I studiens material finns exempel på både högmäld och lågmäld osäkerhet. Situationen med sparkcykelåkarna ovan är ett exempel på högmäld osäkerhet. Det är en rörelse med mycket spänning, nerv och action, potentiellt farlig. Vardagen bjuder på fler tillfällen till hantering av högmäld osäkerhet. I intervjun nedan pratar jag med Magnus och Nils som bor i mindre byar en bit från Allboda. De berättar att de brukar cykla till Allboda tillsammans. Själv tycks jag i intervjun vara inriktad på säkerhet och trygghet snarare än osäkerhet. Min första tanke när de berättar om cyklingen är potentiella faror förknippade med att samsas med skördetröskor och andra lantbruksmaskiner på den smala och slingriga landsvägen. Därför nämner jag i utdraget nedan en annan, mindre bakväg, som jag har hört talas om, och det visar sig att det är den vägen Magnus och Nils tar. Emellertid, vilket Nils nedan är snabb att påtala, lurar lockande osäkerhet också på en trygg liten grusväg:
Christel: Ja. Cykla till [Allboda], sa du?
Nils: Ja, typ, vi bor rätt så nära varandra då, så brukar vi typ mötas vid ett speciellt ställe typ, och sen börja cykla hit till Allboda. För vi bor inte direkt i Allboda [---]
Christel: Ja. Du, jag vet, jag har inte själv provat, men jag vet att det finns nån väg man
kan liksom cykla från Videarp så man slipper cykla på stora vägen.
Magnus: Mm det är nån grus … Nils: Det är ett vitt hus.
Christel: Ja
Nils: Cyklar man in där och kör lite på gräset typ. Sen kommer man till en bondgård och.
Magnus: Då cyklar man igenom den.
Hittills har Magnus och Nils pratat ganska oengagerat, med lojt och släpigt tonfall, och samtalsämnet verkar inte intressera dem. Men så plötsligt fnissar Nils till för sig själv, och när han öppnar munnen för att prata är det med upprymdhet och stuns i rösten:
Nils: Så kommer man till en hundgård och där brukar vi, har vi blivit jagade av hundar! Christel: Nej, är det sant?
Magnus är snabb på att hänga på, också han med nytt driv i rösten:
Magnus: Jo. Det är typ små hundar som springer efter en. Nils: Ja
Nu snubblar Magnus nästan på orden i ivern att berätta:
Magnus: Dom har typ sånt nät, så har dom så stora hundar, men dom små hundarna går ju under!
Christel: Under nätet?
Magnus: Ja, alltså det är inte helt ner, det är lite typ så ovanför marken – han måttar med
händerna – så dom går ju under. Dom springer efter en där.
Christel: Nej, men.
Magnus: Så det är bara att cykla!
Magnus skrattar till och ser nöjd ut när han säger att det ”är bara att cykla”, vilket får mig att misstänka att de finner nöje i situationen. För att följa med i den intensitet som berättelsen nu getts frågar jag med dramatik i rösten om hundarna är läskiga. Denna dramatik följer de dock inte med i, kanske överdriver jag situationens allvar, utan de lugnar snabbt ner tonfall och berättande.
Christel: Gud, det låter, är dom liksom, är dom läskiga? Magnus: Nej.
Nils: Nej. Men det är ändå kul att liksom cykla ifrån dom.
Magnus: Om det, det jag tyck, jag försöker cykla snabbt, för tänk så hoppar dom rakt in
i hjulet typ så.
Christel: Ja.
Magnus: Det är därför jag cyklar lite snabbt också. Christel: Ja, det vill man ju inte …
Magnus: Nej!
Christel: att den ska fastna där. (intervju Magnus och Nils)
Det går att se hur Magnus och Nils finner lockelse i situationen de berättar om. Ingen av dem förefaller särskilt orolig eller rädd, och de verkar inte hålla för sannolikt att något obehagligt kan hända. Nils påtalar att det är ”kul” att försöka cykla ifrån hundarna. Det är däremot med allvar i rösten som Magnus påtalar möjligheten att hundarna kan hoppa ”rakt in i hjulet”. En sådan händelse, kan man tänka sig, skulle resultera i cykelkrasch och lemlästade hundar. Lurande i skuggorna finns alltså en påtagligt farlig osäkerhet och ett reellt hot.
