3 BAKOMLIGGANDE STUDIER
3.3 D EN LEVANDE STADEN
3.3.5 Aktivitetsskapande egenskaper
Tabell 2. De tre levandefaktorer som angavs i högst utsträckning bland de 20 mest levande områdena, fördelat över dagtid och kvällstid. Informationen inom parantes anger hur många områden som uppgav respektive levandefaktor.
Dagtid Kvällstid
Handel (samtliga) Restauranger, caféer och pubar (samtliga) Ett geografiskt fördelaktigt läge (19) Ett geografiskt fördelaktigt område (19) Tydliga gatustråk och torg (18) Tydliga gatustråk och torg (14)
Dessa resultat indikerar att aktivitetsnivån hos ett område är starkt beroende av det geografiska läget och att det finns en tydlig gatustruktur som attraherar rörelse genom området, samt torg att uppehålla sig kring. Allra viktigast för levandegraden tycks inslagen av handel samt restauranger och caféer vara, vilket indikerar på att ett samband mellan verksamheter och levande områden tycks existera.
För att skapa en levande stadsmiljö pekar denna studie på att det finns faktorer som spelar betydligt större roll än andelen arbetsplatser i ett område samt att mångfald och variation bidrar med positiva effekter, vilket överensstämmer med teorier från bland andra Jacobs (1961), Gehl (2003), och Whyte (1980) som behandlas i denna studie.
3.3.5 Aktivitetsskapande egenskaper
I London har en studie genomförts 2014 av hur stadens invånare använder sig av de offentliga rummen. Resultaten från denna studie visar att aktiviteterna i och omkring de offentliga rummen är som flest runt lunchtid, då nästan alla platser ockuperas på olika sätt. Övriga tider beror aktivitetsnivån på olika egenskaper hos den specifika platsen, exempelvis bekvämlighet, dragningskraft, behaglighet och liknande. De aktiviteter som främst observerades på dessa platser var avkoppling, förtäring av mat och dryck, umgänge med vänner och kollegor, (barn)lek, åskådande av andra människor, läsning, rökning, skateboardåkning, samt väntande (Carmona, 2014).
I studien konstateras att rörelseflöden uppstår främst längs med stråk eller gångstigar genom de offentliga rummen samt mellan stråken och olika destinationer. Olika bekvämligheter och funktioner på och omkring en plats uppmuntrar till samspel med platsen och skapar incitament för informella sociala kontakter att uppstå. I detta avseende innebär bekvämligheter exempelvis caféer, restauranger, affärer, kiosker, marknader, toaletter, sittplatser eller wi-‐fi. Funktioner innebär exempelvis fontäner, plaskdammar, offentlig konst, skulpturer, eller lekutrustning. Studien har identifierat vilka egenskaper som bidrar till att attrahera respektive kvarhålla människor i Londons
offentliga rum, vilket finns sammanställt i Tabell 3 nedan. Beroende på om ett offentligt rum är beläget inom ett rörelsestråk, erbjuder någon attraktion eller primär funktion, samt bekvämligheter och funktioner genereras två olika typer av aktiviteter, platsspecifika och/eller förbipasserande. De platsspecifika aktiviteterna innebär människor som kvarhåller sig i de offentliga rummen, medan de förbipasserande endast använder rummen som en transportled till en destination inom eller utanför rummet.
Omfattningen av dessa aktiviteter existerar även i olika stor utsträckning beroende på vilka egenskaper ett rum har. Generellt pekar resultaten på att ju fler egenskaper ett rum besitter, desto högre aktivitetsnivå. Av viktigast betydelse för de platsspecifika aktiviteterna är emellertid utbudet av bekvämligheter och funktioner med tillräcklig attraktionskraft. Visuell transparens in i och genom de offentliga rummen främjar genompassering och en känsla av offentlighet, men garanterar dock ingetdera. Enligt Carmona (2014) har den visuella transparensen en betydligt mindre betydelse för hur levande rummen blir jämfört med betydelsen av utbudet av attraktioner, bekvämligheter och funktioner.
Tabell 3. Avgörande egenskaper för befolkning av offentliga rum i London.
