gränser för sitt jag gentemot omgivningen än individua- listiskt tränade västerlänningar. Hon använder begreppet ”connecti- vity” för att beskriva den här personlighetstypen. Med detta menar hon en personlighet som inte är autonom i förhållande till övriga familjemedlemmar utan tar för givet att andra än dem själva kan och
ska vara inblandade i skapandet av känslor, önskningar, värderingar, kort sagt, i konstruktionen av identitet. Connectivity definieras av Joseph som ”psychodynamic processes by which one person comes to see him/herself as part of another. Boundaries between persons are relatively fluid so that each needs the other to complete the sense of selfhood. One’s sense of self is intimately linked with the self of another such that the security, identity, integrity, dignity, and self- worth of one is tied to the actions of the other” (ibid:55).
Joseph påpekar att det naturligtvis finns personer som är individu- aliserade även i arabvärlden (som är platsen för hennes diskussion) men i grunden är det familjen som värderas högre än individen. Kort sagt, värden som går ut på att hålla ihop helheten är överordnade värden som berör de enskilda delarna. Det bör också påpekas att en kollektivistisk personlighetsstruktur också är märkbar i andra geografiska områden, exempelvis i Afrika. Augustine Nwoye (2007) lyfter fram att den grupporienterade impulsen bland afrikaner innebär att man är ”confronted with multiple obligations and loyal- ties” (ibid:130).
Bror-syster-förhållandet är enligt Joseph den viktigaste relationen när det gäller konstruktionen av den här typen av personlighet. Kort sagt, menar hon, att bröderna i en familj är de som uppfostrar syst- rarna. Relationen bygger på att brodern är den som anger ramarna för systerns agerande, för vad som är tillåtet/otillåtet, vad hon tillåts erfara och genomföra. Systern förväntas internalisera broderns önskningar och leva upp till de krav han ställer på henne. Som Joseph formulerar det: ”A brother was responsible for his sister’s behaviour. A sister was expected to embrace a brother’s wishes as her own. The boundaries between them were fluid” (ibid:56). Relationen mellan de två bygger på en kombination av kärlek och våld. Brodern är i sin fulla rätt att bestraffa systern (som förväntar sig detta) när eller om hon bryter mot de regler han formulerat för henne. I den här konstellationen lär sig kvinnan, menar Joseph, att en kärleksfull kvinna är någon som underkastar sig mannens vilja och mannen lär sig att en kärleksfull man kan konsten att kontrol- lera sin kvinna. Brodern fungerar som systerns beskyddare (även efter att hon gift sig) så länge systern upprätthåller familjehedern,
det vill säga undviker alla amorösa kontakter utanför äktenskapets juridiska ramar. I det större perspektivet, menar Joseph, är bror- syster-relationen den sociala grunden för hur patriarkalitet reprodu- ceras i Mellanöstern, i det här specifika fallet i Libanon. Det ligger sannolikt en hel del i Josephs argument.
Den här typen av kvinnlig underordning finns också dokumenterad i andra studier från Mellanöstern. Samantha Wehbi (2003) påpekar i en studie om kvinnors uppfattningar om våldtäkt i Libanon att det finns en struktur av värderingar som gör det svårt för kvinnor att hävda att de blivit utsatta för sexuella övergrepp. Vissa kvinnor uttrycker till och med att våldtäkt inom äktenskapet är acceptabelt: ”If he is married to her, it’s okay, he has a right to rape her, in the true sense of the word, because he has the right. It’s his right.” (ibid:181). Föreställningarna finns även i Sverige, hos arabiska kvinnor som ytligt sett är väl integrerade. För ett tiotal år sedan deltog jag och Sara Johnsdotter i en konferens där två väl integrerade palestinska kvinnor deltog. Kvinnorna, som var i 25–30-årsåldern hade bott i Sverige hela sina liv i en icke-segregerad miljö i en annan stad än Malmö. Kvinnorna hade emellertid inte införlivat de feministiska ideal som präglat tänkandet kring kvinnligt och manligt i Sverige de senaste decennierna. Tvärtom ansåg båda två att det var fullt acceptabelt för en man att bestraffa en kvinna med våld om det var så att han uppfattade henne som olydig. Hur kraftigt våld framgick emellertid inte av deras synpunkter.
En kollektivistisk familjestruktur fungerar sannolikt bättre i samhällen där alla i den sociala miljön agerar på ungefär samma sätt. I en sådan situation finns en moralisk legitimitet i hela samhället för att individens ambitioner och vilja bör underordnas gruppens, eller de äldre männens, önskningar. När familjestrukturen överflyttas till västvärlden försätts (särskilt unga) människor i en position som kan producera en hel del psykisk ohälsa. Ett dilemma unga människor lätt hamnar i är, som en av informanterna uttrycker det, att ”pappa säger en sak, i skolan säger de en annan”. Men inte bara budskapen som förmedlas i skolan kan ställa till med problem för den unga människan. Generellt finns en stor skepsis hos kollektivt orienterade människor mot att deras barn ska genomgå en individualiserings-