Gaturummets  funktioner

Av   stadens   olika   funktioner   har   gaturummet,   parkerna,   och   bostadsområdena   en   särskilt   viktig   roll   enligt   Jacobs   (1961)   att   skapa   förutsättningar   för   en   levande   stad.  

Beskaffenheten   hos   dessa   funktioner   har   en   avgörande   betydelse   för   offentlighetens   betydelse  för  staden,  vilket  beskrivs  närmare  i  de  följande  avsnitten.    

3.2.2 Gaturummets  funktioner  

Gatumiljön   fyller   många   olika   funktioner   utöver   den   mest   uppenbara   som   en   transportled.   Jacobs   (1961)   menar   att   i   gaturummet   uppstår   olika   möten   mellan   människor,  både  bekanta  och  främlingar,  och  att  förekomsten  av  dessa  interaktioner  har   en  avgörande  betydelse  för  hur  trygg  staden  upplevs.  Dessutom  fungerar  gatan  som  en   plattform   för   att   knyta   nya   kontakter.   För   det   tredje   belyser   hon   ett   barnperspektiv   kopplat  till  gatan  och  menar  att  denna  miljö  fyller  en  väldigt  viktig  funktion  för  barnens   uppväxt  i  staden.  

3.2.2.1 Trygghet  

Gatan  utgör  en  viktig  funktion  i  att  skapa  trygghet  i  staden.  Jacobs  (1961)  lyfter  en  viktig   skillnad   mellan   livet   i   storstaden   jämfört   med   livet   i   mindre   samhällen   och   på   landsbygden  ur  ett  trygghetsperspektiv.  På  landsbygden  och  i  mindre  städer  är  de  flesta   människor  någorlunda  bekanta  med  varandra,  vilket  bidrar  till  att  skapa  en  trygg  miljö.  I   storstaden  är  däremot  de  allra  flesta  människor  som  möter  varandra  utanför  det  egna   hemmet   främlingar.   Även   den   närmsta   grannen   är   ofta   främmande,   framförallt   bland   boende  i  flerfamiljshus.  Därför  är  det  i  storstaden  viktigt  att  kunna  känna  sig  trygg  bland   alla   dessa   främlingar.   Huruvida   denna   trygghet   existerar   beror   enligt   Jacobs   på   hur   många   och   vilken   typ   av   människor   som   befolkar   gatan.   Även   om   polis,   väktare   och   andra   upprätthållare   av   ordningen   i   viss   mån   bidrar   till   säkerheten   på   gatorna   och   torgen,  fyller  dessa  alltså  inte  primärt  en  sådan  roll.  Det  existerar  snarare  ett  näst  intill   omedvetet   och   ytterst   invecklat   system   av   oskrivna   lagar   och   regler,   uppsatta   och   övervakade   av   människorna   på   gatan.   De   som   inte   följer   dessa   normer   utesluts   ur   samhället.  

Modernismens  upplösande  av  gränserna  mellan  det  privata  och  offentliga  har  enligt  en   del   kritiker   fått   allvarliga   konsekvenser   för   tryggheten   i   staden   (Jacobs,   1961;   Lynch   1960;  Whyte,  1980).  Genom  att  distansera  husen  från  gatan  och  dela  upp  staden  i  olika   funktionsområden   har   bilismen   gynnats,   med   följden   att   färre   människor   rör   sig   på   gatorna.  Med  färre  ögon  på  gatorna  uppstår  en  otrygg  miljö  och  riskerar  leda  till  slutna   grindsamhällen.   Samtidigt   har   denna   typ   av   stadsutformning   fått   allvarliga   konsekvenser  för  stadslivet  i  stort  (Jacobs,  1961).  Bilismens  inflytande  över  stadsmiljön   gör   sig   fortfarande  påmind   i   många   städer,   där   Los   Angeles   tillhör   ett   av   extremfallen   (Gehl,   2003).   Handeln   är   en   annan   viktig   aspekt   av   bilismens   påverkan   på   stadsmiljöerna.  I  Sverige  har  externhandeln  precis  som  i  många  andra  länder  brett  ut  sig   utanför   städerna   längs   med   stora   förbifartsleder   under   de   senaste   årtiondena   på   bekostnad   av   den   lokala   handeln   inne   i   stadskärnorna.     Den   perifera   orienteringen   av   dessa  handelsplatser  riktar  sig  till  en  bilburen  publik  och  är  generellt  svårtillgängliga  för   andra  transportmedel.  Tack  vare  lägre  fastighets-­‐  och  markpriser  kan  de  erbjuda  lägre   priser   än   de   mindre   butikerna   inne   i   staden.   Följaktligen   har   en   markant   andel   av   stadens   invånare   omdisponerat   sina   inköp.   Konsekvenserna   har   blivit   att  

