I Allboda mötte jag alltså en rad berättelser om problem kopplade till personer och platser. Formuleringen av problem är det som möjliggör och motiverar välfärdssamhällets åtgärder (Gubrium & Järvinen 2013), och i linje med nämnda berättelser ägnade sig Allbodas intervenerare åt en del problemlösning. Planeringsenhetens hållbarhetsarbete riktat mot barn och unga, kommunens satsning på nyöppning av byns fritidsgård, byalagets arbete med att arrangera aktiviteter, det arbete som förs karaktäriseras av stort engagemang och vilja att berika vardagen i byn.
Intervenerarnas ingripande görs framför allt genom att arrangera aktiviteter där en ledare erbjuder deltagare en viss aktivitet. Det ordnas tennis, yoga, teknikworkshops, gymnastik, fotbollsträning och sömnadskurser. Det anordnas också olika slags events: teaterföreställningar, höstmarknader och konserter. Vidare skapar intervenerarna också specifika platser för aktivitet. I Allboda finns bland annat fritidsgård, sporthall, idrottsplan, skolor, bibliotek och lekplats.
Den lokala och nyöppnade fritidsgårdens verksamhet är riktad specifikt mot byns unga invånare. Där gör fritidsledarna Cissi och Tove sitt bästa för att vardagskvällarna ska bli inspirerande och meningsfulla. Enligt den fältassistent som jag mötte under förstudien hyser kommunens lokalpolitiker uppfattningen att unga i kommunen har för lite att göra och att fritidsgårdarna bör erbjuda många aktiviteter. Att arrangera aktiviteter framstod följaktligen som en viktig del av Cissi och Toves arbete. ”Vi ska ha minst en organiserad aktivitet i veckan”, förklarade Cissi för mig när jag frågade om deras myckna arbete med att finna aktiviteter för att sysselsätta besökarna. Hon förklarade för mig att det är bestämt ”uppifrån”. Varje månad anslås ett schema över kommunens samtliga fritidsgårdar och de aktiviteter som organiseras. Det brukar vara en imponerande lista med erbjudanden om exempelvis bollspel, läxhjälp, drejning, bakning, dans, spel, filmskapande eller olika tävlingar. Allboda, som är en mindre fritidsgård utan utrustning för exempelvis drejning, satsade under min tid mycket på bollsport, filmkvällar samt mat- och fikarelaterade aktiviteter. Dessutom skapades aktiviteter kring fritidsgården som rum. De unga skapade konst till fritidsgårdens väggar, och det planerades också för en dag då de skulle inreda den. Cissi förklarade för mig att när man nu har öppnat en fritidsgård är det viktigt att det händer saker där så att de unga blir kvar. Annars blir det som att man har öppnat en fritidsgård men att det inte händer något, sa hon, och tillade att de unga ”behöver liksom se att man menar allvar”.
Också i skolorna genomfördes ett ambitiöst arbete för byns unga. Jag möttes av personal som verkade måna om eleverna. Jag kunde observera hur lärare vinnlade sig om att anpassa undervisningen efter elevernas olika förutsättningar och intressen, kämpade med att komma på roliga och lärorika utflykter frampå vårkanten samt gav eleverna extra tid och uppmärksamhet på raster när det behövdes. Personal från elevhälsan berättade för mig om stödinsatser som ordnades gruppvis och individuellt och om egna klädinsamlingar där kläder under diskreta former vidarebefordrades till skolans fattiga familjer. När jag pratade om mitt forskningsprojekt möttes jag av ett engagerat intresse och kommentarer om att vi som samhälle måste ta god hand om de unga.
Inte bara kommunalt anställda utan också byns invånare arbetar med att förbättra tillvaron i byn. Allboda byalag är en väletablerad och aktiv kraft. Under mitt fältarbete deltog jag i ett byalagsmöte. Under detta möte planerades för så många och skilda saker som nationaldagsfirande, nattvandring, loppisdag, familjegympa, höstmarknad och cirkusskola. Det diskuterades också möjligheten att skapa en fibersamfällighet i byn
samt drift av Facebookgruppen Vi som bor i Allboda. Fältanteckningen nedan visar mötets diskussioner kring punkt åtta på dagordningen: cirkusskola för barn och unga.