Beskrivning Rörelsestråk Attraktion** Bekvämligheter Funktioner Aktivitetsnivå Typ av aktiviteter
Rum belägna inom rörelsestråk, med
*Förutsätter att det finns tillräckligt stor dragningskraft hos attributen
**Attraktioner avser här primära funktioner av något slag som är knutna till platsen
Gehl (2003) har studerat aktivitetsnivåerna i mer renodlade bostadsområden närmare.
Han framhåller att olika stadstyper genererar olika former av stadsliv. I höghusområden alstras främst flöden av förbipasserande människor på väg till eller från bostäderna,
men få uppehåller sig i rummet. I dessa områden är det svårt att ta med sig prylar och ta sig an aktiviteter av spontan eller kortvarig natur. I låghusområden är entrén ut till gatan omedelbar och medför således att det med lätthet går att flytta ut och in aktiviteter efter behag. Den senare stadstypen ger därför upphov till en högre andel uppehåll i den offentliga sfären och mer spontanitet.
3.3.5.1 Kvardröjande egenskaper
I Carmonas (2014) studie har även en kartläggning gjorts av vilka faktorer som får människor att dröja kvar i de offentliga rummen i London. Mjuka rum har generellt en högre kvarhållande effekt än hårda rum. Särskilt gräsbelagda ytor erbjuder bekvämlighet, flexibilitet och möjliggör nyttjande av gynnsamma mikroklimat-‐
förhållanden. Sådana ytor främjar därför sociala och valfria aktiviteter (Gehl, 2003) som avkoppling, lek och socialt umgänge. Hårdgjorda ytor måste vara bekvämt utformade för att inte enbart attrahera förbipasserande och kräver därtill ett tillräckligt antal sittplatser (både formella och informella) som passar olika slags användare. Vidare är flyttbara sittplatser flexiblare och ofta bekvämare än fasta sittplatser. Dessa möjliggör dessutom omplacering för olika sociala konstellationer, anpassning efter solljus, skugga och andra mikroklimat-‐relaterade faktorer. Vad beträffar mikro-‐klimatet är rum som erbjuder flera olika zoner attraktiva för en större mångfald av användare med olika preferenser. Rum med stora människoflöden (exempelvis längs med huvudstråk eller intill primära funktioner) tenderar även att få fler kvardröjande aktiviteter. Friliggande rum måste å andra sidan utgöra ett sammanhang av tydligt avgränsade platser av olika karaktär och ändamål, med en utformning anpassad till användarnas efterfrågan, samt vara av tillräcklig storlek (Carmona, 2014). Dessa kriterier kan likställas med Jacobs (1961) kriterier för välfungerande öppna rum i avsnitt 3.2.3.
3.3.5.2 Sociala och fysiska egenskaper
Carmona (2014) har även studerat vilka egenskaper hos de offentliga rummen i London som uppskattas av dess användare. Dessa egenskaper är uppdelade i sociala och fysiska egenskaper.
Populära sociala egenskaper:
• Bekvämlighet, anspråkslöshet och trygghet. En känsla av att kunna dröja sig kvar så länge som det finns lust.
• Rum som uppmuntrar till regelbundna sammankomster och därmed bidrar till sociala möten.
• I livfullare områden: platser som erbjuder stadens sorl, fullt med liv och ett stort utbud av bekvämligheter (främst konsumtionsmöjligheter).
• Mötesplatser som är familjevänliga, i en trygg miljö för barnen att utforska, och där föräldrarna kan koppla av, umgås, och hålla uppsikt över sina barn.
• Lugnare gröna ytor för lek och avkoppling i bostadsområden.
• Platser som är välanvända och överblickbara upplevs som trygga. Kamera-‐
övervakning och annan synlig övervakning uppskattas generellt av de offentliga rummens användare.
Populära fysiska egenskaper:
• Nöjsamma inslag är populära då de bidrar med en avslappnad och lekfull känsla, samt uppmuntrar till interaktion mellan människor. Detta får folk att kvarhålla sig längre.
• Rum som upplevs som uppenbarligen öppna för allmänheten att använda.
Tvetydiga inslag (exempelvis grindar) har en negativ effekt.
• Grönska, i form av träd och gräs, är ett populärt inslag även i de mest urbana miljöerna.