stadskärnornas   småföretagare   successivt   konkurreras   ut,   samtidigt   som   stadslivet   gallras  ut  (Söderlind  &  Nedstam,  2015).  

3.2.2.1.1 En  attraktiv  gatumiljö  

För  att  en  gata  ska  upplevas  som  trygg  och  bidra  till  en  levande  och  säker  stadsmiljö  är   en  grundförutsättning  enligt  Jacobs  (1961)  att  den  lyckas  attrahera  främlingar.  För  att   en  gata  ska  lyckas  med  detta  behöver  den  uppfylla  tre  huvudegenskaper:  

1. Det  behöver  finnas  tydliga  gränser  mellan  de  offentliga  och  de  privata  rummen.  

2. Hus  som  ligger  längs  med  gatan  måste  vara  vända  med  framsidan  ut  mot  gatan.  

Detta  bidrar  med  ögon  på  gatan  från  fönster  och  portar.  

3. Gaturummen   måste   befolkas   jämnt   fördelat   över   hela   dygnet,   vilket   bidrar   med   ögon  på  gatan  även  nere  på  gatunivå.  

Dessa  kriterier  kan  säkerställas  genom  en  god  planering  av  gatumiljön  och  dess  relation   till   målpunkter   mm.   Om   det   inte   finns   tydliga   gränser   mellan   det   privata   och   det   offentliga  kan  det  uppstå  osäkerhet  kring  vem  som  har  rätt  att  vistas  på  en  viss  plats.  

Sådana   otydliga   platser   bidrar   med   en   negativ   upplevelse   och   tenderar   att   skrämma   bort  människor.  

Gehl  (2003)  anser  precis  som  Jacobs  att  ögon  på  gatan  är  ett  väldigt  effektivt  skydd  mot   kriminalitet,  men  även  som  preventivt  skydd  mot  olyckor  genom  närvaro  av  människor.  

Gehl   kallar   detta   för   streetwatching.   Detta   fenomen   kan   belysas   med   ett   exempel   från   Venedig,   där   det   enligt   stadens   olycksstatistik   sker   relativt   få   drunkningsolyckor   med   tanke  på  att  en  exceptionellt  hög  andel  av  stadens  yta  består  av  vatten.  Enligt  Gehl  kan   detta   förklaras   av   att   Venedig   har   ett   intensivt   stadsliv   och   en   betydande   turism.   Det   innebär   i   praktiken   att   de   offentliga   rummen   befolkas   i   hög   utsträckning   över   hela   dygnet.  Följaktligen  finns  det  goda  odds  att  någon  ser  och  kan  ingripa  när  en  olycka  sker.  

Oscar  Newman  (1972),  arkitekt  och  stadsplanerare,  argumenterar  även  för  betydelsen   av  att  det  finns  gatuaktiviteter  och  uppehållsmöjligheter  i  direkt  anslutning  till  bostäder   och  offentliga  rum  för  att  reducera  kriminalitet  och  vandalism  i  ett  område.  

