Forskarens argumentation, empiriska belägg och transparens är viktiga aspekter i bedömning av forskningens kvalitet (Jacobsson 2008). Jacobsson (2008) hänvisar till Seale (2002) när hon skriver att kvalitet inte bäst bedöms genom på förhand uppsatta kriterier, utan genom läsarens bedömning av det vetenskapliga arbetet i sin helhet. Forskningens kvalitet bör alltså bedömas som ett hantverk, framför allt genom analysens framställning. Med detta sagt, vill jag ändå göra några kommentarer om hantering och analys av material.
Studiens fältarbete har resulterat i ett omfångsrikt empiriskt material från både förstudie och huvudstudie. Vidare skapar studier vars materialproduktion bygger på fältarbete en omfattande kunskapsbank vilken inte nödvändigtvis syns i anteckningar och texter (Brekhus m.fl. 2005). Forskarens kunskap går utöver det forskningsmaterial som finns representerat i text, ljud eller bild. Kunskapen bygger på att man har varit där, menar Brekhus (2005) med kollegor, och de konkluderar: ”Qualitative researchers always know more […]” (ibid. 2005:876). Tea Torbenfeldt Bengtsson (2014) kallar kunskap från att ha varit där som ”tyst empiri” [eng: silent data] (ibid. 2014:739). Hon menar
att kunskapen inte är bortkastad enbart för att den inte finns materialiserad. Tvärtom hjälper den forskaren att ställa relevanta frågor till materialet och den ger djup till analysen eftersom forskaren kan placera materialet i en känd kontext. I etnografiskt fältarbete är den sortens kunskap högst relevant, och det är på detta sätt som Wax (1971) liknar fältarbete vid socialisation, vilket jag nämnde i början av kapitlet. Genom att berätta om mitt fältarbete i kronologisk ordning har jag försökt skildra hur kunskap har växt fram och använts.
Analysprocessen
Hittills i kapitlet har jag beskrivit den första delen av analysprocessen, den analys som pågår under fältarbete. Efter avslutat fältarbete började ett mer detaljerat analysarbete där jag arbetade med samma material om och om igen, på olika sätt.
Jag har under analysarbetet växlat mellan övergripande läsning och närläsning av materialet. Det kan liknas vid vad Göransson (2019:169) beskriver som att pendla mellan att zooma in och ut. Jag har arbetat med vissa delar av materialet tills jag inte har kommit längre, och då tagit mig an andra delar, för att sedan titta på helheten, eller gå tillbaka till detaljer igen. Tilläggas kan att jag initialt arbetade med analysprogrammet NVivo, men att jag övergav det eftersom jag tyckte att programmets upplägg gav en alltför fragmentiserad bild av empirin. I stället övergick jag till att analysera all empiri på utskrivet papper, vilket jag upplevde gav en bättre helhetsbild och bättre förutsättningar att pendla mellan övergripande läsning och närläsning. Det underlättade också omprövning, förfining och revidering av analys.
Det första jag gjorde efter avslutat fältarbete var att översiktligt läsa igenom hela materialet. Det var överväldigande. Jag märkte att jag inte kände intervjumaterialet med de unga tillräckligt. Som personer hade jag lärt känna dem under fältarbetet, men materialet var inte lika distinkt. Jag gjorde därför en särskilt grundlig innehållsmässig genomgång för att lära känna och hitta i intervjumaterialet och för att få en bild av det innehåll som återkom, något som Göransson (2019:168) samt Rennstam och Wästerfors (2015:82) förordar. Alla personer fick en egen fysisk mapp innehållande sitt respektive material med mina idéer och tankar. Djur, saker, människor framstod som genomgående innehåll i de ungas göromål, och kunskap och lärande framstod som centrala inslag i göromålen. Rennstam och Wästerfors (2015:69) påpekar att återkommande innehåll är värt att uppmärksamma, och jag hade dem därför i bakhuvudet. Materialgenomgången fick mig att reagera på hur de informanterna pratar i intervjuerna. Jag var fascinerad av den genomgripande positiva anda som de ungas prat präglades av samt av att de pratade så mycket om sådant som var ”roligt”, meningsfullt och innehållsrikt. Det upplevde jag också som en kontrast till hur de vuxna intervenerarna pratade om de ungas vardag. Därför gjorde jag en grov sortering
av alla ungas intervjuer i ”positivitetsprat” och ”negativitetsprat”. Mängden positivitetsprat var överväldigande. Det var ett oväntat fynd som jag behövde integrera i analysen.
