4 FALLSTUDIEN ERIKSBERG
4.8 P ROBLEMATISERING
Eriksberg utgör i princip ett renodlat bostadsområde som därför har en låg andel dagbefolkning. Ett koncept med flexibla arbetsplatser skulle därför vara ett intressant sätt att introducera nya funktioner i stadsdelen och en högre andel dagbefolkning, vilket skulle kunna få positiva effekter för stadslivet i området.
4.8 Problematisering
Detta avsnitt syftar till att utifrån fallstudien sammanfatta och lyfta problematiken hos dagens Eriksberg kopplat till dels problemformuleringen för denna studie, dels de förutsättningar som enligt den bakomliggande litteraturen i kapitel 3 krävs för att skapa den levande staden.
Eriksberg är en stadsdel med tydliga influenser från de modernistiska planerings-‐
idealen. Eftersom stadsdelen har vuxit fram succesivt under flera olika tidsepoker har de olika delområdena även kraftigt varierande fysisk struktur. Dessa förutsättningar har även kommit att influera den socioekonomiska och den sociokulturella samman–
sättningen inom stadsdelen som följer den fysiska strukturen. Området i sin helhet har därför en mångfald av användare, medan de olika delområdena består av relativt homogena sammansättningar. De modernistiska influenserna innebär att Eriksberg är ett renodlat bostadsområde med en tydlig funktionsuppdelning mellan bostadsändamål, handel, service och skolor. En hög andel av husen är byggda enligt principen hus i park,
vilket har gett området en luftig karaktär med en betydande grönstruktur. Eriksbergs tydliga funktion som ett bostadsområde innebär att nattbefolkningen är markant större än dagbefolkningen. Detta innebär att stadsdelen stora delar av dygnet har ett lågt befolkningsantal. Eriksberg kan i dagsläget beskrivas som en sovstad.
Stora delar av bostadsbeståndet i Eriksberg har vuxit fram under tidigt 1960-‐tal och står inför en omfattande förnyelseprocess. Det finns även avsikter att kombinera dessa renoveringar med en större förtätning av stadsdelen för att möta det ständigt växande bostadsbehovet. Dessa åtgärder innebär en omfattande utveckling av stadsdelen och parallellt med arbetet med denna studie har Uppsala kommun därför arbetat med att ta fram ett planprogram för hela stadsdelen. Visionerna för Eriksberg är att skapa en mer stadsmässig och levande stadsdel än vad fallet är idag.
Utifrån resultaten av fallstudien upplever Eriksbergs invånare att stadsdelen har bristfälligt med offentliga mötesplatser, handel, service och allra helst kvällsaktiviteter som riktar sig till alla målgrupper. De offentliga rum som uppskattas mest är stadsdelscentrumet Västertorg, samt naturreservatet Hågadalen. Västertorg bjuder emellertid enbart in till en limiterad aktivitetsnivå med dess fåtal verksamheter.
Hågadalens höga popularitet vittnar om ett stort intresse för naturen bland invånarna i Eriksberg. Den kommande förtätningen av stadsdelen möts av blandade åsikter bland de boende. Det är därför viktigt att en utveckling av Eriksberg sker på Eriksbergs villkor.
Inslag av fler aktiviteter och verksamheter som inte sker på bekostnad av naturvärdena kan därför bidra till att skapa ett mer levande Eriksberg.
Naturen utgör en av Eriksbergs viktigaste karaktärsdrag. Bortsett från de omgärdande naturreservaten finns det en välutbredd grönstruktur även inom stadsdelen. Många av dessa rum är emellertid tämligen outnyttjade ovårdade och har potential att utvecklas för att bidra till en attraktivare och mer levande stadsdel. Välordnade gräsytor utgör enligt Carmona (2014) populära miljöer för kvardröjande aktiviteter. Populära parkmiljöer kan enligt Jacobs (1961) skapas genom att tillföra särskilda funktioner som lockar dit människor. Dessa bör helst vara av primära slag om en tillräcklig mångfald av besökare över stora delar av dygnet ska kunna attraheras. Exempelvis skulle funktioner och aktiviteter som bad, konserter, utomhusbio eller teaterföreställningar kunna utgöra sådana primära funktioner i Eriksberg. Vidare finns det fyra kvalitativa förutsättningar som krävs för att en sådan miljö ska lyckas. Sinnrikhet, centrumbildning, sol, och inramning. Detta innebär platser som omfattar strukturell variation med ett tydligt centrum, gott om genomsläpplighet för solljus och en tydlig inramning av omkring–
liggande stadskvarter (se även 3.2.3) (Jacobs, 1961).
Förutsättningarna för en lyckad parkmiljö gäller även för torg. Västertorg uppfyller villkoren för centrumbildning och solljus, men saknar en tillräcklig sinnrikhet och inramning. Torget är förvisso inramat i tre riktningar, men ebbar i den fjärde riktningen ut mot en parkering som isolerar torget från vägen. En större fysisk variation, tätare och högre byggnadsstruktur med fler primära funktioner skulle bidra till att göra Västertorg mer levande.
Generellt skulle fler primära funktioner i Eriksberg bidra till fler nödvändiga aktiviteter, vilket i sin tur genererar både valfria och sociala aktiviteter, samt har en positiv effekt på stadslivet (Gehl, 2003; Jacobs, 1961). Fler sittplatser av varierande former i stadsdelen
skulle även bidra till fler kvardröjande aktiviteter. För att dessa ska användas i största möjliga utsträckning bör de placeras i kanterna av rummen på grund av den karaktäristiska kanteffekten: Enligt de Jonge (1967) används helst kantzonerna i rummen av dess besökare. Där ges bäst överblick av rummet, vilket ger bra förutsättningar för sociala aktiviteter. Bra placeringar av sittplatser är därför exempelvis intill väggar, träd och buskage.
Omvärldsstudien i avsnitt 4.7 bidrar med inspiration till hur Eriksberg skulle kunna bli mer levande genom tillförandet av såväl nya fysiska element som mer tillfälliga förändringar av gatumiljön.
Om de offentliga rummen i Eriksberg tillförs dessa funktioner och egenskaper i samband med en ökning av antalet invånare finns goda chanser för stadsdelen att bli mer stadsmässig utifrån den lokala fysiska kontexten. Därutöver krävs troligtvis en mer uppblandad socioekonomisk och sociokulturell struktur inom området än vad som råder i dagens Eriksberg, vilket utgör en viktig förutsättning för att skapa mångfald, liv och rörelse över en större del av dygnet (Jacobs, 1961).