Djur är ett framträdande område i det empiriska materialet. Framför allt i intervjuer omnämns djur, men också i hälften av aktivitetscirklarna. Ofta samsas familjemedlemmar, vänner och djur om det allra närmaste utrymmet längst in i de ungas aktivitetscirklar. Sara, exempelvis, skriver i sin aktivitetscirkel (se bild fyra nedan) att hon tycker om och brukar ”vara med Jossan”, ”åka utomlands [med familjen]”, ”göra saker med familjen”, och ”vara med kompisar”. Jossan placeras längst in i cirkeln, och familj och kompisar ett respektive två snäpp längre ut. Det finns inget som avslöjar att Jossan är en häst. Sara använder samma uttryck, ”att vara med”, för att omskriva
Jossan och kompisarna. Dessutom skriver hon i samma ring som Jossan både ”hästar” och ”i stallet”. Detta indikerar att Jossan är någon verkligt betydelsefull och inte ska klumpas ihop med vare sig hästar i allmänhet eller stallet i övrigt.
Bild 4. Aktivitetscirkel Sara
I intervjuer berättar de unga om samvaro med olika djur som lever i eller i anslutning till hemmet. Lynn beskriver att hon ägnar vardagen åt att hänga med kompisar, spela cello och ta hand om sin hund Kicki. Hon beskriver att hon och Kicki spenderar mycket tid tillsammans, bland annat med att träna agility. En hund, säger hon, är ”som ens bästa vän” och hon beskriver Kicki som ”mysig” och ”busig”. Kicki är tre år och Lynn tillskriver henne vissa mänskliga attribut genom att benämna henne som en ”hundtonåring”. Barn och ungas samvaro med djur beskrivs ofta i relation till barnens utveckling. Relationer med djur anses ofta underlätta för barn att lära sig skapa goda sociala och emotionella relationer, som träning inför framtida relationer (Tipper 2011:146). Men i stället för att se djur som redskap för lärande eller objekt för människans behov kan de ses som delaktiga i det sociala livet i sig självt (ibid. 2011). I de ungas skildringar framträder deras omsorg om och samvaro med djuren. Berättelserna om att leka med sina husdjur liknar berättelser om lekar med syskon, och de unga talar om sina djur på liknande sätt som de människor de omtalar. Charlie som har fyra katter hemma inkluderar katterna i ett ”vi” när han beskriver vad han till
vardags brukar ägna sig åt. I stället för att säga att han brukar mysa med katterna i soffan säger han: ”Vi brukar mysa i soffan.” Magnus berättar att Klara, en numera bortgången labrador, alltid kom upp och hoppade med honom när han hoppade studsmatta. I utdraget nedan låter det mer som att Magnus talar om en lekkamrat än en hund:
Magnus: Och så hon var så jättebra på hoppa och så. Hon hoppade (och gjorde trick) och ja. Alltid när jag hoppade på vår studsmatta, kom hon alltid upp och hoppade på den.
(intervju Magnus och Nils)
I Tippers (2011) studie om sju- till tolvåringars definition av familj och släkt framträder djur tydligt, och majoriteten av de barn som var med i studien förde själva djur på tal när de berättade om sin familj, trots att forskarna inte frågade om djur. Barnen öppnade därmed spontant upp för en förståelse av familj som inkluderar också andra än människor och som inte bygger på blodsband. I stället var gemensam bostad, längd och kvalitet på relationerna centrala för huruvida barnen i Tippers studie förstod djuren som en del av familjen. Smart med kollegor (2012:107) skriver utifrån empirisk studie att ungas vänskapsrelationer och behandling av vänner inbegriper etik och omsorg. Sådan etik och omsorg framträder här i förhållande till de unga i Allboda och deras relation med djur. Något liknande beskriver också Rasmusson (1998) i sin studie av barns vardag i förort. Bland annat skildrar hon ett kaninhus där informanterna ägnar sig åt ”omvårdnad, skötsel av djuren [… och] lek och umgänge med djur och kompisar (Rasmusson 1998:180).
