Den aktiva journalisten

Utöver den tidigare forskning som refererats till hittills har studier visat att journalisten använder sociala medier på flera sätt i fråga om spridning, varumärkesbyggande, publikdialog och kostnadseffektiv research (se exempelvis Jenkins, Ford och Green 2013; Lasorsa, Holton och Lewis 2012; Hermida 2013; Phillips 2015; Knight och Cook 2013). Studier har också visat att svenska journalister i stor utsträckning använder sig av sociala medier (Anikina, Dobek-Ostrowska och Nygren 2013; Hedman och Djerf-Pierre 2013). Projektet Journalism in Change (Nygren och Dobek-Ostrowska 2015), som bland annat byggde på en enkätstudie med 500 medverkande svenska journalister under 2012 visade att 67 procent av de svenska journalisterna sade sig använda sociala medier i sitt arbete. Tittar man på statistik från resten av samhället (Findahl 2015) är sannolikt dessa siffror ännu högre idag. De syften som journalisterna använde sociala medier för var: att hålla kontakt med kollegor, att ha en dialog med publiken, att leta efter idéer och att göra research (Nygren och Dobek-Ostrowska 2015).

Reed (2011, 2012) visar hur sportjournalister i USA använder sociala medier. Användning av sociala medier generellt och sociala medier som plattform för bevakningen av elitkällor, i det här fallet sportutövare, och hur detta påverkade den professionella journalistrollen. Reed kom fram till att ålder och den individuella journalisten spelade stor roll i hur sociala medier på dessa olika sätt användes (Reed 2012:568). Twitter med sin mindre privata utformning var plattformen som mest normaliserats in i arbetsprocessen utan att påverka relationen mellan källa och journalist medan det med Facebook

var svårare då man vid tidpunkten behövde bli vän med personen för att kunna följa dem (Ibid.). Reed kunde också visa att sociala medier tog allt större plats i det journalistiska dagliga arbetet.

Lasorsa, Lewis och Holton (2012) analyserade mer än 22 000 tweets gjorda av journalister och pekade på att Twitter används som ett nytt verktyg inom den traditionella journalistiska arbetsprocessen. De visade också på att de unika funktioner Twitter erbjuder påverkade normerna för journalistiskt arbete och förhållningssätt. Speciellt den del av twitterkulturen som går ut på att tycka (Lasorsa, Lewis och Holton 2012:30). Traditionellt ingår det i den journalistiska professionen att hålla sig objektiv och avstå från tyckande. Då ett av Twitters huvudsyften är just tyckande inom ett snävt utrymme på 140 tecken blir detta ett svårt mål att hålla sig till. Studien visade att närmare 43 procent av de analyserade tweetsen innehöll någon form av tyckande och att 16 procent i huvudsak bestod av tyckande (Lasorsa, Lewis och Holton 2012). Det var mest troligt att journalister som inte var anställda vid traditionella journalistiska företag tummade på etiken och moralen. Lasorsa, Lewis och Holton (2012) kunde också visa att förhållandevis lite gjordes för att bjuda in icke-professionella aktörer i den journalistiska arbetsprocessen (Ibid.:31). En av slutsatserna med studien var att:

[J]-tweeters appear to be normalizing microblogs to fit into their existing norms and practices but, at the same time, they appear to be adjusting these professional norms and practices to the evolving norms and practices of Twitter (Lasorsa, Lewis och Holton 2012).

Precis som Reed (2011, 2012) tittade på relationen mellan sportjournalist och elitkälla i USA gjorde Rogstad (2013) detsamma med journalister inriktade på politisk rapportering i Norge. Hon ville se hur politiska nyhetsreportrar använde sociala medier generellt och frågade sig om sociala medier försvagade gränsen mellan personlig och professionell. Resultaten visade att journalisterna i urvalet var flitiga sociala medie-användare men att de generellt lyckades upprätthålla en professionell distans till sina källor (Rogstad 2013:13). I sin studie definierade Rogstad fem olika typer av journalister aktiva på sociala medier. Dessa var: ”the sceptics, the networkers, the two-faced, the opiners, and the sparks” (Rogstad 2013:7) Spridningen var förhållandevis stor och det går därför inte att dra slutsatser om hur genomsnittsjournalisten såg ut men det som studien ändå visade var att de

undersökta journalisterna visste var gränsen mellan professionell och privat gick. Hon fann också att journalister som arbetade som politiska kommentatorer hade större benägenhet att frångå de traditionella journalistiska normerna än kollegorna som jobbade som politiska nyhetsreportrar.

