Utifrån studiens material kan vardagskunskaper benämnas som osynliga kunskaper. Få personer tycks lägga märke till dem. De unga själva reflekterar inte kring sina förmågor. I intervjuer är de unga angelägna om att skildra de aktiviteter som de tycker om och som de är kompetenta inom. De beskriver sin vardag och vad de gör. Samtidigt reflekterar de inte uttryckligen över den kunskap som är inbegripen i aktiviteterna. Det görs heller inga ansatser till att framhäva aktiviteterna som märkvärdiga eller betydelsefulla ur något annat perspektiv än att de unga själva tycker att de är roliga. Både aktiviteterna och den kunskap de inbegriper tas för givna.
I de ungas framställningar framträder deras kunskaper som något trivialt, enkelt, invant och alldagligt. Kunskaperna tycks dem så förgivettagna och enkla att de skyndas förbi. Wilma, till exempel, visar enbart i förbifarten och med ett ursäktande skratt upp sina kunskaper kopplade till att köra cross. Hon berättar nedan om crosstävlingar, att hon blir varm och svettig när hon kör. Plötsligt säger hon skrattandes:
Wilma: Jag brukar doppa huvudet i vatten!
Jag förstår inte vad hon avser och säger frågande: ”I vatten?” Wilma förtydligar:
Wilma: Ibland när jag kör cross så brukar jag be mamma eller pappa, för då har jag en massa kläder på mig, och det är konstigt att ta av men sen ta på dom igen, för då blir man kall och sen blir man varm. Och sen brukar dom hälla vatten i min tröja.
Christel: Berätta lite om det här med crossen då. Du tävlar?
Wilma: Ja. Ja, man har jättemånga skydd på sig, det är jättejobbigt. Men det är roligt. [---]. Men min första tävling var när jag var sju [år].
(intervju Ebba och Wilma)
Av utdraget ovan går det att förstå att Wilma har hållit på med cross ett bra tag. Vare sig i utdraget ovan eller under intervjun i övrigt gör hon någon ansats till att framhålla sig själv eller sina färdigheter i förhållande till cross. Hon beskriver kort och gott att det är kul att köra. Dock kan skönjas att Wilma beaktar även de små detaljer som utmaningen att köra cross påkallar, som att hälla vatten innanför kläder och skydd för att balansera kroppstemperatur och därmed undvika att ta av sig kläder eller flytta på skyddsutrustning som satts på med varsamhet och planering. Inför mig framställer Wilma vattnet som en tokig grej, och hon skrattar när hon berättar. Handlingen är så liten och till synes trivial att den kan verka onödig att uppmärksamma, än mindre definiera som särskild kunskap.
Också när sysslor utförs med expertis och djupt kunnande finns något invant och alldagligt över de ungas berättelser. Aktiviteter och kunskaper tas för givna. För Sara och Alice, exempelvis, är ridning och hästar en invand del av vardagen som återkommer varje dag. Som tidigare nämnts arbetar dessutom Alice som ridlärare och hon håller lektioner för yngre ryttare. De talar om aktiviteter som från ett utomstående perspektiv kan ses som komplicerade och ibland spektakulära. Under en intervju beskriver Alice och Sara skillnaden mellan att ”åka häst” och ”rida häst”. ”Åka häst” kan ryttare på ridskolor ägna sig åt i de fall hästarna är alltför vana vid att enbart ”gå runt på spåret” i paddocken, förklarar de. De slår fast att detta inte är ett bra sätt att lära sig rida på. Alice och Sara redogör vidare med noggrannhet och seriositet, sakligt och informativt hur ”bra” ridlektioner går till, och de använder för dem själva alldagliga exempel för att beskriva vad de menar. Utan ansats till att framhäva sig eller sin kunskap beskriver Alice nedan hur hon tycker att man ska lära sig rida:
Alice: Ja, alltså jag tycker man ska vänja sig redan, Alltså när jag var sju år så red jag ju runt på Scott och han var busig och jag ramlade av hela tiden men det var, jag har bara lärt mig och blivit en bättre ryttare för det.
