”Det är typ bara roligt, eller vad jag ska säga?” (intervju Magnus och Nils)
När de unga skildrar vardagen i Allboda beskriver de roliga händelser snarare än problem som hittills har fokuserats. Jag menar att de unga riktar blicken mot delar av vardagen som är roliga, meningsfulla och innehållsrika, medan svårigheter och problematiska inslag tonas ner. Det ska givetvis inte tolkas som att problem eller svårigheter inte existerar. I stället handlar det om att unga placerar visst innehåll i förgrunden medan annat ställs i bakgrunden eller görs osynligt. Deras fokus på det roliga och meningsfulla blir extra tydligt i relief mot intervenerarnas fokus på problem, och vice versa. Intervenerarna och de unga skapar, generellt sett, olika vardagar. Det finns också likheter. Även de unga byborna skildrar en vardag där de ägnar sig åt olika aktiviteter som de tar sig an med intresse och engagemang. Edith, exempelvis, berättar att hon spelar dataspel och gör Musical.ly ofta: ”Ja ofta, och jag tycker liksom det är det roligaste.” Hon brukar också titta på Youtube. När jag ber henne berätta vad hon brukar göra dagligdags, säger hon:
Edith: Mm, sådär oftast brukar jag sådär spela spel på datorn, då spelar jag Transformice. Det är sådär en mus som ska vara på olika banor där man ska ta en ost och komma till sitt bo. Och det spelar jag sådär med Tilde och Benjamin och innan spela jag med Sally, och så ska man vara flera stycken. Jag tycker det är rätt kul [---] Ja. Och sen så gillar jag
Musical.ly, det är typ en app där man sådär ska mima till olika låtar eller saker som folk
säger. Och så mimar man till det, och så blir det som att man själv säger det och så ska man göra olika såhär rörelser till det.
(intervju Edith)
Den vardaglighet som Edith återger skiljer sig från intervenerarnas beskrivningar. Medan intervenerarna skildrar vardagen framför allt utifrån dess svårigheter och problem, beskriver Edith något som hon tycker om att göra och som fyller vardagen med innehåll och mening. Hennes aktiviteter tycks inte vara problemlösning.
Förhöjd vardaglighet
När de unga informanterna berättar för mig om vad de brukar göra beskriver de olika slags aktiviteter. Det är vardagliga sysselsättningar, intressen, göromål, tidsfördriv och nöjen, men det är inte vad som helst som förmedlas. De skildrar förhöjd vardaglighet. Trots att jag har bett dem berätta om vardagen i stort och sådant de brukar göra, handlar samtalen om vardagens roliga och innehållsrika delar.
Under intervjuer dröjer informanterna sig kvar vid de aktiviteter och intressen som de tycker om och pratar extra länge om dem. Min intervju med Alice, exempelvis, utgörs till mer än hälften av prat om ridning och hästar, och om jag inte aktivt hade bytt samtalsämne skulle vi fortsatt prata längre om det. Ämnen som människor i samtal stannar upp vid och utvecklar brukar kännetecknas av att de är betydelsefulla (Brekhus 1998; Pronovost 1986; Zerubavel 2003). I Alice fall indikerar även hennes detaljrikedom att hon pratar om något betydelsefullt. Hon gör en åtskillnad mellan hästar och ridning, något jag själv inte riktigt förstår och därför frågar henne om. Hon säger då: ”Ja, för att jag tycker inte riktigt det är samma sak, för vissa rider ju, eller ja, jag vet att vissa rider bara för att, ja, dom vill rida. Jag tycker om hästar också jättemycket, själva djuret.” Själv vet jag ingenting om hästar och ridning och säger därför till Alice ”Jag rider inte själv, berätta vad gör man.” Hon svarar: ”Ja, man kan göra mycket, men jag hopptränar och jag tävlar också i ponnygalopp. Jag tycker det är roligare än hoppträna, men det är inte tävlingar så ofta. Och sen så rider jag bara hemma, för jag har egen häst.” Hon fortsätter och berättar utförligt om hopp, galopp, ponnygalopp, Longerlina, naturlig ridning, dressyr, working equitation och att ”rida ut”. Under intervjun gör Alice detaljerade beskrivningar av olika hästar, olika sysslor kopplade till hästar (allt från ryktning, till tävlingar, lektioner och dataspel som involverar hästar) och olika sätt att rida. Hästar och ridning framstår både som betydelsefullt och som något som hon ägnar mycket tid åt. Att ägna sig åt dessa aktiviteter framstår som ett sätt att göra förhöjd vardaglighet.
Men inte bara i intervjuer uppvisar de unga förmåga att framhålla vardagens meningsfulla och innehållsrika delar. Nedanstående situation kan beskrivas som en vanlig eftermiddag på en av skolorna, nedskriven utifrån mina observationer under sjätteklassarnas lektion. Situationen ger en inblick i hur de rör sig mot och upptas av intressen och sysslor som de tycker om.
