Det här kapitlets diskussion om kulturella aspekter av psykisk ohälsa ska inte tolkas som ett påstående om att social kontext – eller biologiska faktorer – inte är betydelsefulla. Allt måste tas med i ett helhetsperspektiv, men här har just en av dessa aspekter lyfts fram, den om kultur. I och med detta fokus finns de risker närvarande som diskuterades i inledningen; kanske främst risken för att man exoti- serar specifika invandrargrupper. Jag vill därför återigen framhålla att en text som har kulturella skillnader i fokus med nödvändighet måste lyfta fram det annorlunda, men att detta inte betyder att intervjupersonerna inte också gav perspektiv på psykisk ohälsa som ligger helt i linje med västerländska förhållningssätt till frågan. Detta gäller särskilt de intervjuer som gjorts med personer med bosnisk bakgrund. Vi har kunnat se att den östeuropeiska gruppen är speci- ellt intressant för projektets frågeställning (se Olle Östmans kapitel i denna antologi) och därför gjordes ett antal intervjuer med personer
med bakgrund i Bosnien. Material från dessa intervjuer har emel- lertid inte lyfts fram i detta kapitel i någon högre grad, då de resone- mang som fördes av intervjupersonerna inte på väsentliga punkter utmärkte sig och visade på några större kulturella skillnader.
Vidare finns risken att ”kultur” överbetonas som förklaringsmodell, ett kulturalistiskt förhållningssätt. Därför vill jag avsluta med att framhålla att den psykiska ohälsan inte enkelt kan skiljas från den fysiska, ekonomiska och sociala hälsan. Hos den enskilda människan är upplevelsen en och odelbar. I en artikel som framför en stark kritik mot PTSD-begreppet framhåller Zarowsky (2004) att de somaliska flyktingar hon mötte under sitt fältarbete i Etiopien inte såg sin egen psykiska hälsa (eller ohälsa) inom ramen för ”medicin”: svåra livs- situationer leder till individuella känslor av olycka och till och med galenskap. En svår livssituation handlar ofta mindre om det individu- ella ”psyket” än om sociala och ekonomiska livsvillkor (som sedan slår tillbaka mot individens psykiska hälsa). Kontexten ses i vårt medicinska system ofta som sekundär i förhållande till känslor och upplevelser som är ”verkligt” individuella – men, skriver Zarowsky (2004:202), kontexten är helt central: ”’Kontexten’ är verklig, och lika betydelsefull som det individuella uttrycket för den levda erfa- renheten” (2004:203). Fokus i denna situation av psykisk ohälsa var bland hennes informanter inte en fråga om medicinsk/psykologisk behandling, utan om att göra någonting åt de sociala och ekono- miska omständigheterna och att mobilisera de sociala nätverken för att förändra den totala livssituationen. I den västerländska biome- dicinska modellen är det bara vissa (begränsade) aspekter av en människas tillvaro som anses vara ”kliniskt betydelsefulla”, medan det bredare sociopolitiska sammanhanget som är av avgörande bety- delse för psykisk hälsa ofta negligeras (Watters 2001). Dessa frågor sedda i ett globalt perspektiv handlar också om att man medikali- serar orättvisor, hävdar en del forskare (t ex Kirmayer 2006): sociala följder av fattigdom, våld och ojämlikhet omformuleras i termer av ”psykisk ohälsa” och lösningen på problemen som föreslås är mer och bättre tillgång till psykiatrisk vård. I ett sådant perspektiv maskeras svåra sociala problem som egentligen kräver politiska och ekonomiska lösningar.
I en studie i Montreal, där man testade hypotesen att boende i områden med hög arbetslöshet hade en sämre fysisk och psykisk hälsa, visade sig detta stämma för de boende som hade invandrar- bakgrund (Zunzunegui et al 2006). I en antropologisk studie med fokus på bosnier i Sverige jämfördes ett par grupper där alla vistats i samma bosniska koncentrationsläger. Alla familjer kom från samma stad i Bosnien och hade likartad socioekonomisk bakgrund. I Sverige kom de till olika platser: några familjer hamnade på en plats där det fanns arbetstillfällen (om än tillfälliga) men ingen psykiatrisk vård; andra familjer hamnade på en plats med tillgång till psykiatri, men inga arbeten. Efter ungefär ett år visade det sig i uppföljningen att de familjer där de vuxna haft möjlighet att arbeta mådde bättre än de andra familjerna, där en majoritet av de vuxna var sjukskrivna på obestämd tid (Eastmond 1998). Detta tema kom också upp under en del intervjuer. På frågan om hur man kan öka det psykiska välbe- finnandet bland boende i Rosengård svarade M, med bakgrund i Bosnien:
– Människovärdet ligger mycket i försörjningen. Man ska jobba och försörja sig själv helt enkelt. Inte be om pengar varje må- nad … När man jobbar har man inte tid att tänka [grubbla] så mycket. Många har ju jobbat hela sitt liv, försörjt sina familjer. Nu när dom får socialbidrag så är det som om dom är inte värda någonting. Jag har träffat många som har kämpat och kämpat för att hitta jobba, bryta isoleringen, men till slut, det blev ing- enting.
Vid förfrågan om intervju i en grupp relativt nyankomna bosnier, frågade flera män mig på engelska, halvt på skämt och halvt på allvar, om jag kunde ordna jobb till dem. Under intervjun med flera personer med bakgrund i Bosnien kom frågan om arbete upp vid ett flertal tillfällen – flera uttryckte att deras största rädsla var att de i framtiden inte ska få jobb i Sverige.
Många vårdsökande flyktingar ser sig inte alltid som ”sjuka”, men snarare som drabbade av en mängd sociala, politiska och ekono- miska svårigheter (Watters 2001). Den internationella diskussionen om psykisk ohälsa bland flyktingar och invandrare i västländer
handlar idag om hur barriärerna mellan psykiatri och socialtjänst måste rivas ned för att minska den psykiska ohälsan, en slutsats som stöds av vårt intervjumaterial från Rosengård.