Makten över innehållet

Den här studien har haft som utgångspunkt att den digitalisering som pågår överallt i samhället, speciellt gällande informationsförmedling, skapat vissa dilemman för journalister och journalistiken (se exempelvis Hermida 2014; Carlson & Lewis 2015; Tully, Harmsen, Singer & Ekdale 2016). Ett är hur man behåller mandat som informationsförmedlare inom professionen och utåt mot allmänheten när dels tillgången till källmaterial men också möjligheten att efterforska, producera, sprida och kommentera information gjorts tillgänglig för de som tidigare mer varit passiva mottagare. Den journalistiska professionens kärna är konkurrensutsatt (Nygren 2016:30).

Studiens teoretiska ansats har varit att journalistiken är en traditionsbunden profession byggd på rutiner. Rutiner dels till för att säkerställa en kvalitetssäkrad journalistisk produkt men också för att säkerställa professionalitet i arbetsmetoder och yrkesetik. Rutiner som sitter i väggarna i de fysiska redaktioner som journalisterna arbetar på (Nygren 2008), väggar som försvinner i takt med digitaliseringen.

Ett annat dilemma är att en ökad digitalisering leder till att det blir svårare att tjäna pengar på sin journalistik. Papperstidningen som fysiskt objekt

tappar i betydelse mot webben där det i sin tur är svårt att ta betalt på grund av en rådande gratiskultur. Världen som krymper i takt med globaliseringen och framväxten av en deltagarkultur på nätet som hjälps åt att skapa, piratkopiera och sprida information. Ingen närmare studie och analys av de ekonomiska förhållandenas betydelse för användningen av sociala medier har gjorts utöver att det noterats.

Syftet har varit att undersöka reaktionerna hos ett urval svenska medieföretag när de ställts inför dessa dilemman med fokus på sociala medier. Hur de valt att ta sig an sociala medier i sin arbetsplanering men också i praktiken. Den tidigare forskningen har varit till hjälp för att beskriva vad sociala medier redan gjort för den journalistiska vardagen och vad som kan tänkas hända om utvecklingen fortsätter.

I avhandlingens teoridel lades tidigare forskning fram som visade på att svenska journalister är flitiga användare av sociala medier (Anikina, Dobek- Ostrowska och Nygren 2013; Hedman 2015; Hedman och Djerf-Pierre 2013; Nygren och Dobek-Ostrowska 2015) och det visar även denna studie. Även om det i den journalistiska produktionen inte märktes tydligt alla gånger var sociala medier välkända på samtliga redaktioner och man visste hur man skulle kunna använda dem. Varför man inte gjorde det, i Mora eller på Gotlands Allehanda till exempel, var snarare på grund av brist på resurser eller avsaknaden av uppenbara positiva effekter av sociala medier kopplat till företagets övergripande strategi.

Sverige är världsledande i digitalisering. De senaste fem åren har Sverige kommit på fjärde plats eller bättre i de globala index som undersöker hur en nation tillvaratar digitaliseringens möjligheter (SOU 2016:89 s.53). I stort sett varje svensk har daglig tillgång till internet och det genomförs utredningar och tillsätts ministrar för att övervaka och driva på samhällets digitalisering. Runt 80 % (2015) av befolkningen över 12 år har en smarttelefon och det övergripande medielandskapet är på god väg att bli fullkomligt individualiserat (SOU 2015:65 s.349). Trots detta har det visat sig i den här avhandlingen att det råder en tröghet både hos medieföretagen och hos publiken att till fullo utnyttja digitaliseringen, åtminstone inom det undersökta området sociala medier och journalistik. Det är olika sorters tröghet men med det gemensamma att den tekniska utvecklingen sker betydligt snabbare än vad man hinner med att ta den till sig.

Sveriges Radio, Aftonbladet, Dalarnas Tidningar och Gotlands Media har alla tänkt på och jobbat efter vad sociala medier betyder för dem. Sociala medier har för dem alla varit en välkommen kanal för spridning, omvärldsbevakning och marknadsföring vilket passar mediets natur (Jenkins,

Ford & Green; Hermida 2014). Detta förhållningssätt gör att journalisterna inte direkt behöver förändra något i sina traditionella arbetsmetoder då dessa delar sker inom den nuvarande skapandeprocessen. Journalisten kan utföra det mesta av sitt vanliga arbete fast med nya verktyg (Lewis 2012) vilket passar för att kunna hålla kvar professionaliteten. Tidigare studier har visat att journalisten ogärna släpper in publiken i själva produktionsdelen av sitt arbete, speciellt när ämnet är av det mer seriösa slaget (Tully, Harmsen, Singer & Ekdale 2016; Nygren 2016:30; Holton, Lewis & Coddington 2016). Det finns dock undantag, som journalisten Andy Carvins rapportering från fältet med hjälp av Twitter (García de Torres & Hermida 2017), och viss forskning tyder på att långvarig blandning mellan ett professionellt sociala medie-liv med ett privat kan skapa en de-professionalisering (Hedman 2017). Detta vore en intressant aspekt att titta på i vidare forskning likt denna studie fast inom ett par års tid.

