För det första kan man säga att det inte finns någon metodologisk möjlighet att fånga in och förstå alla sociala problem som existerar i Rosengård och vilken typ av psykisk ohälsa dessa genererar. Det är ett stort område med närmare 23 000 invånare som alla har olika förutsättningar att klara sig i Malmö eller i Sverige (Områdesfakta för Malmö 2005). Vissa är välutbildade från sina hemländer, andra har en gedigen kunskap inom något hantverksyrke samtidigt som många helt saknar högre studier. Här finns också vuxna analfa- beter och en stor grupp unga människor som varken talar föräld- rarnas modersmål eller svenska särskilt bra. Här finns de som är djupt inlemmade i etniska och religiösa sammanhang och andra som befinner sig i gränslandet mellan olika nationella och sociala grupper. I Rosengård finns också politiska och sociala krafter som drar åt olika håll. Många människor vill inget hellre än att ha ett lönearbete men är samtidigt kritiska mot att genomgå en kulturell integration i Sverige. Detta gäller särskilt för personer som växt upp i traditionella miljöer med starka krav på sexuell kyskhet. Kort sagt, stadsdelen Rosengård är en mångetnisk och mångkulturell stadsdel som uppvisar en hög grad av komplexitet och variation vad gäller psykologiska och sociala överlevnadsstrategier. En av imamerna som intervjuats beskriver svårigheterna många har att hantera:
För att behandla den här frågan [om psykisk ohälsa] på rätt sätt måste man tänka på att 50 % av befolkningen är analfabeter. Kommer du och pratar med de här människorna så har de svårt att förstå vad det handlar om. De känner inte till att de är i Sveri- ge. De vet inte att de finns i en stad som heter Malmö, att Malmö är en större stad i Sverige. Allt det här är komplicerade saker för dem. Det är okänt. Centralt för människor är satellitkanaler så att de kan titta på hemlandets teve. Genomsnitt för varje familj är 5–6 barn. Så ser bakgrunden ut till varför inte så många går till psykologer för att lösa sina problem.
Varifrån siffran 50 % kommer är oklart, men även personalen på en av vårdcentralerna i Rosengård har noterat att analfabetism är ett inslag i området. Här är det möjligt att spåra en viss uppgivenhet. ”De tränar sig i att läsa och skriva”, säger en av de svenska infor- manterna, ”men låt dem göra någonting annat. Det är tveksamt om de kommer att kunna tillgodogöra sig dessa färdigheter. Många är också väldigt traumatiserade”. Citatet ovan sätter dock fingret på en aspekt av flyktingskapet som är viktigt att ha i åtanke, nämligen svårigheten många invandrare har att orientera sig i samhället. Statistiskt är det möjligt att belägga att människor i stadsdelen Rosengård har att hantera några olika svårigheter. Det problem som vanligen lyfts fram i den offentliga debatten är ”utanförskapet”: att många människor med annan etnisk/nationell bakgrund är arbets- lösa och generellt saknar relationer in i det svenska majoritets- samhället. Frågan om utanförskap, ibland omtalat som exklusion eller marginalisering, är ett fenomen som ofta har starka politiska övertoner. Ofta sammankopplas det per automatik med främlings- fientlighet eller rasism (se Molina 1997; Integrationsverkets hemsida Sverige Mot Rasism). Ett problem i det här sammanhanget är det ideologiska antagande som ofta styr diskussionen. Det vill säga, eftersom det kan beläggas att invandrade personer på statistiska grunder är marginaliserade från det svenska majoritetssamhället så tas detta som intäkt för att personerna också är ”isolerade” i största allmänhet. Detta är en högst tvivelaktig tolkning. Det kan mycket väl vara tvärtom: att människor kan upphäva känslan av isolering genom att flytta från svenska områden till stadsdelen Rosengård. Genom åren har jag har intervjuat flera personer som beskrivit hur de varit bosatta i andra områden (och städer) och hur detta har upplevts som tämligen besvärligt. Det är sällan diskriminering som betonats under dessa intervjuer, i flera fall har det tvärtom varit så att svenskar tagit väl hand om de intervjuade. En arabisk familj, som enligt egen beskrivning blev mycket väl bemötta och inlemmade i den svenska gemenskapen i en norrländsk by, valde dock att efter några år flytta till Rosengård för att de ville komma närmare vänner och bekanta som redan bodde i området. En annan arabisk familj
levde i en annan skånsk kommun än Malmö i flera år och upplevde gradvis att isoleringen från likasinnade blev alltför påtaglig. Inled- ningsvis var de negativa till att flytta till Rosengård men insåg snabbt att de i detta område kunde etablera sociala relationer med, i det här fallet, andra muslimer. Detta är ett par exempel på familjer som valt att aktivt söka sig till ett bostadsområde som är etnisk segregerat. Den sociala ’logik’ som är inbyggd i deras situation torde dock vara generell för alla människor som kommer ’utifrån’ och ska försöka etablera sig i ett för dem nytt sammanhang.
För att undvika en endimensionell förståelse av området är det bety- delsefullt att inse att utanförskap inte är ett antingen eller-fenomen. Människor lever inneslutna i vissa sammanhang, samtidigt som de lever i utanförskap från andra sociala kontexter. Ett illustrativt exempel på hur inneslutning/utanförskap kan se ut utgörs av hur en av informanterna som deltagit i den här studien lever. Han har bott i Sverige i tjugo år och har under hela denna tid varit exkluderad från den svenska arbetsmarknaden. Det vore dock miss visande att beskriva hans arbetslöshet i termer av utanförskap i största allmänhet, eftersom han under denna tid samtidigt har varit inte- grerad i såväl lokala som transnationella projekt där islam utgjort fokus (se Carlbom 2006). Den överbetoning på diskriminering som präglar majoritetssamhällets tänkande kring segregation får som kunskapsmässig konsekvens att kunskap om etnisk segregation som är förankrad hos invandrare själva försvinner ur blickfånget. Det är sålunda viktigt att vara medveten om att många som invandrat till Sverige inte med nödvändighet också vill bli en del av det svenska samhället. Många vill, som upprepats några gånger i den här artikeln, ha ett lönearbete men är samtidigt kritiska till många aspekter av svensk kultur. Att flytta till ett bostadsområde av Rosengårds typ är också en del av en mer omfattande överlevnadsstrategi som används för att hantera den svåra situation som infinner sig i samband med migration. Det är inte möjligt att reducera den kritiska upplevelsen till en aspekt eller dimension, utan det handlar snarare om en flerdi- mensionell ’total’ upplevelse av att uppleva sig själv som kulturellt annorlunda i förhållande till den sociala miljö man befinner sig i.