1. En turbulent samtid och en oviss framtid
6.4 Interaktion
6.4.4 Slutsatser och diskussion DT Nära
Dalarnas Tidningar har under de senaste åren tvingats till nedskärningar i personal men också i antal lokalredaktioner i regionen, vilket tvingat dem till en centralisering av den journalistiska produktionen till de större orterna och främst Falun. Detta har lämnat mindre områden i Dalarna utan journalistisk bevakning. De redaktioner som inte lagts ned har i vissa fall skurits ned från 25 anställda i slutet på 1990-talet till 5 anställda idag. Detta är ingenting som är unikt för Dalarna utan en genomgående trend i den svenska medieekologin (Nygren och Althén 2014).
Dalarnas Tidningar är väl medvetna om konsekvenserna som följer när en lokaltidning bli mindre lokal, båda vad gäller den journalistiska produkten och sitt varumärke inom regionen. Som ett sätt att kompensera för nedskärningarna och den följande centraliseringen har Dalarnas Tidningar lagt ned tid och resurser på att bygga upp DT Nära i förhoppning att återfinna publiken online och därmed ta hjälp av dem i den lokala bevakningen.
Teoretiskt sätt så kan sociala medier, ofta synonymt med plattformarna Twitter, Facebook och Instagram, vara till hjälp för att överbrygga klyftor mellan olika grupper av människor (Jenkins 2006; Shirky 2008; Rainie och Wellman 2012), i det här fallet journalister och deras publik (Singer et al. 2011; Hermida 2014; Philips 2015). Sett enbart på den lokala kontexten skulle sociala medier eller andra former av digitala nätverk kunna hjälpa medborgarinitiativ, med målet att skapa och sprida information, på traven. Initiativ som skulle kunna fungera som substitut då den lokala journalistiken skärs ner eller försvinner (Kaplan och Haenlein 2010; Allen och Thorsen 2009). Något som i verkligheten dock visat sig inte fungerat i full utsträckning, tekniken och verktygen finns där men antingen används de inte eller så fungerar allt inte som planerat. (Fico et al. 2013; Karlsson och Holt 2014; Karlsson 2015; Nielsen 2015; Fuchs 2014; Morozov 2011). En annan faktor för att det hittills finns så få lyckade exempel på denna typ av initiativ om samarbete mellan medborgare och journalist är att det hela tiden råden ett maktspel dem emellan där journalisterna antingen vägrar släppa på sin
kontroll eller att de struntar i allt och lämnar över allt ansvar på medborgarna (Lewis 2012; Carlson och Lewis 2015).
DT Nära är ett initiativ från ett medieföretag där ett delsyfte var att: ”skapa en plats där vi kan lyssna och kommunicera med varandra – publiken och journalisterna på DT”. Genom intervjuer med utvecklare och ansvariga kunde slås fast att gruppen var tänkt att fungera som, kanske inte ett substitut, men åtminstone som ett tillägg till en förminskad lokal närvaro. Det var tänkt som en investering mot mer publikdeltagande former av journalistik på Dalarnas Tidningar. DT Nära kontrolleras av journalister men de behöver läsarna för att gruppen skulle kunna användas som ett riktigt journalistiskt verktyg och inte bara en annan yta för marknadsföring.
Resultatet av innehållsanalysen av två månader av gruppens samtliga inlägg visar att aktivitet finns men att denna aktivitet inte på något sätt kan sägas ersätta en bred lokal journalistisk bevakning. Många av inläggen är just bara klassisk marknadsföring, antalet direkta frågor i efterforskningssyfte ställda av journalisterna går att räkna på en hand och det förekommer nästan ingen diskussion i kommentarsfälten kopplade till inläggen.
Ett annat syfte med gruppen, som poängterades under intervjuerna, var att på ett enklare sätt hitta villiga amatörkorrespondenter, personer som kunde fungera som Dalarnas Tidningars ögon och öron under planerade evenemang eller andra händelser ute i småorterna. Det fanns inte ett exempel på detta i gruppen under två observerade månader.
Det finns mycket potential, och goda exempel, där det skett en journalistisk samproduktion mellan journalist och övriga medlemmar i gruppen, men förekomsten av detta är alldeles för sällsynt för att kunna påstå att DT Nära skulle kunna fungera som det kompletterande arbetsverktyg det var tänkt som när det utformades.
Det verkar svårt att få dessa typer av projekt att fungera. Journalister är professionella utövare av ett arbete och väljer oftast att göra som de alltid gjort (Lewis 2012), vilket är helt förståeligt. Det är lika lätt att förstå varför medieföretagen, i det här fallet Dalarnas Tidningar, väljer att jobba med sociala medier då de är utsatta för så stor ekonomisk stress. Sociala medier är gratis och kommer med en otroligt stor potentiell publik. Dagens medieekologi kräver nya smarta lösningar för att kunna överleva och hittills har ingen kommit fram med något som verkar fungera. Intäkterna kommer fortfarande från de traditionella produkterna (papperstidning, radio, tv) allt medan publiken flyttar ut till nätet.
Den andra aspekten av det hela, att få publiken att engagerad och vilja att delta, är lika svårt det på grund av att de, likt journalisterna, också vill göra
precis vad de vill göra. De vill inte bli tillsagda av någon annan vad de ska ägna sig åt för aktivitet på nätet, detta ligger i själva kärnan av vad internet representerar. När Jenkins (2006) eller Shirky (2008) skriver om en konvergenskultur eller hur alla genom nätet sluter samman gör de det utifrån ett bästa fall scenario. De använder exempel från när gräsrotsrörelser frodats, men en av anledningarna att de har frodats är för att ingen på förhand sagt åt dem vad de ska eller inte ska göra. Engagemanget har kommit från själen och hjärtat på de som exempelvis velat förändra något i samhället de bryr sig om. Du måste vara väldigt lyckosam som medieföretag om du ska lyckas träffa rätt och välja den agenda som passar dessa användare. Detta skulle kunna vara ett av huvudproblemen till att initiativ som DT Nära inte lever upp till sin fulla potential.