Samtidigt som både intervenerare och unga engagerar sig för att göra vardagen rik på innehåll och mening, förhåller de sig något olika till vardagens aktiviteter. Intervenerarna ingriper i ungas vardag. De satsar på de unga och vill göra deras vardag innehållsrik och meningsfull genom att organisera aktiviteter i byn. De ordnade aktiviteterna framstår inte som vilka aktiviteter som helst. Intervenerarnas ingripanden kan förstås som insatser eller investeringar. Genom att ordna aktiviteter försöker intervenerarna påverka de vardagliga villkor och förutsättningar som byns unga lever
under. Intervenerarna kan sägas ”investera i barndomen” (se t.ex. Katz 2011; Lister 2008). Investeringar i barn och unga kan riktas mot deras vardag här och nu, men de kan också ses som investeringar för framtiden. Att investera i framtiden är en framåtsiktande handling där insatser görs för att ge verkan på längre sikt. Det kan i förhållande till barn handla om att ge insatser för att förhindra framtida problem i vuxenlivet, både för personerna själva och samhället omkring dem (Lister 2008). Intervenerarna i Allboda förhåller sig till både nutid och framtid, både unga själva och samhället omkring dem. Niklas bedriver en studiecirkel i teknik i byn. Han beskriver sin verksamhet som värdefull för unga här och nu. Han vill framför allt att deltagarna ska ha roligt. Men han ser samtidigt den som värdefull för framtiden. Om sin verksamhet säger han:
Niklas: Jag har ju intresse i att se till att ungdomar har en möjlig framtid. Christel: Ja.
Niklas: Och det är väl egentligen så att det kommer lite av det här att, ja, ge tillbaka till samhället [---].
Christel: Ja.
Niklas: [Då jag var yngre] då var det så att jag fick stöd av folk som höll på med olika aktiviteter, och det var väldigt formbart för min del. Och det tycker jag är, jag tycker att det är viktigt att man inte bara har sin egen värld, utan man måste se till nästa generation. (intervju Niklas)
Niklas talar om de ungas personliga liv och att teknikkunskaper kan hjälpa dem framöver i livet. Han nämner också samhällets behov av kompetent arbetskraft, eftersom han menar att de kunskaper deltagarna förvärvar genom studiecirkeln är betydelsefulla ur ett samhälleligt perspektiv. Samtidigt poängterar han vid flera tillfällen under intervjun att det viktigaste är att deltagarna har roligt. Intervenerarnas arbete tycks på så sätt inte enbart vara till för att berika ungas vardag. Det syftar till något mer omfattande och framåtriktat. Aktiviteterna görs inte enbart för sin egen skull – för att de är betydelsefulla och meningsfulla för unga här och nu – utan de inbegriper en förändrings- och nyttoaspekt. De kan ses som åtgärder som ska förändra och förbättra vardagen. Åtgärderna riktas mot personer, unga själva, men också platsen, byn Allboda. Att skapa aktiviteter kan ses som en satsning också på byn, inte minst i förhållande till dess framtid och fortlevnad.
När de unga skildrar sin vardag står inte organiserade aktiviteter i centrum som de gör hos intervenerarna, även om också de omnämns. De unga skildrar en bredare och mer omfattande uppsättning göromål. Vad de beskriver kan förstås som ”aktiviteter” i mer grundläggande bemärkelse. Aktivitet ska i sammanhanget förstås som en sekvens av handlingar, som något som utförs (Strauss 1993): spela dataspel, rida, klappa katt. En aktivitet kan vara att gå en promenad till skogen, leta upp en vacker blomma, fotografera den och lägga ut den på Instagram. Aktivitet har inte formen av
slumpmässigt odefinierbart, ostrukturerat och tillfälligt agerande (Strauss 1993:34). Snarare är det ett ändamålsenligt handlingsförlopp, där flera påföljande handlingar utförs med ett visst syfte, även om det kan vara oartikulerat och vagt (ibid. 1993). Intervenerarna ägnar sig åt organiserade aktiviteter och de unga ägnar sig åt aktiviteter i annan bemärkelse.
Vidare, medan intervenerarna ordnar aktiviteter med utgångspunkt i problem som ska åtgärdas, ägnar unga sig åt aktiviteter utan att förhålla sig till problem. De gör sådant som ger vardagen innehåll och mening och ägnar sig inte åt problemlösning. Åkturerna i Epan eller eftermiddagar på hästryggen ses inte som insatser, åtgärder, eller som investeringar i framtiden (egna eller samhällets). De görs för att förhöja vardagen. Förhöjd vardaglighet görs här och nu och genom att stanna i vardagen – inte genom att försöka förändra den. Förhöjd vardaglighet är vardagen som den är. Det är vardagliga göromål som upprepas dag efter dag, som är invanda och välkända och har en air av alldaglighet. Samtidigt är de också något särskilt.