Studiens empiri visar emellertid att kategorin ”djur” är svåranvänd. Den framträder alltför trubbig för att beskriva hästar, hundar, katter, kor, getter, grisar och andra som figurerar i ungas vardag. Det är skillnad på djur och djur. Medan vissa har en sällskapssjuk labrador hemma, har andra, som Johan, ”tvåhundrafemtio suggor och tre hästar och … Johan blir tyst och räknar efter … sju kor”, som ska matas, tvättas och mockas efter. Förbindelsen mellan människa och djur är en ofrånkomlig del av det sociala livet, men den kan se olika ut (Ekström & Kaijser 2018). Förhöjd vardaglighet skapas i vissa situationer och i relation till vissa djur. Djuren är betydelsefulla som individer, och Lynn har en annan relation till Kicki som hon tränar agility med varje dag än vad Johan har till de tvåhundrafemtio suggor som han sällan sällskapar med. Sally klagar på familjens hund som hon inte kommer överens med, och på tal om att hon bor på gård och tycker att det är ensamt och tråkigt säger hon: ”Vi har bara katter och en hund som är lat och äter kattskit och är lite äcklig.”
Vidare tycks vissa sysslor skapa förhöjda situationer medan andra inte gör det. Att exempelvis gödsla ut i stallet för hand med hötjuga är något annat och mindre populärt än att i lugn och ro klappa katt. Sysslor i förhållande till ett och samma djur kan upplevas på olika sätt. Jack har inget emot hästarna hemma på gården. Han kan tänka sig att rida med vagn, och han säger att han ”hjälper till att ta ut hästarna nån gång”.
Men ”[m]ocka vill jag inte göra!” Han förklarar att det är jobbigt och omständligt. Man måste plocka upp bajset på särskilt sätt: ”[S]en kan man bara inte ta upp och sen bara så. Man måste sila, man tar inte halmen med. För det hade blivit dyrt om man tömt halmen varje gång en häst hade bajsat.” Så mockar gör han sällan, säger Jack, även om han ibland rider. Sara och Alice, däremot, beskriver det som roligt att mocka. De har som jag tidigare nämnt en egen Youtubekanal som handlar om hästar. Utmaningar, så kallades challenges, är återkommande inslag. Alice säger: ”Så det finns alltid såna här olika challenges, så vi körde en sån. Sen så nästa gång tänkte vi ha, ja, men kanske en mockautmaning eller typ nåt sånt, i slutet så för att göra det lite roligare.” Liksom Jack ovan förknippar jag själv mocka med något tråkigt och jag förstår inte vad Alice menar. Jag frågar därför: ”mocka?”. Sara säger: ”Ja. Typ vem som mockar finast eller snabbaste eller så.” I detta sammanhang skapar mockning en rolig situation.
Vidare kan samma djur vara betydelsefullt på väldigt olika sätt. Arvid nedan beskriver situationer där samma djur först är lekkamrat och sedan mat:
Arvid: [D]etta är tredje dagen vi har dom nu. […] Ja det är två suggor. Så vi började med [att] första dan så blev dom; det var komma från ett stall till att komma ut. Så det är ju rätt så stor skillnad ju. Att vara med tio andra och bli två. Och två helt olika ställen på boxarna. Och sen till i går kunde jag nästan kela med dom, kunde dom nosa på mig och sånt. Dom är rätt så närgångna och sånt. Och så innan så har vi en liten hydda där dom får gå in och i går, eller i förrgår ville dom absolut inte alls gå in, för då låg dom bredvid den och sov, hela natten. Men nu i natt har dom gått in. [---] Till slut är dom så tama att man kan nästan rida på dom. Vi kände några där dom red. Dom hade en galt, rätt stor och han red på den. För den var så tam. Det är som Emil i Lönneberga. Christel: Ja, då är dom verkligen tama.
Arvid: Ja Otto: Mm
Arvid: Och så blir det julskinka. Christel: Blir det det?
Arvid: Ja.
(intervju Arvid och Otto)
När Arvid säger ”och så blir det julskinka”, menar han att de suggor han berättar om med värme och omsorg så småningom ska ätas upp. Ibland framhävs det motstridiga i att människan äter upp vissa djur, klär sig i deras hud eller dödar dem för nöjes skull, medan andra djur får omsorg, närhet och kärlek. Arvid ovan visar att också samma individ som han leker med, tar hand om och verkar finna nöje i sedermera ska ätas upp. Medan beskrivningen av vissa djur är i det närmaste identiska till hur en människa skulle beskrivas (leka ihop, krama, ge omsorg), finns det samtidigt beskrivningar där djur framträder som objekt och ägodelar. Olika relationer till djuren framträder.