A beskriver hur koranläsning spelar stor roll som strategi för att bemöta (psykisk) ohälsa. Detta är ett tema som är vanligt förekom- mande i samtalen med de somaliska intervjupersonerna. Det är viktigt att förstå att denna strategi inte är strikt kopplad till just psykisk ohälsa, eller hälsa överhuvudtaget, utan ett sätt att bemöta svårigheter i ett större perspektiv. En del författare har argumen- terat för att det i många afrikanska länder finns en mer omfattande kategori, där ’ohälsa’ eller ’sjukdom’ utgör en delkategori inom den mer övergripande kategorin ’afflictions’. ’Affliction’ kan över- sättas med bland annat ’sorg, smärta, bedrövelse, lidande, sjukdom, krämpa, hemsökelse, olycka, plåga, nöd’ på svenska. Med andra ord: alla möjliga tillstånd som uppstår när människor drabbas på olika sätt (Comaroff 1980, Nwoye 2006). Det är ett mycket använd- bart begrepp, som väl avspeglar komplexiteten på det här fältet: svårigheten med att dra gränser mellan vad som ska uppfattas som just ’psykisk ohälsa’ och vad som inte hör hit. En somalisk kvinna, strax under fyrtio år, börjar när jag frågar henne hur man hanterar psykisk ohälsa berätta om sina känslor av förtvivlan över ofrivillig barnlöshet, något som bemötts med att anhöriga ordnat koranläs- ning för henne.
Z, som är en välintegrerad somalisk kvinna, beskriver det så här: – En del gör det, de tror väldigt mycket på att om en religiös person läser en bit ur Koranen, så blir personen bättre. Eller man kan skriva Korantext i vätska som dricks, eller på något annat sätt. Det är ganska vanligt. Jag tror att det kan fungera stöd- jande … man samlas, koncentrerar sig, man finns i stunden … ’här och nu’.
Tron på att det finns djinner, ett slags andeväsen, är en del av islams kosmologi. Det kan tyckas märkligt för en utomstående, men är egentligen inte märkligare än, exempelvis, att kristendomen beskriver en världsbild med en tredelad gudomlighet (en tanke som kan vara svår att acceptera för många icke-kristna). Bland somalier finns traditionellt också en praktik som är förknippad med zar-kulten,
som har sufiska rötter. De traditionella zar-andarna har ”islamise- rats” med tiden, men det finns ändå kvar en grundläggande skillnad: djinner fördrivs med bön och religiös rit, medan zar-andar bedrivs med ceremonier där personer försätts i trance med hjälp av bland annat rytm. Det finns också skillnader vad gäller symtombilden (Tiilikainen 2003).
Spelar då detta någon roll för somalier i Rosengård? Vissa intervju- personer har slagit ifrån sig och menar att bara ett fåtal bekänner sig till föreställningar kring andeväsen, t ex Z:
– De flesta somalier jag känner, menar att man är sjuk när man är galen. De människor som är så psykiskt sjuka att dom inte kan hantera sitt liv, det är dom man kallar för galna. Men det förknippas med sjukdom.
Men det kan finnas i bakgrunden som ett sätt att förklara märkligt beteende, säger hon när hon funderat en stund:
– En person som isolerar sig till exempel, och inte vill ha kontakt med någon i sitt liv, då kanske några säger att det är en djinn. Om någon beter sig mycket märkligt, det kan hända. Men dom flesta människor som ser en person som inte har kontakt med verkligheten, dom säger bara att ”han är sjuk”.
När jag frågar om existensen av zar-ritualer är det bara ett par stycken som har hört talas om att det skulle ha ägt rum i Rosen- gård och Malmö. K säger exempelvis: ”för några år sedan var det några äldre kvinnor som samlade en grupp för en zar-ceremoni, men när en kvinna trillade omkull under trancen så blev de andra så rädda att dom slutade helt”. Från Finland rapporteras om zar- sammankomster, trots att de flesta kvinnor tar avstånd från dem av skälet att de ses som grundlösa och icke-islamiska (Tiilikainen 2002, 2003). De flesta intervjupersoner med somalisk bakgrund i den här studien avfärdar zar-kulten som något som äldre kvinnor höll på med i Somalia, men som inte är något som pågår bland den vuxna och unga generationen efter migration.
Det är något annorlunda med de mer islamiskt orienterade djin- nerna. De är en del av den religiösa världsbilden och därmed några att räkna med också för de praktiserande troende. Det är viktigt att påpeka att tro på djinner inte står i strid med en tro på den västerländska biomedicinska modellen. Olika modeller för vad som orsakar ohälsa, hur man diagnosticerar och behandlar, kan samexis- tera i människors tänkande och komplettera varandra.