Carmona  (2010b)  och  Madanipour  (2003)  hävdar  att  förtroendet  för  främlingar  som  en   trygghetsfaktor   har   minskat   i   det   moderna   samhället.   Istället   har   tilltron   satts   till   övervakning  i  allt  större  utsträckning,  vilket  skapar  så  kallade  skyddade  offentliga  rum   (Van  Melik  et  al.,  2007).  En  allt  högre  kontroll  av  de  offentliga  rummen  har  emellertid  en   negativ   påverkan   på   stadslivet   och   tenderar   att   leda   till   att   vissa   människogrupper   utesluts.  Detta  medför  i  sin  tur  en  homogenisering  av  de  offentliga  rummen  (Carmona,   2010b).    

Gehl   (2003)   påpekar   att   det   inte   är   antalet   människor   eller   händelser   som   är   av   betydelse   för   tryggheten,   utan   det   totala   antalet   uppehållsminuter   i   det   offentliga   rummet.   En   hög   aktivitetsnivå   kan   stimuleras   på   två   olika   sätt:   Genom   att   få   fler   människor   att   använda   de   offentliga   platserna   och   genom   att   enskilda   aktiviteter   ges   möjlighet  att  pågå  under  en  längre  tid.  

Av   Jacobs   tre   kriterier   kan   viss   kritik   riktas   mot   rimligheten   att   lyckas   uppfylla   det   tredje  kriteriet,  att  gaturummen  måste  befolkas  jämnt  fördelat  över  hela  dygnet.  Även   om  det  ur  ett  trygghetsperspektiv  är  önskvärt  med  ett  jämnt  flöde  av  människor  är  det   få   städer   som   har   förutsättningar   för   att   kunna   uppfylla   detta.   Därför   kan   detta  

kriterium   snarare   tolkas   som   att   gaturummen   bör   befolkas   så   jämnt   fördelat   som   är   möjligt  under  så  stor  del  av  dygnet  som  möjligt.  

3.2.2.2 Interaktionen  mellan  människor  

Gatan   utgör   även   en   viktig   funktion   som   en   plattform   för   kontaktskapande   (Jacobs,   1961).   Längs   levande   gator   uppstår   dagligen   en   mängd   olika   möten,   vilka   utgör   en   spontan   och   lättsam   offentlighet   i   gaturummet.   Alla   de   tillfälliga   möten   som   uppstår   bygger   tillsammans   upp   en   känsla   av   ömsesidigt   förtroende   och   fungerar   som   grannskapets   grundpelare.   I   sin   tur   skapar   de   förutsättningar   för   ett   mer   organiserat   engagemang  där  intresse  för  detta  finns  (Gehl,  2003;  Jacobs,  1961).  Det  är  således  viktigt   att   det   existerar   ett   tillräckligt   antal   offentliga   rum   i   staden   som   tillåter   kontaktskapande,  men  än  viktigare  att  det  finns  ett  skapande.  

I   avsnittet   ovan   beskrivs   Jacobs   (1961)   tre   förutsättningar   för   trygghet,   där   en   viktig   aspekt  är  tydliga  gränser  mellan  det  privata  och  offentliga.  Även  för  kontaktskapandet  är   denna   aspekt   av   stor   vikt.   Storstadsbor   värderar   generellt   sett   sitt   privatliv   högt   och   tvingas   de   välja   delar   de   hellre   inget   alls   än   alltför   mycket.   Områden   där   gränserna   mellan  det  privata  och  det  offentliga  är  alltför  uppluckrade  tenderar  att  transformeras   till   slutna   grannskap.   Sådana   områden   försvårar   allvarligt   möjligheterna   till   kontaktskapande.  Gehl  (2003)  belyser  emellertid  tvärtemot  Jacobs  (1961)  betydelsen  av   rimligt   flytande   övergångar   mellan   det   privata   och   det   offentliga.   Han   menar   att   det   förvisso   är   viktigt   med   fysiska   markeringar,   men   att   dessa   inte   får   förhindra   förbindelsen   med   omvärlden.   Särskilt   viktigt   är   det   med   en   god   visuell   förbindelse.  