Farhågan som funnits att journalisten ska tappa kontrollen över innehållet i en digitaliserad deltagarkultur (Jenkins 2006; Shirky 2008; Fuchs 2014) finns det inga tecken på i denna studie. De mest delade artiklarna på tidningarnas Facebook-konton var i majoritet traditionellt nyhetsmaterial skapat av tidningarna själva och kontona var inte synbart övertagna av diskussioner medierna inte ville ha där, bortsett från möjligtvis några inlägg i DT Nära- gruppen som inte var vad som direkt önskades. Detta tyder på att journalisterna inte tappat makten över sitt innehåll till en mer aktiv publik i och med sociala medier.

Samma mönster återkommer i dialogen på sociala medier. Hermida (2013) samt Bro och Wallberg (2014) talade om att den sista gatekeepern troligtvis gått från att vara redaktören till att bli en algoritm eller dina vänner. Resultat i den här studien talar mot det när det är nyhetsmaterial som delas mest samtidigt som diskussionerna på tidningarnas Facebook-sidor initieras av journalisterna själva snarare än tvärtom. Den här studien har studerat vad som händer på mediernas sociala mediekonton och inte på publikens, men tydligt är att journalisterna inte tappat kontrollen över sina domäner. Projekten initierade av medierna på sociala medier utgår också de från journalisternas nyhetsvärdering.

Det fanns inte så mycket i resultaten i den här studien som tydde på att de journalistiska vardagsrutinerna, grunden i verksamheten, förändrats i och med ett mer inriktat publikt arbete. Det var samma redaktionsmöten som tidigare, i stort sett samma nyhetsvärdering och en låg nivå på dialogen med publiken i sociala medier innan och under själva nyhetsskapandet. Rutinerna i efterarbetet var dock något förändrade då man lagt till ett tänk kring att

sprida nyheterna via sociala medier. En del går ändå att peka på från empirin. I Dalarna har sociala medier och en digital utgångspunkt exempelvis gett upphov till en effektfilosofi som genomsyrar hela verksamheten. Genom att varje journalistisk text som författades var tänkt att kunna publiceras på alla plattformar (papperstidning, webb, Facebook) har den breda effekten, utöver nyhetsvärdet, för artikeln blivit en parameter för om den blir gjord över huvud taget.

Detsamma gäller för Sveriges Radios övergripande arbete i projekt som gick att observera i deras journalistik. Ett direkt rapporterande i stunden görs gärna om till något mer långsiktigt som potentiellt kan engagera en större publik under en längre tid, då med hjälp av sociala medier.

Tidigare studier har som påpekats tidigare visat på att journalister är mer villiga att släppa på kontrollen över en viss typ av innehåll, nämligen det mer lättsamma. Tully, Harmsen, Singer & Ekdale (2016) kunde både visa på att det visionära arbetet inte nödvändigtvis rimmade med praktiken då de undersökte ett riktat arbete mot ”civic journalism”, samt att när interaktion och medskapande med publiken skedde gjordes det inom mer mjuka ämnesområden. Holton, Lewis och Coddington (2016) kunde visa att journalister mer inriktade på att producera nöje och opinionsbildande journalistik var mer benägna att bjuda in och interagera med publiken på publikens arena. Journalister som ansåg sig ha ett public service-uppdrag hade istället något av en faderlig syn på sin publik, de ville ta hand om dem eller det samhälle de bevakade vilket resulterade i en tydligare distans, en välment professionell distans och en hållning att journalisterna gör vad de gör bäst utan att ta input från publiken (Ibid:856). Att Aftonbladet har fler följare än Sveriges Radio på sociala medier eller att Helagotland.se där devisen är att det ska vara roligt att följa dem också lyckas, faller väl in i denna tidigare forskning. Också det som sker i DT Nära-gruppen där de mjuka ämnena dominerar samt att de lokala korrespondenterna åker på Country SM och inte på det stora politiska mötet.

Intressant nog stämmer detta också överens med vad Holt och Karlsson (2014) kom fram till i sin studie av vad medborgarjournalister producerade i sina egna kanaler. När personer som inte var utbildade journalister men som ändå gjorde anspråk att på egna platser på webben publicera egenproducerat journalistiskt material så var innehållet mer inriktat på mjukare nyheter. Sällan politik eller annan form av rapportering av lokala auktoriteter och med ett fokus på individen. Man kan alltså se att det går åt båda hållen: journalisten vill inte släppa på de tyngre ämnena och den producerande publiken vill heller inte skriva om dem, så även i denna studie.