• Miljöer som erbjuder utsikt, historiska inslag, minneslandmärken, eller visuellt intressant arkitektur. Utformningen av byggnader utmärker ett offentligt rum mer än utformningen av själva rummet. förutsättningar som krävs för att skapa en levande stad (se avsnitt 3.3.2). Det stämmer även in på resultaten från Linköping kommuns studie av levandefaktorer (2014) som lyfter fram vikten av mångfald och betydelsen av främst handel och restauranger.
Användarna av Londons offentliga rum motsätter sig emellertid Flusty:s (1997) teori att övervakning leder till ogästvänliga och uteslutande rum. Enligt Carmona:s (2014) studie utgör kameraövervakning alltså en positiv egenskap.
3.3.5.3 Sittplatsernas betydelse
Möjligheterna till att sätta sig ner i de offentliga rummen har en avgörande betydelse för hur många som kvarhåller sig och hur länge. Denna faktor har följaktligen en stor betydelse för den offentliga miljöns kvalitet och påverkan på hur levande ett område lyckas bli. Det är inte bara antalet sittplatser som spelar roll, utan var och hur dessa placeras har en minst lika stor betydelse. Bänkar som är placerade med god utsikt till omgivningen och dess aktiviteter används mer än de som inte erbjuder någon utsikt (Lyle, 1966). Exempelvis går det att bevittna överallt i Europa att kafémöbler nästan uteslutande brukar orienteras mot det mest aktiva området i närheten. Hur sittmöblerna placeras påverkar även möjligheterna till samtal och sociala interaktioner (Gehl, 2003).
Derk de Jonge (1967), sociolog, talar om en karaktäristisk kanteffekt: kantzonerna används helst och fylls upp först (exempelvis väggar, träd, strandkanter) då dessa ger bäst möjligheter att överblicka rummet. Öppna platser används först om allt annat är upptaget. Sittplatser intill portar har även visat sig vara populära både bland barn och vuxna. Dessa skyddar mot väder, vind och erbjuder utsikt mot tillfartsvägen. I radhusområden brukar ofta en förgårdsmark av halvprivat karaktär återfinnas på framsidan av husen, med en privatare tomt på baksidan. Denna modell erbjuder således en valfrihet mellan att uppehålla sig på den offentliga sidan eller den privata beroende
på tillfälle. Förgårdsmarken vid radhusen erbjuder likartade förutsättningar som utanför porten till flerfamiljshuset (Gehl, 2003).
3.3.5.4 Bottenvåningarnas betydelse
Glaser et al. (2012) har studerat bottenvåningarnas betydelse för stadslivet. De låter sig inspireras av klassiska ideal om den mänskliga skalan (se avsnitt 3.1.3.1) med ett perspektiv på staden ur ögonhöjd. Bottenvåningarna är den del av byggnaderna som fyller den viktigaste funktionen för stadslivet. De existerar som en slags förmedlare mellan inomhus och utomhus, och mellan det offentliga och det privata.
Människans synsinne utgör en särskilt viktig aspekt som förklarar bottenvåningarnas betydelse. Ögonen är utvecklade för att människan ska röra sig i horisontalled. Därför är den horisontella synvinkeln väsentligt större än den vertikala: åt sidorna har människan ett synfält som sträcker sig nästan 90° åt vartdera hållet. I vertikalled är synfältet betydligt mindre, allra minst uppåt (se Figur 6). Vid förflyttning på gatan lutas huvudet normalt 10° framåt för att bättre se underlaget, vilket medför att den visuella synaxeln riktas ytterligare 10° nedåt vid rörelse genom staden. Därför är bottenvåningarna den del av byggnaderna folk uppfattar och som sätter intryck inom den offentliga sfären (Gehl, 2010).
Figur 6. Människans synfält i vertikalled i förhållande till en byggnad. Synfältet är lägre uppåt än nedåt. Vid rörelse sänks synfältet med ytterligare 10°. Därför uppfattas främst byggnadens bottenvåning på gatunivån.