Exempelvis  är  det  för  ett  barn  av  stor  betydelse  att  kunna  se  från  fönstret  i  bostaden  om   någon  är  ute  och  leker  på  granngården  för  att  själv  inspireras  till  lek  och  kunna  ansluta.  

Saknas  denna  visuella  förbindelse  minskar  möjligheterna  till  sociala  möten.  Gehl  (2003)   beskriver   även   olika   nivåer   av   kontakter   (se   Figur   4),   där   de   mest   grundläggande   kontakterna   med   låg   intensitet   är   en   förutsättning   för   att   kontakter   av   en   högre   intensitet  ska  kunna  skapas.  Den  fysiska  utformningen  av  husen  beträffande  storlek  och   design  har  en  särskild  betydelse  för  möjligheterna  till  kontaktskapande.  En  placering  av   husen   3-­‐4   meter   från   trottoaren   säkrar   en   viss   avskildhet,   samtidigt   som   händelser   i   gaturummet   sker   inom   räckvidd.   Livet   mellan   husen   erbjuder   en   möjlighet   att   interagera   med   andra   människor   på   ett   lättsamt   och   anspråkslöst   sätt.   Denna   kontaktform  kan  sedermera  utvecklas  till  närmare  relationer  där  en  sådan  önskan  finns.  

Om  livet  mellan  husen  existerar  inte  existerar  uppstår  heller  aldrig  den  nedersta  nivån   på  kontaktskalan,  vilket  följaktligen  försvårar  ett  närmare  kontaktskapande.  

Figur  4.  Kontaktformer  och  graden  av  intensitet.    

Grannskapet  behöver  en  offentlig  sfär  som  är  ytlig  och  kravlös  för  att  invånarna  ska  ta   del  av  den.  Detta  kräver  en  förekomst  av  det  Ray  Oldenburg  (1989)  kallar  för  den  tredje   platsen,   alltså   mötesplatser   utanför   bostaden   och   arbetsplatsen.   Dessa   sociala  

mötesplatser  har  blivit  allt  viktigare  i  det  moderna  samhället,  där  en  allt  större  andel  av   vardagsaktiviteterna  tar  plats  i  den  privata  sfären.  Detta  ger  stadens  rum  en  viktig  roll   som  ett  forum  för  kontaktskapande  (Gehl  &  Gemzøe,  2001).  

Den  viktigaste  faktorn  för  att  lokala  nätverk  ska  kunna  etableras  är  tiden.  Det  krävs  tid   för  att  människor  ska  hitta  varandra  och  bygga  relationer.  Det  är  därför  viktigt  med  en   stadsutveckling  som  sker  successivt  och  som  är  aktsam  om  det  befintliga.  Sker  det  alltför   snabba   förändringar   i   bebyggelsen   och   befolkningssammansättningen   fördärvas   de   lokala   relationerna.   Den   geografiska   friheten   som   livet   i   en   storstad   erbjuder   under-­‐

stödjer   dessutom   en   social   långsiktighet   i   stadsdelsutvecklingen.   Dåligt   fungerande   områden  riskerar  dräneras  på  sina  invånare  till  förmån  för  mer  välfungerande  områden   i  staden  (Jacobs,  1961;  Ouf,  2001).  

Begreppet   placemaking   (Silberberg   &   Lorah,   2013)   lyfter   vikten   av   att   tillåta   och   ge   utrymme  för  samhällsengagemang  bland  invånarna  inom  de  offentliga  rummen.  Själva   skapandeprocessen  bygger  upp  ett  socialt  kapital  och  ger  medborgarna  inflytande  i  sin   egen   stadsdel.   Richard   Sennett   (1992)   uttrycker   att   de   offentliga   rummen   är   oerhört   viktiga   för   att   skapa   social   friktion,   det   vill   säga   en   interaktion   mellan   olika   slags   människor  som  annars  inte  skulle  mötas.  Silberberg  och  Lorah  (2013)  menar  vidare  att   utformningsprocesserna   av   de   offentliga   rummen   medför   att   social   friktion   uppstår,   samt  viktigast  av  allt  att  socialt  kapital  uppstår  och  kan  växa.  