En vanlig eftermiddag och lektion sitter eleverna och jobbar med individuella arbeten. Vissa har gått ut från klassrummet och sitter i andra rum, endast några få är kvar i klassrummet. Alice och Sara sitter fokuserat och skriver på sina datorer. Jag vet att de tycker om att skriva berättelser och att de just nu har någon skoluppgift där de ska skriva. Jag gissar att det är det de gör. Andra elever verkar inte göra skolarbete. De sitter och småpratar med varandra och med mig. Då frågar Jack mig om det ska vara Epa med i boken, han menar alltså avhandlingen. ”Tycker du det?” frågar jag. ”Ja”. ”Varför?” ”Det är jättepopulärt här.” Otto ger sig in i diskussionen. Han säger att det finns många Epor både här och i Tosseröd. Jack frågar Otto om han har sett videon på Youtube med alla Epor i Tosseröd. De fortsätter att prata något, om en Epa-träff låter det som. Så ropar Jack plötsligt: ”Otto ska ha lastbil istället för bil!” Otto svarar att det är bättre. ”Ska du ha moppe eller Epa Nils?” Nils som sitter bredvid svarar att han ska ha Epa. Jack vill veta mer. ”Ska du köra på Epa-träff?” Nils blir tyst en liten stund, han funderar. ”Vet inte”, säger han sen. Samtalet övergår till att handla om motorer i allmänhet. Alla i klassrummet utom Alice och Sara, som fortsätter skriva, deltar. Nils, Elliot, Casper och Jack står vid
Ottos bänk där en bärbar dator står uppfälld. De tittar på traktorer på Youtube. Stora, tunga traktorer med jättelika däck kör runt där på Youtubeklippet. Jag hör att Otto och de andra pratar om Volvo BM. [---] En stund senare sitter Alice och Sara kvar koncentrerade vid sina bänkar och skriver på dator. Jack gör armhävningar på golvet. ”Epa måste vara med i boken”, säger han till mig. ”Varför?” ”Det är populärt här.” ”Varför?” ”Dom är coola, man kan stajla dom, ragga på brudar.” Jag tittar på Jack: ”Vad ska mer vara med?” Han funderar en stund. ”Vet inte.” Efter att ha suttit kvar ett tag och pratat med Jack reser jag mig upp och går mot Alice och Sara. ”Får jag störa er med en fråga?”, frågar jag. De säger ja. ”Jack tycker att Epatraktorer måste vara med i boken. Vad tycker ni?” ”Hästar.” Alice säger det med självklarhet. Sara tittar upp på mig från skolbänken: ”Ja, hästar”, säger hon.
(fältanteckning skola)
I situationen ovan går det att se hur de unga ägnar sig åt intressen som de berättar om i intervjuer. Trots att det är skollektion (läraren är utanför klassrummet) hänger flertalet personer sig åt att titta på och diskutera olika slags fordon. Alice och Sara däremot sitter och skriver noveller, något som jag från samtal med dem vet att de gillar. Ett vanligt inslag i dagarna på skolan var annars att Alice och Sara satt vid sina bänkar och diskuterade hästar och ridning. Hur skulle Sara göra med sin skadade halvfoderhäst? Överge honom för en annan frisk häst, vilket hennes föräldrar förordade, eller fortsätta ta hand om honom även om färre timmar på hästryggen var att vänta. Både under intervjuer och i skolsammanhang kunde jag se hur informanterna fokuserar sådant som de tycker om.
På tvärs
De ungas sätt att skildra dessa vardagliga och samtidigt särskilda aktiviteter går på tvärs mot invanda benämningar. De skildrar aktiviteter som samtidigt är lek, allvar, arbete, utbildning, fritid, organiserade, egenorganiserade och oorganiserade, lokala och globala, online och offline. Aktiviteterna kan inte enkelt kategoriseras med hjälp av invanda begrepp. Något liknande uppmärksammar Bodil Rasmusson (1998) i en studie av barns vardag i en förort. Rasmusson (1998) menar att barnens sätt att framställa aktiviteter inte står i samklang med vuxnas sätt att kategorisera. Hon skriver: ”En mängd kontraster framträder ur barnens dagböcker och berättelser. Det som av vuxna brukar betraktas som konsumtion av ’skräpkultur’ respektive ’bra barnkultur’ liksom ’passiviserande’ och ’utvecklande’ aktiviteter blandas på ett intressant sätt i barns vardag” (Rasmusson 1998:162). Rasmusson påtalar också att både datorn och klätterställningen finns med bland de ungas favoritplatser. Det hon vill säga, tolkar jag det som, är att platser och aktiviteter som från ett vuxenperspektiv ses som disparata inte nödvändigtvis gör det utifrån ungas perspektiv. Ungas kategorisering av aktiviteter förefaller bygga på andra premisser. De tycks inte göra skillnad på ”passiviserande” Youtubetittande och ”utvecklande” läsning av böcker, till exempel.
Också i förhållande till vuxna uppmärksammar en studie hur personers erfarenheter går på tvärs mot invanda begrepp. MacNaghten och Urry (2000) beskriver människors utfärder i naturen och relationer med skog och träd, och de menar att för dessa människor är naturen samtidigt rekreation, miljö, och utbildning. Författarna påpekar att det saknas befintliga vokabulär som beskriver naturen utifrån människors erfarenhet, något jag känner igen från min studie. Invanda beskrivningar förmår inte fånga vardagens meningsfulla och betydelsefulla aktiviteter. Också i Rasmussons (1998) samt MacNaghten och Urrys (2000) studier spänner aktiviteterna över kategorier som annars ses som disparata, som exempelvis ”skräpkultur” och ”finkultur”, eller rekreation och utbildning. Genom begreppet förhöjd vardaglighet fångas sådana gränsöverskridande erfarenheter.