En fråga man kan ställa sig är huruvida den psykiska ohälsa invand- rade personer upplever i Sverige är något som de burit med sig från hemlandet, om den skapats av upplevelser i Sverige eller om den har sin grund i andra sociala, kulturella eller politiska omständigheter? Och, hur ska det vara möjligt att fastställa skillnaden mellan dessa dimensioner? Migration – att man av olika skäl flyttar från en plats i världen till en annan – är i sig något som normalt sett upplevs som mycket traumatiskt. Situationen som uppkommer av att man ska försöka anpassa sig till en ny kulturell och social miljö man är en främling inför skapar i regel starka upplevelser av personligt kaos. Känslor av förvirring, ångest, depression och så vidare är vanligt förekommande hos människor som kastas ut i ett nytt, obegrip- ligt, samhälle. Bala (2005:173) beskriver några av flyktingfamiljens problem som en sammanflätning av olika processer:
These are some of the tasks that refugee families face: to make peace with the past, to reorganize the relations within the frag-
mented family, to redefine the roles and relations within the changed family structure, to adjust to a new environment and to reset the future perspectives. Each of these tasks opens for family members many questions and dilemmas: to talk or not to talk about the painful events in the past, what to forget and what to remember, how to explain what has happened, which norms and values to keep, and which ones to alter.
En social strategi som ofta används för att hantera dessa svårhan- terliga upplevelser är, som påpekas ovan, att man väljer att flytta till ett segregerat område där det bor människor som agerar och tänker på ungefär samma sätt som man själv. Det vill säga, med människor man kan identifiera sig med eller människor man har familje- eller vänskapsrelationer med och som har samma modersmål.
Genom att bosätta sig i stadsdelen är det möjligt att få sin normalitet bekräftad på ett annat sätt än i stadsdelar som domineras av infödda svenskar. Detta torde gälla för de flesta som bor i området, även om den specifika etniska eller kulturella identifikationen kan variera. Möjligen är det dock särskilt påtagligt när det gäller religiös iden- tifikation. I sin klassiska bok om hur samhällen är socialt konstru- erade formulerade Berger och Luckmann (1966:158–159) insikter om individens förhållande till gruppen som är värda att lyfta fram. Den religiösa gruppen, eller gemenskapen, erbjuder en ”plausi- bilitetsstruktur” som är nödvändig för individens möjligheter att upprätthålla en religiös identitet. ”One cannot remain”, som de säger, ”a Muslim outside the ’umma’ of Islam, a Buddhist outside the sangha*” (ibid). Det vanligaste sättet att upprätthålla, eller skydda, den religiösa identifikationen är fysisk segregation eller genom konstruktionen av ett språk som kan bidra till att göra distinktioner gentemot den omvärld man vill distansera sig från. Berger och Luck- manns diskussion har konvertiten som objekt. I grunden diskuterar de dock en social logik som berör alla människor som har ett behov av att upprätthålla en viss identitet och den världsbild som följer av denna.
I stadsdelen finns också ett stort antal människor vars psykiska ohälsa svårligen kan avhjälpas med terapeutiska åtgärder, eftersom
det är ett tillstånd som har sin grund i den livssituation som uppstått i samband med migration. En hög andel av invandrarna i området befinner sig en social situation där de har svaga förutsättningar att etablera sig ekonomiskt och socialt i hemlandet och i det nya landet Sverige. Detta gäller i särskilt hög grad för personer från Afrika och Mellanöstern. I dessa delar av världen präglas förhållandena av arbetslöshet, politiska konflikter, diktaturer, svält och torka. I början av 1990-talet genomförde jag en fältstudie hos några unga palestinska män som försökte etablera sig i Malmö med allt vad detta innebär av att försöka hitta lönearbete och bostad. Det skulle ha varit djupt missvisande och trivialiserande att reducera dessa mäns psykiska ohälsa, eller känslomässiga problem, till en fråga om intrapsykiska processer eller till något som skulle ha kunnat lösas av den psykiatriska vårdapparaten. För att förstå männens problem var det nödvändigt att belysa dessa i ljuset av hela den sociala kontext de hade att hantera (se Bala 2005: 173).
Männen, statslösa palestinier från Libanon, hade mer eller mindre aktivt deltagit i det libanesiska inbördeskriget men eventuella trauman därifrån utgjorde en underordnad aspekt av deras totala livssituation. Deras tillvaro i Malmö karakteriserades av ett fullstän- digt kulturellt och socialt kaos. De led av att vara fattiga och inte få något arbete. De led av förvirring i förhållande till det svenska samhälle som omgav dem. De led av ensamhet och social isolering eftersom de saknade vänner och släktingar i staden. De led av syss- lolöshet eftersom de inte ingick i något meningsfullt socialt samman- hang tillsammans med andra. De led av oro för hur det stod till med familjen som var kvar i flyktinglägren i Libanon. De var oroliga för hur det stod till med familjemedlemmar som flytt till andra europe- iska länder. De led av att sakna ett hemland där de kunde etablera ett normalt socialt liv och de led av att befinna sig i Sverige – ett land de stod fullständigt frågande inför, inte minst moraliskt. Dessutom befann sig männen under ett konstant ekonomiskt tryck från familjen i hemlandet som ställde krav på dem att bidra till deras välfärd. Nu handlar detta om några enskilda män från Mellanöstern och deras problem. Svårigheterna de ställdes inför är i viss mån specifika för just dessa män, men den existentiella kris männen drabbades av
gäller dock för alla människor som på ett eller annat sätt tvingas till migration. Vill man förstå flyktingskapets komplikationer räcker det inte med att reducera dessa till en fråga om ”PTSD”, som många gör när flyktingskap kommer på tal (se Summerfield 2005). Det är nödvändigt att väga in, som Bala (2005) påpekar, ett flertal olika kontextuella faktorer av individuell, kulturell, politisk och social art för att kunna dra några slutsatser om vilka problem flyktingar står inför, vilka av dessa som kan lösas och vilka problem det saknas möjligheter att åtgärda inom ramen för psykiatrin. En mängd problem är, skulle man kunna säga, globala till sin natur och kan endast lösas på politisk väg i supranationella organ.