Empirin från Allboda innehåller som sagt främst regelkonforma aktiviteter. Men de aktiviteter som nämnts ovan, sparkcykelåket, cykelflykten från hundarna, knåp med LED-ar och Ellens musikproduktion, har likheter med andra slags sysslor som traditionellt uppmärksammats inom ungdomsforskning. De definieras emellertid som riskfyllda, regelbrytande eller kriminella. Exempelvis studeras ungas normbrytande beteende genom ”häng” i gatumiljöer. De begrepp som ungdomsforskningen använder för att definiera och tolka ungas regelbrytande aktiviteter liknar det jag kallar för ”skapa och bemästra osäkra situationer”. Det ger anledning att fråga sig om regelbrytande och kriminella handlingar har mer gemensamt med hur informanterna bemästrar osäkerhet än vad som syns vid första anblick. De ungas osäkerhetsbemästrande sätter ljuset på hur osäkerhet och spänning kan finnas även i aktiviteter som inte är regelbrytande. Exempel på liknande begrepp som definierar regelbrytande aktiviteter är ”frizon” som Hans-Edvard Roos (1986) använder i sin studie av vandalism (används också i Lieberg 1992). Frizoner är sfärer där unga skapar spännande och roliga situationer där ”någonting kan hända” (Roos 1986:148). Roos beskriver dem som icke-institutionella zoner där ”normer och lagar och de vuxnas auktoritet neutraliseras, utmanas eller sätts ur spel” (Roos 1986:158). Roos begrepp bygger i sin tur på Birminghamskolan och Paul Corrigans begrepp ”doing nothing” (Corrigan 1976:103–105), som skapats genom en studie av arbetarklassens häng och aktivitet i gatumiljöer. Doing nothing beskriver de göromål och sysslor som utifrån vuxnas perspektiv ses som oviktiga, ”ingenting”, meningslösa och till och med hotfulla och destruktiva, men som utifrån ungas perspektiv kan vara fyllda med mening och intensiv aktivitet, exempelvis bråk och slagsmål. ”Something pathetic and forgotten outside of ’nothing’ becomes vital within that set of behaviour” (Corrigan 1976:105). Det är en aktivitet som är absorberande och spännande, som skapar en känsla av att något händer (Corrigan 1976:103f.). Likartade begrepp använder Philip Lalander (2001) när han skriver om ”alternativa zoner” (2001:29) där det ”händelserika” (2001:13) söks och som han använder för att beskriva heroinanvändares skapande av en subkultur. Också Birminghamskolans Paul Willis (1977) beskriver liknande handlingar när han skriver om the lads våld och slagsmål som ett sätt att förgylla vardagen. Lieberg (1992:164) nämner upptåg som att hissa upp rektorns cykel i flaggstången eller att starta ett gräddbullskrig i skolan.
Gemensamt för ovanstående begrepp är att de beskriver ungas egna sätt att skapa spänning, dynamik och nerv utanför vuxnas insyn och att begreppen betecknar regelbrott och ibland illegal verksamhet. De ingredienser som framhålls i ovanstående begrepp återfinns i den osäkerhet som de unga i Allboda ägnar sig åt. Aktiviteternas byggstenar skiljer sig inte åt, men dess innehåll uppfattas och bedöms olika. Det finns med andra ord formmässiga likheter mellan det som uppfattas som avvikande och det som inte gör det. Susanne Liljeholm Larsson (2014:238f.) är inne på liknande resonemang i sin studie om ungas kriminalitet, då hon beskriver att de unga informanterna i hennes studie ser kriminalitet som en hobby och fritidssysselsättning. Det finns dock inslag i min empiri som drar åt det regelbrytande hållet. Dessa kan förstås som sneaky thrills (Katz 1988:66). Sneaky thrills är brott som ger spänning och känslor av upprymdhet, snarare än belöning i form av materiella vinster. Snatteri är ett exempel. Nedanstående situation är ett av få tillfällen då jag observerade regelbrytande aktivitet. Den utspelar sig vid ett tillfälle när jag satt och åt lunch tillsammans med eleverna i en av skolorna:
”Kolla de här, var jättegoda”, ropar Jack högt. Han håller upp en falafel. Han säger att det var konstig konsistens, men gott. Riset är också konstigt, tycker han, det smakar lussebulle. Casper pratar också på om att maten är god. De andra vid bordet säger att falafel ju inte är gott, det är riktigt äckligt. Jättekonstig konsistens. Vi sitter vid bordet och småpratar i lugn och ro. [---] Då ser jag Samuel i 5:an stå och titta in genom fönstren som är placerade längs med hela matsalen. Han verkar kommunicera med Hjalmar och Johan. Johan skrattar. Jag ser sen hur Samuel går in i matsalen. Han går långsamt och bestämt fram till Omar som sitter och äter. Samuel ställer sig och tittar på Omar. Samuel lutar sig framåt och spänner blicken