Då Allbodas intervenerare investerar i ungas vardag använder de sig av problemdiskurser i tal och handling. Deras arbete – som skulle kunna handla om annat – görs till problemlösning. De aktiviteter som arrangeras för byns unga ses inte främst viktiga och meningsfulla för sin egen skull, för att de ger betydelsefullt innehåll till ungas vardag och gör deras tillvaro lite bättre. Snarare förstås de som åtgärder och insatser, antingen i förhållande till befintliga problem eller till slumrande framtida sådana. Aktiviteter som är vardagsnära och alldagliga, som gör vardagen innehållsrik och meningsfull, görs genom problemdiskurser till ett förändringsarbete där saker behöver fixas och rättas till. Visserligen vill intervenerarna att ungas aktiviteter ska vara roliga och meningsfulla, det tycks vara avsikten med dem. Men de ges berättigande som insatser och åtgärder. Samtidigt skapar det ett avstånd mellan den som förändrar och den som ska förändras, och det inbegriper förväntningar om brister och problem, både bland personer och platser.
Summering
Kapitlet har handlat om vardagen i Allboda. Jag har visat hur Allbodas intervenerare skildrar och ingriper i ungas vardag i byn, och jag har introducerat ungas egna göranden av vardag. Intervenerarna använder ofta problemdiskurser för tolkning och handling, medan unga själva sällan gör så. I stället framhåller de vardagens roliga, meningsfulla och betydelsefulla delar och placerar andra inslag i bakgrunden. Det ska givetvis inte tolkas som att de svårigheter och problem som intervenerarna skildrar inte existerar. Det ska inte heller tolkas som att ungas vardag ständigt är rolig. I stället handlar det om
att visst innehåll placeras i förgrunden medan annat ställs i bakgrunden. Intervenerarna och de unga gör, generellt sett, olika vardagar.
Ett viktigt resultat inbegriper de problemberättelser som skildras. De innehåller beskrivningar av ”för lite” och ”för mycket” och presenteras i en särskild berättelseform där konkreta händelser begripliggörs med hjälp av ”allmänna sanningar” om både personer och platser. Problemberättelserna är tillsammans med aktivitetsordnandet bärande komponenter i problemdiskurser. Berättelserna och aktiviteterna bär diskursen och sörjer för dess fortlevnad då de upprätthåller den i vardagligt och rutinmässigt arbete. Genom lågmälda och alldagliga skildringar av ”allmänna sanningar” förs problemorienteringen vidare.
Ytterligare resultat är att problemdiskurser kring plats och person samexisterar och samverkar. Exempelvis får ett uttalande om att unga inte har det bra eftersom de ”har för lite att göra” extra laddning i en landsbygdskontext, eftersom problembeskrivningar om landsbygden ofta handlar om dess brist på nöjen, aktiviteter, social service med mera. Dåliga resultat i folkhälsoenkäten ges mening med hjälp av allmänna sanningar om landsbygden som en problemfylld plats. Som empirin från Allboda visar genererar sådana tolkningar samhälleliga insatser vilka i sin tur riskerar att ytterligare förstärka problembilder. Problemdiskurser framstår som kraftfulla och påträngande. Detta kan förstås utifrån att de inte enbart gäller Allbodas intervenerare utan bör ses i ett vidare sammanhang, i förhållande till en hel ”värld av problem” (Gubrium & Järvinen 2013:3). Inom den ryms problemdiskurser kring både barn och unga och landsbygden. Detta resultat är relevant för olika samhälleliga områden där intervenerare verkar, som arbete inom utbildningsområdet, inom den sociala sfären och i samhällsplanerande arbete.
Som jag beskrev i metodkapitlet var jag initialt under fältarbetet framför allt i kontakt med intervenerarna. Det var alltså deras framställningar som jag tog del av först. När jag sedan började intervjua unga fick jag höra om aktiviteter och platser som jag hittills inte hade mött, och de tillhandahöll nya tolkningar av vardagen. Det var när jag lämnade intervenerarna för att i stället lära mig från de unga som problemdiskurserna blev synliga som just tolkningsramar.
För personer som arbetar med barn och unga kan liknande möten med alternativa tolkningar och berättelser vara till gagn. De synliggör dominerande tolkningsramar och har potential att luckra upp dem. De möjliggör fler sätt att föreställa sig världen. Om alternativa berättelser skriver Delgado (1989):
[…] [They] open new windows into reality, showing us that there are possibilities for life other than the ones we live. They enrich imagination and teach that by combining elements from the story and current reality, we may construct a new world richer than either alone (Delgado 1989:2415).
Genom att göra vad Delgado (1989) säger, nämligen att kombinera element från ungas ”alternativa” berättelser med våra egna som intervenerare, nås en mer nyanserad förståelse av ungas vardag. Det kan socialarbetare och forskare göra i än högre utsträckning. Liksom Brunnberg (2007:130) konstaterar använder forskning i socialt arbete om barn och unga framför allt empiri från professionella. Det tycks därmed rimligt att anta att problemdiskurser slår igenom också när forskning producerar kunskap om barn och unga. Det finns därmed behov av forskning som fokuserar barn och ungas vardag i bredare bemärkelse och från deras eget perspektiv. Jag fortsätter därför avhandlingens resterande undersökning av vardagen med ungas skildringar som utgångspunkt. Jag tittar åt det håll de unga riktar blicken.