Alltså följde en tid då jag kämpade med vilken nivå analysen skulle ligga på. Jag kunde se att de ungas berättelser var riktade mot det roliga, men jag var osäker på hur jag skulle hantera det. Jag funderade på om jag skulle fokusera mer på intervjuernas lokala interaktionskontext (Rapley 2011), och jag gjorde försök till analyser av talad interaktion. Men efter att ha testat flera olika sorteringar och analyser av tal och pratinteraktion samt läst metodlitteratur, tyckte jag mig se att materialet förlorade sin spänst och särprägel när jag gav intervjuinteraktionen för stort utrymme. Rennstam och Wästerfors (2015:81) talar om analytiskt självförtroende genom sortering, och jag kan se att de många sorteringsförsöken gav mig en trygghet i beslut.
Jag hittade heller inga ”färdiga” kategorier och inget färdigt språk att använda mig av för att förstå de roliga aktiviteter de pratade om. Därför försökte jag hitta sätt att representera de ungas aktiviteter som utgick från deras egna beskrivningar och implicita förgivettagande. Det sätt som framstod som mest lämpligt var att kategorisera berättelsernas innehåll utifrån empiriskt innehållsmässiga teman. Men samtidigt kvarstod problemet hur jag skulle angripa positivitetspratet, det vill säga att de unga enbart beskrev det roliga. Jag var också fascinerad av att de unga beskrev något som kunde förstås som vardag, men som samtidigt var något annat än bara vanlig vardag. Det var som att de beskrev något alldagligt som ändå var särskilt. Denna kontrast fångade mig.
Så småningom började jag mer aktivt teoretisera kring detta enligt Swedberg (2016), som kortfattat innebär att man observerar ett empiriskt fenomen som intresserar en och som behöver redas ut. Det beskrivs och namnges i enkla termer. Därefter används existerande teoretiska begrepp för att ytterligare precisera det observerade fenomenet. Efter det går man tillbaka till empirin igen för att ytterligare precisera det nya begreppet, och så fortsätter arbetet fram och tillbaka (ibid. 2016). Teoretiseringen sker stegvis och samtidigt som dessa steg inte behöver följas till punkt och pricka, tycker jag att de har varit en god hjälp när jag har skapat begreppet förhöjd vardaglighet.
De vuxnas prat hade inte samma fokus på det roliga och meningsfulla som unga hade. Där beskrevs ”det roliga” omvänt, det vill säga den upplevda bristen på detsamma. Som nästa steg gick jag igenom vuxnas prat i fältanteckningar och intervjuer. Detta material upplevde jag enklare att ta mig an än materialet med de ungas berättelser. Så här i efterhand tror jag att det handlade om att jag redan hade ett språk för att tala om det som intervenerarna berättade om. Deras prat byggde exempelvis på berättelser som jag kände till från forskning och som jag kunde ”kroka tag i” och bygga vidare på. Samtidigt gjorde det materialet trist, eftersom kunskapen redan fanns beskriven. Exempelvis var det inte särskilt intressant för mig att beskriva hur vuxna konstruerar unga i termer av
offer eller förövare, eftersom sådana konstruktioner är väldokumenterade inom annan forskning. Men jag blev intresserad av den kontrast som framstod mellan intervenerarnas skildringar av svårigheter och problem å ena sidan och deras omsorg, välvilja och ambitiösa arbete med unga å andra sidan samt skillnaden mellan ungas och intervenerares skildringar och göranden. Det spåret utvecklade jag alltså vidare i avhandlingen.