Hedman och Djerf-Pierre (2013) studerade twittrande svenska journalister med hjälp av data bestående av enkätsvar från 1 412 journalister. Målet med studien var att se hur svenska journalister aktiva på sociala medier betedde sig samt att undersöka om och hur dessa journalister avvek från andra journalister gällande traditionell etik och moral. De fann tre områden av användare kategoriserade efter sättet de använde sig av sociala medier (Hedman och Djerf-Pierre 2013:381), likt Rogstad (2013) gjorde i sin studie. Den första typen ”the sceptical shunners” utgjorde cirka 10–15 procent av urvalet och var de journalister som i princip helt valde bort sociala medier och som dessutom är skeptiska till andras användning av dem. Den andra typen kallar Hedman och Djerf-Pierre ”the pragmatic conformist”. Dessa är journalister som använder sociala medier främst som ett informationssamlingsverktyg och som kanske valt bort dem om de inte tyckte att arbetsgivare och övriga samhället förväntar sig att de ska använda dem. Dessa utgjorde den största gruppen av urvalet. Den sista kategorin definierades som ”the enthusiastic activists” och utgjorde cirka 5 procent av urvalet. Dessa journalister tillhör de som helt gjort sociala medier till en del av sin såväl privata som professionella vardag. Dessa journalister återfanns främst i den yngre generationen samt i journalister professionellt inriktade på nätet. Kontentan av Hedman och Djerf-Pierres (2013) studie är att det går att finna vissa förändringar i hur journalister gör sitt dagliga jobb men att det inte finns tecken på att de grundläggande journalistiska idealen påverkas. Plattformarna normaliseras in i en arbetsprocess hos en stor mängd journalister men normaliseringen sker också åt två håll då vissa delar av processen till viss del också färgas av de sociala medierna, såsom publikorientering, varumärkesbyggande och omvärldspositionering (Hedman och Djerf-Pierre 2013; Hedman 2014; Lasorsa, Lewis och Holton 2012; Singer 2005)

Hille och Bakker (2013) studerade hur ett antal nederländska nyhetsmedier valt att använda Facebook, vilka funktioner de använder, i vilken frekvens och om journalisterna använder Facebook för att aktivt interagera med sin publik. Resultaten visade att det inte fanns någon gemensam strategi för användningen och att en försvinnande del av urvalet använde Facebook för att aktivt tala med publiken. Det fanns tendenser som

visade på att Facebook på vissa platser införts som ett nödvändigt ont och senare mer eller mindre övergivits (Hille och Bakker 2013:677). Facebook användes snarare som en ny distributionskanal än till något som kan liknas vid de inom teorin om en deltagandekultur.

Ingela Wadbring och Sara Ödmark visade i en studie (2014) att den traditionella nyhetsvärderingen återfinns online. Studien undersökte de mest delade nyheterna i sociala medier med hjälp av sajten socialanyheter.se. De kunde då se att: ”närhet i tid, rum och kultur, förenkling samt en negativ ton” var några av de variabler som sammanföll med mest delade artiklar (Wadbring och Ödmark 2014:4). Ett annat viktigt fynd i denna studie var att kvällstidningen dominerade som avsändare (Ibid).

De studier presenterade här representerar endast en del av den pågående forskning som görs på området journalistik och sociala medier (se exempelvis Örnebring 2013; Knight och Cook 2013; Karlsson och Holt 2014; Johansson 2013; Broersma och Graham 2012; Bro och Wallberg 2014: Karlsson, Bergström, Clerwall och Fast 2015). Hermida (2012, 2013) sammanfattar forskningen på området journalistik och sociala medier, främst Twitter, väl upp till år 2013. Och Lewis (2012) gör en ambitiös genomgång av litteraturen kring spänningen mellan professionell kontroll och amatörers deltagande i journalistiken.

Lecheler och Kruikemeier (2015) slår i en översiktsstudie över tidigare forskning bland annat fast att journalister av idag har accepterat information som kommer från internet och sociala medier som nödvändig och som en viktig inspirationskälla till nyheter. Forskningen har dock inte visat på att online-källor förändrat nyhetsagendan. Journalister tenderar fortfarande att använda elitkällor och sedan krydda med andra informella källor för att utöka publikens vilja att läsa (Ibid:167). Lecheler och Kruikemeier (2015) kunde också visa på att det finns en okunnighet inom journalistkåren när det gäller hanterandet av källor och information online trots en hög generell användning av sociala medier i kåren. Sammanfattningsvis slår de fast att studier inte kunnat visa att internet och sociala medier leder till en mer varierad, publikcentrerad journalistik (Ibid:163).

En sista punkt att ta med sig från Lecheler och Kruikemeiers (2015) översiktsstudie är att studier av journalistiskt användande av onlinekällor och sociala medier fortsättningsvis är ett mål som rör på sig och som alltså kan anses vara i ständig förändring.

4 Metoder