Hundscenariot ovan och sparkcykelåkningens högmälda osäkerhet inbegriper intensitet i rörelse och ljud: snabb fart, höga ljud samt kalkylerat risktagande, våghalsighet och mod. De kan förstås som action (Goffman 1967). Action är riskfylld och osäker aktivitet som kan ge allvarliga konsekvenser också utanför den aktuella situationen. I actionsituationen ligger lockelsen i att något spännande och riskfyllt händer och att man aldrig vet hur det ska sluta. I samtalet ovan blandas upprymdhet med allvar och även situationen som omtalas framställs balansera på gränsen mellan nöje och fara. Denna balansakt bär likhet med edgework (Lyng 1990). Edgework innebär att hantera gränsen mellan ordning och oordning i olika variationer, men begreppet används främst för att beskriva situationer där liv och överlevnad står på spel. De ungas balansakter mellan nöje och fara visar att också balansering med lägre insats än livet självt kan bringa njutning.
Materialet innehåller också långt mer lågmäld osäkerhet. En kväll i juni, på gårdsplanen utanför fritidsgården i Allboda, satt jag och Tova och pratade. Sommarlovet stundade och jag frågade vad hon skulle göra i sommar. ”Mecka med bilar”, svarade hon och tillade att ”sen har jag tre motorer jag ska bygga”. Under våren på fritidsgården hade jag förstått att Tova tycker om att hålla på med fordon och motorer (hon planerade för fordonsgymnasium), och det var med stolthet hon beskrev just dessa förehavanden som kommande sommarlovssysslor. Att mecka med bilar och bygga motorer kan ses som exempel på mer lågmält sätt att skapa och bemästra osäkerhet. Många av de aktiviteter som de unga berättar om innehåller den sortens mer diskreta nerv eller spänningstillstånd.
Några vardagskvällar i Allboda besökte jag Niklas teknikstudiecirkel, som omnämndes i kapitel fem om intervenerarna. I ett rum i Byhuset, vid var sitt litet bord, arbetade studiecirkelsdeltagarna med individuella teknikprojekt. Ines, fjorton år, är en regelbunden deltagare, så också Lennart i sextioårsåldern. Deras arbete utgör ett exempel på lågmält bemästrande av osäkerhet. Det är oftast tyst och stillsamt på kvällarna där i Byhuset bland de glest befolkade borden. Samtidigt i lugnet finns en förtätad atmosfär i rummet, och stämningen var tjock av koncentration och lågmäld upprymdhet.
Kvällens pass har precis börjat. Ines lägger sina saker vid ett bord och går genast och hämtar en arbetsdator, en lödstation, en bordslampa med inbyggt förstoringsglas och en grön kopplingsplatta med en massa komponenter på. Hon känner lite på sakerna och säger att hon ska ta bort vissa. Instruktören Niklas tittar lite. ”Hur ska du få av denna stora?” frågar Niklas lugnt och pedagogiskt. ”Vet inte”, säger Ines. ”Det finns två, eller tre, sätt, säger han” och börjar sedan förklara hur hon ska gå till väga för att ta bort sakerna, fullt fokus på uppgiften. Ines sätter sig direkt och börjar jobba. Den andra deltagaren Lennart sitter tyst vid en arbetsstation och arbetar med sitt projekt. Han har fokus helt och hållet på sitt projekt. Ines jobbar också tyst och intensivt. Ingen av dem säger något utom när de frågar Niklas om hjälp.
Den fokuserade och intensiva stämningen bryts då Niklas säger till Ines att han vill visa henne något. Han tar sen fram en låda, och som om han hanterar en hemlig skatt, med andakt och lågmäld iver, visar han upp lådan för Ines.
I den genomskinliga plastlådan ligger en massa LED-ar, pyttesmå lysdiodrar i en mängd färger. Lådan har små fack och LED-arna ligger i sina fack, sorterade efter färg och storlek. Det finns nya LED-ar här, säger Niklas till Ines. Han tillägger att de verkar vara i precis den storlek som Ines vill ha.
(fältanteckning studiecirkel)
I sammanhanget framstod det som en stor gåva att Niklas hade nya LED-ar i exakt den storlek som Ines verkade behöva. ”Såhär ser Niklas ut på julafton”, sa en annan deltagare en kväll och syftade på glittrande ögon och förväntansfull blick, då Niklas tog emot en låda med gammalt teknikskrot som en bybo donerade till studiecirkeln. Inte bara Niklas intresse bidrog till den förtätade atmosfär av förväntan och nyfikenhet som rådde. Också övriga närvarande deltog med samma engagemang. Stämningsmässigt var det ibland som att vi befann oss i en actionfilm där bombstyrkan var i full gång att med precision desarmera en livsfarlig bomb. Studiecirkelskvällarna kunde förvisso vara både pladdriga och skrattiga, men när deltagarna var inne i sina arbeten var koncentrationen total. Osäkerheten hängde i luften; skulle Ines få LED-arna att blinka i den följd hon ville, och skulle Lennarts justeringar av komponenter få önskat resultat?