Det är entydigt så att under intervjuerna har männen som intervjuats fört fram arbetslösheten som det stora problemet för de boende i allmänhet och för muslimer i synnerhet. Arbetslösheten är, menar männen, huvudorsak till varför så många muslimer i området lider av psykisk ohälsa. Denna tolkning stämmer på ytan överens med hur man i det svenska samhället uppfattar arbetslöshet. För infödda svenskar är frågan om arbetslöshet inramad i en tankemodell där individens självförverkligande utgör fokus. De muslimska männens skildring av problemet är att arbetslösheten skapar psykisk ohälsa eftersom det får till följd att mannen inte kan leva upp till sin reli- giöst förpliktade roll att försörja familjen ekonomiskt. Här är fokus sålunda mer grupporienterat. Det är i första hand inte mannens egna, individuella karriär som står på spel när muslimska män drabbas av arbetslöshet utan familjens möjligheter att hålla ihop som en enhet som äventyras.
Svårigheten att fungera som försörjare ligger till grund för, enligt de muslimska män som intervjuats, psykisk ohälsa för samtliga som ingår i familjen. Arbetslösheten medför att mannen börjar tillbringa mer tid i hemmet, något som i sin tur bidrar till att öka konflikterna mellan makarna eftersom de ställs inför egenskaper hos varandra som de ofta irriterar sig på. I den ideala föreställningsvärlden om hur en muslimsk familj bör vara organiserad slipper kvinnan och mannen att konfronteras med varandras negativa egenskaper eftersom de inte umgås särskilt mycket. De intervjuade männen påpekar också att kvinnan ofta ifrågasätter en man som befinner sig hemma istället för att lönearbeta och leva upp till sin plikt. Den arbetslöse muslimske mannens auktoritet försvagas således gentemot hustrun men också i förhållande till barnen. En lönearbetande man
betraktas, enligt de intervjuade männen, som moralisk auktoritet i frågor som har att göra med familjelivet i största allmänhet och som auktoritet när det gäller barnens fostran till goda muslimer och sociala varelser. Den här tolkningen får också stöd av informanter inom Rosengårds vårdapparat som påpekar att många män drabbas av en ”statusförlust” när de kommer till Sverige.
Många män har varit välutbildade i sina hemländer och så kom- mer de hit. Mannen har bestämt tidigare och nu är det mer kvin- nan som tar kommando. Det är mamman som kommer med bar- nen till vårdcentralen och då måste mamman lära sig språket. Hon lär sig systemet och hur det går till. Men vad gör pappan? Han är hemma eller sitter med kompisarna på kafé och röker. De har tappat sin roll. De får en identitetskris.
En av de religiösa ledarna i området beskriver den uppkomna situa- tionen som att det uppstår en uppochnervänd pyramid i familjen när mannen förlorar sin status.
På grund av arbetslöshet har pappan förlorat sin roll i familjen. Män sitter hemma flera år med påföljd att familjen ser honom som en nolla. Familjen blir en omvänd pyramid. Det blir barn och mamma, pappa har ingen funktion. Då blir han negativ till samhället eller kritiserar hela tiden makten i samhället. Det är det här samhället som har skapat den här konflikten. Han tänker: ’det är det här samhället som har tagit all makt ifrån mig och jag har ingen makt hemma’. Kvinnan har mer stöd från samhället. På socialkontoret stödjer de henne. Där uppmuntrar de henne att skiljas och informerar henne om att hennes ekonomi blir bättre. Det blir kaos i familjen. Det blir mer psykiska problem bland folk. Mannen blir isolerad och barnen och mamman är i kamp med honom hela tiden.
Informanten pekar här på ett förhållande som står i motsättning till intentionerna med socialt arbete: att vissa socionomer bidrar till att skapa psykisk ohälsa istället för att mildra den. Överhuvudtaget pekar informanten på att många invandrade män upplever att hela samhället medverkar till att producera psykisk ohälsa. Upplevelsen
som beskrivs här ligger inom ramen för en händelse som ägde rum för några år sedan på ett av socialförvaltningens kontor i stadsdelen. Här hade man lagt ut kort (i receptionen) på olika språk med infor- mation om var misshandlade kvinnor kunde vända sig för att få hjälp. ”De arabiska korten försvann”, som en av informanterna uttryckte sig, ”det kom män eller unga pojkar och tog hela buntar och gick iväg med dem”.