Bottenvåningen har en avgörande betydelse för hur staden upplevs. En byggnad som är ful eller trist, men som har en levande bottenvåning kan ge ett positivt intryck. På samma sätt kan en byggnad vara väldigt tilltalande, utöver bottenvåningen som består
av en innehållslös vägg, och på så sätt ge ett negativt helhetsintryck. Bottenvåningarna har således en enormt stor betydelse för upplevelsen av och attraktiviteten hos den urbana miljön, både i bostadsområden och i kommersiella områden. Det finns studier som visar att målpunkter som är trygga, rena, avslappnade, och lättorienterade, och där dess besökares förväntningar uppfylls eller överträffas medför att besökarna spenderar både mer pengar och tre gånger så mycket tid på dessa platser jämfört med hos ogästvänliga målpunkter med osammanhängande struktur. Hela stadsmiljön bidrar till att skapa denna atmosfär, men bottenvåningarna har en särskilt viktig roll:
”Bottenvåningen utgör måhända endast 10 % av en byggnad, men den avgör 90 % av byggnadens bidrag till upplevelsen av omgivningen” (Glaser et al., 2012:12).
Det är viktigt att bottenvåningarna har möjlighet att inhysa olika funktioner beroende på ekonomiska förutsättningar. Välfungerande bottenvåningar förknippas ofta med affärer, caféer, och restauranger då dessa erbjuder en hög avkastning. I många stadsutvecklingsprojekt läggs därför stort fokus på att få in kommersiella funktioner i bottenvåningarna. Hållbarheten i denna strategi har emellertid börjat ifrågasättas. I Nederländerna har arealen avsedd för detaljhandel ökat med 50 % under det senaste decenniet, trots att omsättningen är oförändrad. Inom de kommande åren förväntas tvärtom detaljhandelssektorn tappa 30 % i marknadsandelar till följd av näthandelns expansion (Glaser et al., 2012). Liknande tendenser syns i Sverige, där handeln i många stadskärnor i mindre och medelstora städer tappat stora marknadsandelar till extern-‐
och näthandeln (Söderlind & Nedstam, 2015).
På samma sätt argumenterar Glaser et al. (2012) för att klustringen av sociala funktioner såsom grundskolor i multifunktionella byggnader är problematisk. När populationen av barn fluktuerar riskerar dessa funktioner antingen överbelastas eller underutnyttjas. Sådana funktioner kan med fördel inhysas i flexibla bottenvåningar. När förutsättningarna förändras kan sedermera innehållet göra detsamma. Flexibla bottenvåningar som möjliggör många olika funktioner utgör en god bottenvåningsstrategi. Att ta till vara på nya trender så som småbutiker, caféer som mötesplatser för jobbmöten, och andra tillfälliga funktioner ökar attraktiviteten. Det kan även vara nödvändigt att inkludera sociala funktioner (ex. skolor) och bostäder i markplan.
Glaser et al. (2012) har utvecklat ett antal kriterier som är viktiga att inkludera vid analysering och utveckling av bottenvåningar i tre olika nivåer: Byggnaden, gatan, och området (se Tabell 4). Generellt förespråkas variation, tydlighet, goda kopplingar, och andra inbjudande egenskaper. Kriterierna inom de tre nivåerna kan inte heller behandlas var för sig, ett sammanhang är nödvändigt för att skapa en lyckad strategi. En byggnad kan exempelvis ha en välfungerande bottenvåning, men om resten av byggnaderna längs med samma gata inte har det kommer den ensamma bottenvåningen aldrig lyckas attrahera en folkströmning in till gatan.
Tabell 4. Kriterier som analyser av och strategier för bottenvåningar bör inkludera (Glaser et al., 2012).
Byggnader Gatan Sammanhanget
Småskaliga enheter Gångvänligt Bottenvåningsorienterad
köpkraft**
Funktionsblandning Fysisk komfort (vind, sol, skugga, ljud, underhåll)
Kultur-‐ekonomiska noder Transparenta fasader Definierat gaturum Kluster av ekonomiska-‐ och
kulturella funktioner Utmärkande arkitektur Blandning av byggnader God sammankoppling med
parker och torg
Genomtänkta materialval Välskötta träd Initiativtagande aktörer Vertikalorientering av
fasad Parkeringsmöjligheter Konsekvent utformning av
stadsrummet Välfungerande hybridzon* Tydlig avgränsning av
gatumiljön Bra placering i
stadsstrukturen Lämplig skyltning Sittmöjligheter Bra placering intill
rörelsestråk
Flexibel höjd (4 meter) Täthet
Flexibilitet i
markanvändningen
*Området där det privata övergår till det offentliga, se Figur 2, sid. 15.
**Där gångtrafikflöde finns dag-‐ och nattid, 5-‐20 förbipasserande per minut.