i Omar, munnen hårt stängd, ögonbrynen rynkade och ansiktsdragen hårda. Omar tittar tillbaka med hård blick. Samuel är mer än ett huvud längre än alla andra i 5:an och kraftigt byggd. Omar är ungefär hälften så stor. Jag ser att läraren Sofia skyndar fram. Hon tar tag i Samuel och håller i honom. Samuel stretar nu emot och försöker komma fram till Omar. Två andra killar från 5:an, nästan hälften så stora som Samuel, kommer fram. De drar i Samuels armar och säger ”sluta nu”. Sofia skriker på mer personal och fler lärare kommer. Omar reser sig nu häftigt upp och går emot Samuel, också hans ansikte argt, stegen bestämda. Tre personer håller i Samuel, som är stor och stark. Sofia tar tag i Omar och föser in honom i köket. De andra motar ut Samuel i korridoren. Precis när han är utanför börjar han skrika. Han slänger igen dörren med stor kraft och tar sedan tag i en andra dörr och slänger igen den också. Han stampar och skriker och går runt. Läraren backar. Jag tittar på eleverna vid mitt bord och frågar vad som händer. ”Detta är normalt, det händer varje dag”, säger Noah och tittar på mig. ”Dom är ju alltid på Samuel”, säger Hjalmar. Någon säger att Samuel och Omar hatar varandra och alltid bråkar. ”Usch vad jobbigt för de båda”, säger jag. ”Jag tycker att det är ganska roligt”, säger Johan och skrattar, och jag får då intrycket av att Johan haft ett finger med i spelet, att han fått Samuel att gå fram till Omar. Casper förklarar för mig att Samuel nog har ”en sjukdom eller nåt i hjärnan”.
Johan, som jag misstänker på något sätt startade det hela, tycks roat följa hur situationen utvecklar sig. Det som förmodligen roar honom är den spänning, dynamik och emotionella laddning som situationen skapar. Sneaky thrills påminner om det Corrigan (1976) benämner weird ideas (Corrigan 1976:104), exempelvis ingivelsen att gå runt och slå sönder mjölkflaskor för att det är spännande och roligt (ibid. 1976). Ur detta perspektiv ses kriminalitet som ”ett sätt att göra”, snarare än som specifika aktiviteter (Katz 1988), på samma sätt som förhöjd vardaglighet ”görs” och inte är en inneboende egenskap i vissa aktiviteter.
I studiens empiri återkommer en aktivitet som definieras som regelbrytande av unga själva: spela våldsamma dataspel. När jag under en gemensam intervju frågar Magnus och Nils vad de brukar spela blir det tyst en sekund. Nils stakar sig och säger ”eh, eh, öhhh” innan han ger ifrån sig ett litet skratt, ”höhö”, som kan tolkas som nervöst. Magnus fnissar. ”Eeh, jaaa, [vi spelar] ett spel som heter sådär CS:GO” , säger Nils. Magnus tillägger: ”Krigarspel.” CS:GO har rekommenderad åldersgräns 18 år, och jag får lära mig att CS:GO står för Counter Strike Global Offensive (Magnus suckar högljutt åt min oförmåga att förstå deras förklaring av vad ”GO” står för). De spelar även GTA, också det ett spel som innehåller mycket våld. Jag får intrycket att de båda efter ett tag tröttnar lite på att förklara spelen för mig och Nils säger kort och gott: ”Ja så, ja, brukar man typ skjuta varandra.” Detta får Magnus att kippa efter andan av skratt. Nils skrattar också och säger: ”Och sen så det där med GTA, det var typ då jag skrattade, för att dom flesta vuxna, dom brukar typ tycka att man inte ska spela sånt då […] Ja, typ att man skjuter då, och …” Magnus fyller i: ”Kör på folk och …”
Det finns olika sätt att tolka empirins frånvaro av regelbrytande handlingar. För det första, kriminalitet finns givetvis också i byar som Allboda, men i en studie som den här som inkluderar så gott som samtliga byns tolvåringar, är det rimligt att anta att icke-kriminella handlingar är mer frekventa än icke-kriminella sådana. För det andra kan det antas att jag som vuxen och utomstående förnekats tillträde till de aktiviteter som kan uppfattas som tveksamma. De unga förefaller överlag måna om att presentera sig själva som ansvarsfulla, och utöver våldsamma dataspel berättar de inte om sådant som kan tolkas som tveksamma förehavanden. De få glimtar jag har tagit del av handlar om att köra traktor eller bil på vägen, något som enligt lag är förbjudet för tolvåringar, samt lönearbete där visst arbete och pengar de unga tjänar skulle kunna tolkas som diskutabelt. Dock är det endast våldsamma dataspel som skapar förklaringar eller rättfärdigande. På omvägar har jag hört talas om unga som rymmer hemifrån och om skadegörelse, missbruk och vådeldande. Det kan förmodas att snatteri har förekommit på Mat-Esset, liksom i de flesta matbutiker, även om jag inte hört talas om det.