Problemet med arbetslöshet, som det är konstruerat här, är formulerat utifrån en ”manlig” position som håller ett leverne grundat i islam högt på dagordning. Huruvida denna skildring av problemen för muslimska män också gäller för muslimska kvinnor är det däremot vanskligt att uttala sig om med någon säkerhet. Det är rimligt att tro att det finns muslimska kvinnor som gärna skulle se att de blev försörjda av en lönearbetande man. En studie om marockanska familjer i Nederländerna visar, bland annat, att varken kvinnor eller män ser västerländska relationer som önskvärda för dem själva. Även om förhållandet mellan könen har förändrats till fördel för kvinnorna efter migration till Europa, finns en uppfattning om att de traditionella ansvarsområdena bör bevaras (om än i modifierad form) (Pels 2000).
Forskning från andra segregerade områden i Europa har också visat att etnisk/religiös segregation gynnar mäns möjligheter att kontrol- lera kvinnors sexuella dygd. Inom en begränsad urban enhet är det enklare att kontrollera flickors och kvinnors rörelser i stadsrummet (Robina 1999). Social kontroll av den här typen förekommer natur- ligtvis även i stadsdelen Rosengård, även om det råder osäkerhet kring omfattningen av problemet. I det här projektet om underkon- sumtion av psykiatrisk vård, har det också genomförts intervjuer med socionomer som har regelbunden kontakt med muslimska kvinnor som drabbats av hedersrelaterade problem. Dessa kvinnor är förföljda av manliga familjemedlemmar och släktingar som vill återbörda dem till familjerna med argumentet att de är ”psykiskt sjuka”.
För vår del skulle jag tro att det största problemet är hustru- misshandel, men också hedersrelaterade problem finns med i
bilden. Misshandelsproblem behöver dock inte ha att göra med hedersproblematiken. Här finns annars flera problem. Vi vet inte hur stort mörkertal som finns när det t ex gäller hedersproblem. Varje kvinna som tar kontakt med oss känner till flera andra flickor som riskerar att giftas bort mot sin vilja. Ofta ringer män hit och letar efter sina försvunna kvinnor. De säger ofta ’min fru är försvunnen och ni förstår hon är psykiskt sjuk’. Kvinnorna är naturligtvis helt friska, men männen kanske säger så för att det är en förmildrande omständighet i förhållande till omgivningen. Men många kvinnor i området är rädda. Många är väldigt rädda för taxichaufförer eftersom dessa verkar hjälpa till att leta upp ’försvunna’ flickor och kvinnor.
Sett till hur många kvinnor som rent hypotetiskt lever inom ramen för patriarkala sociala förhållanden, är det dock ett litet antal kvinnor som söker hjälp för problemen hos socialtjänsten. Utifrån dessa data är det emellertid möjligt att dra två olika slutsatser: 1) att de heders- relaterade problemen utgör ett mindre problemområde i stadsdelen, eller 2) att det låga antalet beror på att kvinnor är så disciplinerade att de håller sig inom ’patriarkatets’ normer.
Men det finns också forskning som visar att migration till ett land som Sverige bidrar till att gynna kvinnors möjligheter att förbättra sin psykiska hälsa genom att de kan bryta negativa beroendeför- hållanden till män som de gifte sig med i hemlandet. Darvishpour (2002) har exempelvis redogjort för hur det uppstår konflikter och spänningar i iranska familjer och parförhållanden i samband med invandring till Sverige. I Sverige gynnas kvinnlig frigörelse av det juridiska och politiska systemet på ett sätt som ännu inte är verk- lighet i Iran. Kvinnorna blir mindre ekonomiskt och känslomässigt beroende av sina män tack vare att de kan skaffa sig utbildning, arbete eller genom att försörjningen sker genom olika former av ekonomiskt bistånd från det offentliga. Detta leder i sin tur, menar Darvishpour, till att det sker en maktförskjutning i familjerna som gynnar kvinnor och missgynnar män. Många män drabbas av depressiva tillstånd i Sverige som leder till passitivitet. Som en av Darvishpours informanter uttrycker det: ”Here he was unemployed. He had no hope and no ambition. He did not help me take care of the children. He mostly watched TV” (ibid).