Folkmedicinska modeller för att bemöta psykisk ohälsa eller trau- matiska upplevelser kan i sitt sammanhang vara mer effektiva än västerländsk psykiatri, hävdar en del forskare (t ex Shah 2006). Enligt en WHO-studie från 1979 hade personer med schizofreni- diagnos mycket bättre chans att tillfriskna i en del utvecklingsländer än i länder med modern biomedicinskt grundad psykiatri. I Danmark låg siffran på 11 % återställda efter tre år, medan den låg på 49 % i Nigeria och 51 % i Indien (Good 1992, i Hornborg 2003:221). Hornborg konstaterar att både diagnos och behandling innefattar användande av kulturella symboler (detta gäller även den väster-
ländska biomedicinen, se t ex Moerman 2002) och att vi inte bör ta för givet att de moderna behandlingsformerna är de mest effek- tiva: ”Hur fantasifulla och osannolika andra kulturella tolkningar av psykiskt lidande än må verka måste vi kanske närma oss dem som terapeutiska arenor som förtjänar att tas på allvar” (2003:221). Den centrala skillnaden mellan många folkmedicinska modeller och den västerländska biomedicinska modellen är att den senare lägger tyngdpunkten i sökandet efter en orsak till psykisk sjukdom inom den enskilda individen. I andra medicinska modeller söker man både sjukdomsorsak och behandling inom ramen för människans sociala sammanhang (t ex Crawford & Lipsedge 2004).
En form av helanderitual är den som beskrivits ovan, zar-kulten. Vid zar-ceremonier kan en enskild persons psyke påverkas genom akti- viteter som kan beskrivas som en form av gruppterapi (Al-Adawi et al 2001). De omfattar ett trancetillstånd, som brukar klassificeras under rubriken ”förändrade medvetandetillstånd” (ASC, Altered States of Consciousness). Det som av den västerländska biomedi- cinen ses som ett intrapsykiskt fenomen, ses ofta av de grupper som praktiserar zar som att enskilda personer är i kontakt med utifrån- kommande väsen: en ande kan kommunicera genom att ta en kropp i besittning, något som kan leda till både fysisk och psykisk sjukdom (Al-Adawi et al 2001). I helanderitualen används rytm för att försätta den besatta personen i ett trancetillstånd, och i litteraturen hävdas att detta ofta fungerar: zar är en av flera framgångsrika tekniker för psykiskt helande och beskrivs som effektivt för en mängd psykia- triska tillstånd (i den västerländska klassifikationen), exempelvis vid depression och schizofreniliknande tillstånd (Al-Adawi et al 2001). Det finns överväldigande belägg för att den här sortens ritualer faktiskt kan fungera helande för många människor som lider (t ex Anderson 1996, Bourguignon 1979, Janzen 2002, Koss-Chioino 2005). Genom ritualen sker en ”transformation” av människan (Bourguignon 1979, Csordas 1988). Övertygelse hos enskilda personer och användning av centrala symboler i ett kulturellt system leder till faktiska somatiska och psykiska förändringar. Den medi- cinska antropologen Daniel Moerman (2002) har kallat denna process för meningsrespons; en kraftfull läkande process som är
sammanvävd med och omöjlig att särskilja från autonom respons (läkande kopplat till att kroppen strävar mot balans i systemet) och specifik respons (läkande som ett resultat av riktad behandling, t ex psykofarmaka) i den totala läkandeprocessen. Detta gäller inom den västerländska biomedicinen likaväl som i mer traditionella folkme- dicinska system. I väst är exempelvis kirurgi en kulturell symbol som starkt påverkar patienter – i det fåtal placebostudier som gjorts med kirurgisk inriktning (t ex bypassoperationer, knäoperationer vid artros) har placeboingrepp visat sig ha nästan lika hög effekt, eller i vissa fall högre, än de verkligen genomförda ingreppen (Moerman 2002, Barrett et al 2006). Betydelsefulla kulturella symboler påverkar oss alltså starkt i ”verklig” mening – både psykiskt och fysiskt. I detta perspektiv är det inte särskilt märkligt att helanderitualer kan fungera.
Dessa processer har man nu börjat kartlägga på mikrobiologisk nivå. Forskning inom fältet psykoneuroimmunologi har redan idag kommit så långt att man har kunnat fastslå en klar koppling mellan känslor och hälsa/ohälsa. Negativa känslor som vrede, depression, fientlighet och ångest har en direkt och numera påvisbar fysiologisk påverkan på immunförsvaret, hjärt- och kärlsystemet, endokrina systemet och centrala nervsystemet. Sociala relationer motverkar negativa känslor och påverkar dessa kroppsliga system i positiv riktning (Kiecolt-Glaser et al 2002).