Styrelsemedlemmen Britta har undersökt möjligheten att få cirkusskola till Allboda. Hon har hittat en grupp som kan komma. Det skulle kosta trettiotvåtusen kronor. Frågan är hur det ska finansieras, säger hon. Det blir diskussion om vad det ska kosta familjerna. Beslut tas att det ska kosta årsmedlemskap i byalaget, det vill säga etthundrafemtio kronor samt femtio kronor per barn. Styrelsen är överens om att det inte ska vara gratis eftersom deltagandet antagligen blir bättre om det kostar lite, då är man mer rädd om sina pengar. Britta säger att hon egentligen tycker att kommunen kan betala för cirkusskolan, att det är ”små pengar i deras budget”, men att hon av kommunen har blivit hänvisad till att söka pengar från föreningsstöd. De närvarande är överens om att kommunen är sämst att söka pengar av, man får lite pengar och det är inte säkert man får något. De tror i stället Barnstiftelsen eller Storstiftelsen är bäst att söka ur. De säger att Storstiftelsen sponsrade när det var konsert i byn för ett tag sedan. Mötet pratar länge om möjliga vägar till finansiering, om ansökningstekniska frågor och om fakturering eller ej för de cirkusartister som ska komma. Angående lokal funderar man över om det går att dela av idrottshallen och köra samtidigt som familjegympan.
(fältanteckning Allboda byalag)
Mötesdiskussionen i fältanteckningen ovan ger en bild av graden engagemang och arbetsinsats. Den läsare som har ägnat sin egen vardag åt grannskapsmöten kommer kanske med invändningen att de goda idéer som brainstormas fram sällan genomförs i praktiken. Min uppfattning om Allboda byalag är dock att deras planer också realiseras. Byalaget var under mitt fältarbete i full gång med att anlägga ett nytt ”aktivitetsområde” i mitten av byn. Det skulle bli ett område med aktiviteter där bybor i alla åldrar kan samlas. Barn och unga stod högt på prioritetslistan i början av anläggningsarbetet. De byggnationer som prioriterades vid första byggetappen var skateboardramp, multisportbana samt hinderbana. Inga småsaker alltså. Vid planering hade åsikter samlats in från invånarna i omgångar. De mest engagerade deltagarna hade gjort planritningar, som de sedan lämnat vidare till kommunens planeringsenhet för påseende och myndighetsmässig omarbetning. Ritningarna presenterades på ett bymöte som var öppet för alla och aviserat på Facebookgruppen Vi som bor i Allboda. I kombination med byalagets myckna arbete finns även enskilda bybor som på egen hand skapar aktiviteter i byn. Någon anordnar sy- och stickcafé, och det finns även en studiecirkel i teknik. Invånarna arbetar också som ledare för byalagets aktiviteter. Också medarbetarna på planeringsenheten pratar engagerat om byn. En av dem, Carla, arbetar med att ta fram en ny översiktsplan, ett dokument där kommunens visioner om framtiden och fysiska och sociala miljöer beskrivs. Hon betonar att det är viktigt att invånarna är med och påverkar från processens början och att planen måste bygga på deras behov. Hon säger till mig:
”ÖP [Översiktsplanen] är ju en demokratisk process. Alla som vill ska få tycka till. Vi vill få idéer och tankar, engagera berörda tidigt, innan det finns på papper.” [---] ”Man måste ha med dom som bor där annars missar man den sociala biten. Det måste vara socialt hållbar planering.” Carla förklarar för mig att det är viktigt att utgå från lokal kunskap om exempelvis vägar och stigar. Hon säger att det blir ”helt annan kunskap än vad man hade fått om man använt sig av statistik och så”. Hon fortsätter: ”Det viktigaste är att skapa engagemang och kunskap, då blir folk uppmärksamma på sin närmiljö på ett annat sätt.” Hon säger att det är en stor del av vinsten. Hon säger att det också är en poäng att vända sig till ungdomar för då får man föräldrarna på köpet. De är ju intresserade av att planera för framtiden för sina barn.
(fältanteckning planeringsenheten)
Under fältarbetet följde jag Carlas arbete med översiktsplanen. Hon ville involvera en utomstående och opartisk aktör för att invånarnas intressen bättre skulle hävdas gentemot kommunen. Därför arbetade en extern konsult tillsammans med enheten i planeringsarbetet. Bland annat genomfördes ett större dialogarbete med unga i klass nio i kommunen. Carla uttryckte intresse och nyfikenhet i förhållande till ungas åsikter, och hon vinnlade sig om att beakta dem i planeringsarbetet. Dialogarbetet mynnade ut i en rapport som specifikt beskriver ungas önskemål i förhållande till sitt närområde, kommunen och framtiden. Den visar bland annat att unga vill ha fler busslinjer mellan byarna och centralorten. Carla säger: ”I stort sett alla de som var nior förra året tycker det är viktigare med tätare bussförbindelser mellan Allboda […] och Hevstad än tåg till [större städer].” När jag träffade Carla och konsulten efter att arbetet avslutats konstaterade de att bussavgångarna på sträckan Allboda–Hevstad mycket riktigt hade ökat. Carla visste däremot inte om det var ett direkt resultat av deras dialogarbete. Få politiker hade kommenterat den rapport som projektet utmynnat i. ”Jag har fått noll återkoppling [---] Väldigt tyst. Typ nada”, sa hon. Dock hoppades hon att busslinjerna var ett resultat av att politikerna hade lyssnat på de unga.