B: – [Utifrån sett] är det kanske en ’madness’… men inifrån, det är något annat. Det inbakas av religionen, den islamiska religionen förklarar det här med djinni. Och djinni finns det då omkring oss hela tiden i olika grad. Djinni går förbi, om du inte tillåter dom att komma till ditt liv. Och dom som har med djinni att göra, det är dom som ofta pratar med sig själva, med två olika toner [röstlägen]. ’Jaa’ [ljus röst], ibland som en kvinna, ibland som en man, ibland som en arg, ibland som ja … förstår du? Då förstår man att det är någonting som är där, individen är inte sig själv. Det finns något annat … det är djinni som är i individen. […] SJ: – Säg att en person i Rosengård blir besatt … får djinni i sig … skulle man söka svensk vård i den situationen? Eller skulle man försöka lösa det på annat sätt?
B: – Ofta är det så att om individen växt upp med att tro att det finns djinni i individen, och om man i hans samhälle har en me- tod att driva ut djinni, och den individen träffar då en svensk psy- kolog, som då inte har [tillämpar] den här driva-ut-psykologin … det blir svårare, det behövs mer … Jag är säker [på] att det skulle vara lättare för individen som växte upp i den här kulturen om djinni kunde bli driven ut. Ibland kan dom inte. Och när dom inte klarar det, så blir det självklart till sist att man går till en psykolog. Svensk psykolog … eller somalisk. Men första steget är … ’är det möjligt att lösa det?’
B, som berättar detta, är en välutbildad man med fullt förtroende för den västerländska biomedicinen. Men han är också muslim med egna erfarenheter av existensen av djinner, vad de kan orsaka och hur de kan hanteras. Han berättar hur han tillkallats vid ett par tillfällen då en somalisk person besatts av djinner och de religiösa ledarna haft behov av en tolk, då djinnen visat sig vara svenskspråkig. Han berättar vad som hände vid en av sammankomsterna:
– Det var några som läste Koranen, [den sjuka] personen fanns där, och … man frågade då … ’vem är du?’, ’vad kommer du ifrån?’ och ’vad är det du vill från den här individen?’. ’Varför ockuperar du hennes … själ?’. ’Lämna honom’… ’vad kan vi er- bjuda dig?’ Sådana frågor ställer man. Själva personen hävdar att han … eller hon … är inte sig själv, och att det finns en annan individ som sitter där [inuti personen] och som heter … något annat [skrattar]. Och man försöker tala med anden och [få veta] vad han vill och försöka få honom att gå tillbaka till var han kom ifrån.
– Hur fick ni svar?
– Ja, det är som jag sa … man har frågat mig för att jag kan lite svenska. Den här gången, tjejen pratade svenska i stället… när man frågade henne på somaliska, så svarade hon på svenska. Den andra rösten. Ibland man måste erkänna att man blir förvånad… Jag har själv hört den här tjejen prata… försöka prata svenska… Jag var själv förvånad, över det sättet som hon uttryckte sig [en person som annars talar dålig svenska talade nu god svenska]. Sättet som hon pratade. Det var så tydligt, så klart… Jag kunde även känna igen dialekten… [på ett sätt] som är nästan omöjligt [för] en somalier [att] klara det.
– Så du var där som tolk? – Ja, i stort sett, ja.
– Men vad sa den här rösten på svenska?
– [Skrattar.] Åååå … jag kommer inte ihåg. Okej … [lång paus, tänker efter]. Det var faktiskt konstigt … rösten krävde perso- nens liv, ’jag har mer nytta av Sahra [fingerat namn]’, som tjejen hette, och ’jag har ett bra liv här’ och allt möjligt. Den krävde … inte något speciellt, inte något som var specifikt, den krävde att få kolonisera Sahras själ på något sätt. När man frågade då … ’jag vill inte svara på varifrån jag kommer’… Det fanns inte nå- gon tydlig bakgrund som den här … anden, djinnen kom ifrån. – Men hade djinnen några krav?
– Ja, att stanna. Kravet var att stanna. Den var nöjd, ’jag har liv’. ’Jag kan göra bättre än den här som heter Sahra.’
– Blev Sahra bättre efter den här ceremonin?
– Ja, faktiskt. Men inte helt. För efter ett år, två år, då hörde jag att hon hade återfall. Det var lite problem … med skrikande och så… och då var det en gång till som man hjälpte till.
Att vara ”besatt” av en zar-ande behöver inte nödvändigtvis innebära att personen är psykiskt sjuk på ett sätt som skulle passa in i det västerländska klassifikationssystemet, enligt Al-Adawi et al (2001). Det kan ses som ett kulturspecifikt sätt att uttrycka oro och plågor, och att översätta kroppsligt, personligt och socialt lidande till ett ”språk” som förstås av omgivningen. Att den här formen av ritualer ibland kan fungera helande kommer att diskuteras vidare nedan.