Här börjar Alice berätta om hur hennes ridelever hanterar hästen Bravo, för att exemplifiera olika sätt att förhålla sig till hästar och ridning. Hon fortsätter:
Alice: Och det får man, för en av dom här eleverna, hon är liksom, ja, Bravo kan sparka och stegra, hon märker knappt det. Och när hon ramlar av så hoppar hon upp direkt igen. Så det är liksom, jag tycker att man ska lära sig att även om hästen hoppar till eller rör på sig – för det är levande djur man får ju liksom, det är ju det man har hand med, det är inte nån cykel eller så, man får ju liksom bara ta det […] – [man] får ju veta vad man ger sig in i när man ska rida på en häst. För det är ju också ett djur med känslor och så. Så att man inte förväntar sig – för jag tror en av dom här eleverna alltså hon är duktig och så, hon, jag tycker om henne så klart men hon förväntar sig väl att hästarna ska vara som på hennes ridskola tror jag – att dom bara liksom går runt. Men alltså våra hästar är ju jättesnälla, för jag hade inte låtit henne rida på en häst som är bus, eller busig, ja, äsch, inte snäll, eller elak, eller farlig att rida på. Men alltså, hon får ju ta det om hästarna hoppar till eller så för den, ja. Till exempel sist jag hade en lektion för henne så skulle hon rida på den här större hästen och så var han lite otålig, för att, ja, han är lite otålig av sig. Så stod han och skrapade med hoven i marken hela tiden, så var hon lite rädd för det bara för att, hon var lite rädd att han skulle vara busig när man rider, men det är han ju inte, han var bara lite otålig.
(intervju Alice och Sara)
Kunskaper om hur något ska utföras, kunskaper för handling, kan vara så införlivade i ens person att de inte är medvetna, därmed svåra att skilja ut och benämna med ord (Burke 2016:37). Samtidigt som de unga är noggranna och använder specifika och specialiserade termer när de pratar om innehållet i sina aktiviteter (de framstår som roade när jag inte förstår ord som longerlina, ensilage, skins eller case opening) använder de inga särskilda termer för att beskriva det egna kunnandet. Inte heller vardagsspråkets vokabulär används. Det är som att de inte är vana vid eller inte förmår beskriva det de kan som kunskaper.
Slående är också hur vardagskunskaperna rymmer också avancerade och specialiserade kunskaper. Gardiner (2006) skriver att vardagskunskaper i förmoderna samhällen var integrerade med specialiserad kunskap och att det knappast gick att åtskilja dessa kunskapsformer. Med tiden, skriver han, har gränserna mellan vardagskunskaper och mer formaliserade och specialiserade kunskaper blivit alltmer distinkta. Med detta har också en hierarkisk åtskillnad skapats mellan de två (ibid. 2006:205f.). I empirin från Allboda går det däremot att se hur det vardagliga inbegriper avancerad och specialiserad kunskap, och att vardagsgöromål är sammanlänkade med formaliserade och specialiserade sådana. Däremot framstår de unga inte vara medvetna om sitt kunnande, och kanske kan det hänföras till vardagskunskapens underordnade position.
För de unga framstår kunskaperna som förgivettagna och de uttalas inte ens när jag uttryckligen försöker uppmärksamma dem. Intervjun nedan visar ett sådant tillfälle, vilket involverar att Alice berättar att hon håller lektioner för yngre ryttare. Ordet ridlärare använder Alice dock inte, och inte heller tillskriver hon den avancerade aktiviteten någon större betydelse. Snarare delges detta genom kort information insmugen i beskrivningar av de egna hästarna:
Christel: För du berättade innan, ni har två? Alice: Vi har tre hästar.
Christel: Tre hästar, ja.
Alice: Två av dom rider jag nu så på träningar och så. Den ena, ja, det är han, lilla Shetlandsponnyn, han är ganska liten, så jag kan inte rida honom längre.
Christel: Nej
Alice: Men, jag håller lektioner med honom, för yngre ryttare, men det kan jag inte göra längre nu, för han blev sjuk.
Christel: Nej!
Alice: Han fick cancer och tumörer. Men han, han är opererad nu, så han kommer att bli bra igen, men.
Christel: Han gör det, vad skönt. Oj, var fick han opereras då? Alice: Vid skapet alltså.
(intervju Alice)
I utdraget ovan påtalar Alice endast i förbifarten att hon ger lektioner till andra ryttare. I stället fokuserar hon på att berätta om hästarna, hur stora de är, vad de gör och om hästen som har opererats, ”han får stå inne i boxen, så han är lite ledsen för det”. Det går att se att Alice kunnande också inbegriper omsorg, etik och relationella kunskaper i förhållande till djuren. Vidare använder hon specifika hästtermer för att beskriva var han opererats, ”vid skapet”, alltså omkring könet, men hon använder inte ordet ridlärare, vilket man annars tänker hade varit passande för att beskriva det hon gör. Jag säger därför ”jaha, du är också liksom, du jobbar som ridlärare, kan man säga”. Alice säger ja. Sen skrattar hon. Sen säger hon inget mer. Jag säger igen, frågande, ”är det så?” Hon svarar: ”Ja, jag håller lektioner.” Alice svarar villigt men hon gör ingen ansats att utveckla vidare. Genom skildringar framträder hur de unga använder sig av en mängd kunskaper, ibland högst specialiserade, i de aktiviteter de ägnar sig åt. Samtidigt tycks de unga ta kunskaperna för givet och aktiviteter som omtalas framställs som enkla och triviala.