Intervjuerna har utgått från ett litet antal mycket öppna frågor: ”Vad är psykisk ohälsa?”, ”Hur kan det hanteras?”, och följdfrågor som exempelvis: ”Du nämnde att man kan söka läkare – i vilka situationer är det bra?”
Diskussionen om intervjumaterialet kommer att inledas med en fallbeskrivning. Genom den löper flera av de teman som kom fram i många av intervjuerna. Dessa teman utvecklas efter fallbeskriv- ningen.
A, som kom från Somalia till Sverige för några år sedan, är i tjugo- femårsåldern. När han var i mitten av tonåren skadades han under stridigheter i inbördeskriget. Han säger själv att han tror att det var det som utlöste hans sjukdom. Det började med trötthet och sömn- löshet, sedan kom rösterna. Han blev riktigt sjuk i Somalia och togs till sjukhus:
– Först när jag kom dit fick jag medicin. Jag var så här … [visar en helt frånvarande person med hjälp av kroppen och ansikts- miner] … under två tre dagar. Dom låste in mig … med galna människor [skrattar till]. Jag var fastkedjad. Det var ett mental- sjukhus. Men inte ett hus som det här, det fanns ingen toalett. Dom satte mig i kedjor. Jag var där i tre dagar och sedan kom min familj. Jag var väldigt arg och frågade, ”Varför har ni satt mig här?”. Dom lämnade mig där, men dom kom varje dag med mat och allt sådant [min översättning från engelska].
Hans berättelse innehåller också en redogörelse för ett traditionellt somaliskt sätt att hantera psykisk sjukdom:
– Min pappa tog mig till ett ställe för att jag skulle lyssna på Koranen, och där sade dom att jag kanske hade djinner. Så dom satte mig i ett rum, jag var där i en månad. Det var en man som läste Koranen för mig och sedan hade han något slags instrument i metall som han satte här [visar] som gör att han kan se djin- nerna, tala med dom. Det var många andra människor där också [som sökte bot] och lyssnade. Vi satt alla där och lyssnade på
Koranen. Vi fick ett slags blad att äta. Ibland lade jag dom i elden och andades in ångorna.
S J: – Blev du bättre av den här behandlingen?
A: – Ja [sägs med tveksam röst]. Min pappa sade att jag blev bättre. Men å andra sidan, jag var sjuk … jag var riktigt sjuk.
En nära släkting som bor i Rosengård såg till att han kom till Sverige, lät honom bo med hennes familj, och hjälpte honom till rätta med att komma i kontakt med Migrationsverket och psykiatrin.
– Under tre år tog jag medicin här i Sverige. Jag tog sex olika mediciner, två gånger om dagen. Jag blev inlagd, och när de skrev ut mig fick jag ta all denna medicin. Jag hade inget uppehållstill- stånd. Jag bara åt och tog mediciner, det var allt jag gjorde. När jag fick uppehållstillstånd efter tre år fick jag träffa en psykiater. Hon stoppade det mesta av medicinen och sade, ”Jag kan inte ta bort all medicin, men en del av den”. Och nu tar jag bara två tabletter till kvällen och en på morgonen. Jag har recept, jag går till vårdcentralen.
Hans psykiatriska kontakt har funnits inom psykiatriska öppen- vården, och han beskriver alla kontakter med psykiatrin som goda: ”Mycket bra. Jag är bättre nu. Jag tar mindre medicin … jag är inte särskilt sjuk, inte som förut.” När jag frågar honom om han känner tilltro, om han litar på det svenska vårdsystemet, säger han med starkt eftertryck: ”Ja, mycket. Dom är trevliga. Dom är riktigt bra.” Han kan inte komma på något han skulle vilja ha ändring på. Vi återkommer till frågan om koranläsning i syfte att bota och hela, och A berättar:
– När jag kom hit var det ingen som gjorde det för mig, men jag vet att det sker. Några män [’brothers’, syftar på släktingar inom samma klan] kom från Sofielund … Dom kommer när någon är sjuk eller har problem, då kommer dom och läser Koranen. Så frågar dom honom om han mår bättre och han svarar ’ja’. Du vet, Koranen kan bota. Koranen förmedlar bot och nåd till mänsklig- heten, till alla människor. Jag satt med när dom läste för en man
som var sjuk. Dom läser alltid när dom säger att det är djinner. Något hände mig, som att djinnen slog till eller något sådant. Du vet, muslimer tror på [believe in] att det finns något slags levande varelser som kallas djinner. Du kan inte se dom, men dom kan se oss. Dom är förmer än vi, och dom är mycket starka.
Men han vill betona att det inte finns någon motsättning mellan att tro på Koranen som en väg till bot och den vanliga medicinska vården: Profeten förespråkade läkare och medicin när det behövs – men Koranen är alltid bra: ”Koranläsning är alltid nödvändigt, inte bara när du är sjuk. Vi läser Koranen varje dag, varje dag. Den är väldigt lång!”
När jag förklarar att det tycks vara så att färre människor i Rosen- gård söker sig till psykiatrin än i andra delar av Malmö, blir han förvånad. Han känner ingen psykiskt sjuk människa som inte är i kontakt med psykiatrin. Han säger också: ”Kanske handlar det om hur dom lever tillsammans. Dom lever tillsammans som muslimer, dom går till moskén.”
Jag frågar om det är förknippat med skam att vara psykiskt sjuk, och A svarar:
– Jag brukade säga till min familj, ”jag är inte mentalt sjuk, jag är inte galen, jag är ingenting i den vägen”. Sedan sade jag, ”jag kanske är sjuk i mitt huvud … men jag är inte galen!” [skrattar]. Vi diskuterar vad psykisk sjukdom är, och A vill skilja på människor som är ”mental” och människor som är ”crazy”. ”Mental” är när man är under stark stress, och man kan bli bättre, t ex genom bön och koranläsning. ”Crazy” är starkare, att till exempel höra röster som han själv gjort, då är man sjuk under resten av livet. ”That’s forever!” säger han och skrattar. Han säger att många blir psykiskt sjuka av att de tuggar khat för mycket och för länge.
S J: – Men när det gäller till exempel schizofreni …
A: – Jag förstår inte vad det är, dom har inte förklarat det för mig.
S J: – Har dom inte berättat det?
A: – Nej, dom har inte berättat det, dom bara skrev i mina pap- per att jag har schizofreni. Jag var på många intervjuer på Mig- rationsverket. Dom sade att det är ingen sjukdom jag kan få pap- per [uppehållstillstånd] för, det är vad dom sade till mig. Jag var där ofta … under tre år … sedan fick jag papperna. Och det var så mycket problem i Somalia, strider, mina bröder dödades för ett år sedan … och jag var här. En morgon berättade dom, ”din pappa har blivit skjuten”. Han var i Mogadishu. Jag skulle så gärna vilja åka dit och se graven och allt sådant.
En viktig aspekt som belyses här i A:s svar är hur hans egen syn på sjukdomen är sammanvävd med en mängd andra aspekter av livet: hans möjlighet att få uppehållstillstånd i Sverige, hur den försvårar för honom att upprätthålla kontakten med familjen i det krigsdrab- bade Somalia och att resa dit och besöka pappans grav. A har ändå en diagnos på en tydligt definierad sjukdom i vårt klassifikations- system: schizofreni. I andra intervjuer då intervjupersonerna talar om mer ”diffus” psykisk ohälsa blir detta ännu tydligare: upple- velsen av psykisk ohälsa är alltid och oupplösligen sammanvävd med en mängd olika sociala villkor och relationer.