Z berättar om hur koranläsning hjälper när människor mår dåligt: – När man läser ur Koranen, det man får hjälp med är att man blir samlad. Rädslan för [morgondagen] blir mindre, man blir lugn och samlar sitt tålamod, får stöd, ”jag hjälper dig på vä- gen”. Det är ju en slags [psyko]terapi, men dom tror inte att det är terapi, dom tror att det är texten ur Koranen som gör det. Men den här personen som läser Koranen, jag tror det är kloka män- niskor som hade kunnat göra jättemycket nytta inom [psyko] terapi, om dom hade fått mer kunskap. Dom fokuserar helt på den personen som ska få hjälp och som tror på Koranen … det är ju en grundtanke som är väldigt god … men jag tror att dom här personerna har speciella personligheter, dom har styrka och kraft
och dom kan möta dom här människorna som är sjuka på ett speciellt sätt. Ofta har dom speciella kläder, och dom möter dom sjuka med stor säkerhet, ”jag vet vad du har för problem” och ”håll mig nu i handen”, och så läser hon texten och kramar han- den och ger ett väldigt starkt intryck. En del blir friska av det. Vad Z talar om här är en speciell karisma som kan fungera läkande i de här situationerna. Hennes förståelse av vad som händer i en sådan här situation har klart stöd i forskningen. I en studie som jämförde västerländsk biomedicin med ”heligt helande” (sacred healing) har Kaja Finkler (1994) visat hur symboliskt utformade ritualer verkar helande för patienter i det att de bemöter inre konflikter på ett symboliskt plan. Patienter med diffusa smärtsymtom som Finkler följde i Mexiko, vände sig både till biomedicinskt skolade läkare och till personer i kloster som utförde helanderiter. I enlighet med det biomedicinska paradigmet fick patienter inom den västerländska vården inte sällan besked om att det var oklart vad det var för fel på dem, att en behandling skulle prövas men eventuellt överges om den inte ledde till förbättring av hälsan, samt att personerna som sökte vård borde tänka mer på sin egen livsföring som exempelvis kost (ett bemötande som i realiteten förmedlade både osäkerhet kring att läkarna visste vad de höll på med, samt en underförstådd kritik av patienten). Dessa patienter, när de vände sig till klostret, möttes i stället av diagnosticering och behandling utifrån en medi- cinsk modell som omvandlade patientens förhållande till sig själv, till människor runt omkring och till Gud: ”gradvis förvandlades en persons existens genom att hon själv, och ibland hela hennes familj, införlivades i en religiös gemenskap” (Finkler 1994:188-189). Det handlade inte om mirakulösa snabba tillfrisknanden – människorna hon följde mådde gradvis bättre och ibland innebar vägen dit till och med fördjupad smärta. Men under processen växte nya sociala nätverk fram, nya mer konstruktiva relationer till anhöriga och i förlängningen hälsa.
Det speciella med det helande Finkler beskriver från Mexiko är att ”läkarna” inom klostret inte frågade efter symtom, smärtans lokali- sering eller hur länge den varat. De ”visste” genom en ceremoni utan samtal. Vi kan knyta detta till västerländsk biomedicin, där place-
boforskningen visat att en avgörande faktor för patienters tillfrisk- nande är läkarnas egen övertygelse om att deras tekniker fungerar: av stor betydelse är om läkaren utstrålar säkerhet och förmedlar ”en lugn förvissning, en visshet om att allt kommer att gå bra” (Moerman 2002:41).
Detta avsnitt ska också förstås som en kritik av att definitionen och utövandet av västerländsk psykiatri, såsom den ofta fungerar, är den perfekta lösningen för alla som lider av olika former av psykisk ohälsa. Sådana antaganden avspeglar ett etnocentriskt perspektiv. Att hålla fast vid den i många avseenden kantiga västerländska klas- sifikationen är att svika svagare grupper och rusta sig illa för de utmaningar dagens mångkulturella samhällen står inför, hävdar bl a Good (1996).
I en vårdkontext som syftar till att öka den psykiska hälsan hos grupper av människor från andra delar av världen kan det vara en god idé att ta vara på hälsofrämjande processer som redan exis- terar inom grupperna, hävdar Watters: ”Samtalsterapi är sannolikt effektiv om den undviker att tvinga på smala diagnostiska katego- rier, och [i stället] lyfter fram former av socialt stöd och de behand- lingsinriktade aktiviteter som redan existerar inom flyktinggrupper” (2001:1716). Också andra forskare lyfter fram den potential som finns i en behandlingsideologi som är bredare i sitt förhållningssätt, och som öppnar upp för ett användande av betydelser och symboler som patienten har inom räckhåll från sin egen kultur (Tribe 2002). Men kanske finns det också skäl att lyfta fram att det är något speci- fikt västerländskt att medikalisera tillstånd och upplevelser som i många andra samhällen ses som sociala händelser snarare än medi- cinska. Likaså att en del ”helande” kan ske på sociala arenor hellre än medicinska:
– Den här studien har uppkommit för att man kunnat se att in- vandrargrupper i Rosengård inte söker så mycket psykiatrisk vård som dom ”borde” göra …
– Ja … med alla problem som finns! [Skrattar.] – Vad tänker du om det?
jag tycker bara det är positivt. Att statistiken är sådan, om det ser ut som dom har sagt. Med alla problem som finns i Rosengård som jag känner till …
– Varför är det positivt?
– Först och främst är det då … Jag kan inte neka till att det finns problem. Det är klart att det finns det. Men samtidigt … det måste finnas andra metoder, som finns där och som hjälper psykologiskt i den här gruppen. Jag vet att det finns där också. I både religionen och kulturen. Ibland finns sådana händelser [tilldragelser] i olika lägenheter [ritualer förankrade i tradition]. Det sker utanför systemet, men innanför samhället. Det är bara positivt. Det är inne i samhället, även om det är utanför systemet. Samhället heals … each other. Det vet jag, att i det samhället vi lever, med pressure, stress, allt som finns, kan vi inte lägga [sopa] problemen under mattan. Det är möjligt att det finns individer som kommer att bära tio femton tjugo års psykologi [psykisk ohälsa], de kommer till sist inte att orka livet. Individer från Rosengård … Det är kanske en effekt som man kan få se lite senare. Men just nu verkar det som om man har i Rosengård … och också andra delar av Malmö … har metoder där samhället [community] heals …