3.2.2.3 Barnens  plats  i  staden  

Jacobs   (1961)   lyfter   även   gatans   roll   för   barnens   uppväxt.   Inställningen   att   lekplatser   och  parker  skulle  vara  säkrare  och  tryggare  platser  för  barn  än  gaturummen  anser  hon   vara  helt  fel.  Tvärtom  kan  lekplatser  och  parker  i  många  fall  utgöra  otrygga  och  farliga   platser  för  barn.  Här  finns  inte  alltid  ögon  från  vanliga  vuxna  människor  som  vakar  över   barnens   lek.   Lekarna   kan   på   så   vis   gå   överstyr,   mobbning   kan   förekomma   eller   även   övergrepp   utan   att   någon   ser   och   kan   ingripa.   På   den   levande   trottoaren   med   dess   offentliga  element  är  det  betydligt  säkrare.  Chansen  är  avsevärt  högre  att  någon  vuxen   kan  ingripa  om  något  skulle  inträffa  och  det  finns  dessutom  möjlighet  att  ta  tillflykt  till   diverse  lokaler  av  offentlig  karaktär.  På  gatan  får  barnen  även  möjlighet  att  i  tidig  ålder   lära  sig  hur  staden  fungerar,  vilka  normer  och  beteenden  som  är  eller  inte  är  acceptabla.  

Jacobs   menar   att   föräldrarnas   uppfostran   inte   ger   denna   förståelse,   utan   detta   sker   genom   erfarenheten   från   möten   med   och   observationer   av   främlingars   agerande   i   staden  (Jacobs,  1961).  

Gaturummet  framlyfts  dessutom  för  dess  spontana  element.  Det  är  direkt  tillgängligt  och   möjliggör  all  möjlig  typ  av  lek,  där  endast  barnens  egna  fantasier  sätter  begränsningar.  I   en  dansk  studie  av  stadsliv  bekräftas  att  platser  och  redskap  i  stadens  rum  bidrar  med   hjälp   av   fantasi   till   att   skapa   liv   och   rörelse   i   staden   för   alla,   både   barn   och   vuxna   (Københavns   kommune,   2014).   En   förutsättning   för   att   detta   ska   kunna   tillåtas   är   en   generös  utformning  av  trottoarerna  som  enligt  Jacobs  (1961)  bör  vara  minst  10  meter   breda.   Då   möjliggörs   både   utrymme   för   lekande   barn   och   plats   för   gångtrafikanter.  

Trottoarerna   beskrivs   som   oersättliga   organ   för   folkliv,   säkerhet   och   barnuppfostran   (Jacobs,  1961).  

Lekplatser  fungerar  istället  som  specialdesignade  målpunkter.  Barnen  måste  alltså  först   bestämma  sig  för  att  vilja  leka  för  att  sedan  bege  sig  hit.  Dessa  platser  är  dessutom  ofta   utformade   för   specifik   lek   och   ger   mindre   utrymme   för   spontanitet   än   trottoarerna  

(Jacobs,   1961).   Enligt   studien   i   Köpenhamn   utgör   emellertid   lekplatserna   ett   viktigt   element   i   den   offentliga   miljön   för   barnfamiljerna.   Kvalitetssäkrade   lekplatser   som   möjliggör   fri   lek   under   trygga   former   värderas   högt   av   Köpenhamns-­‐föräldrarna.  

Samtidigt   efterfrågar   lekplatsernas   primära   målgrupper   innovativa   inslag   och   multifunktionella   redskap   som   upplevs   som   vilda   och   farliga   (Københavns   kommune,   2014).  Gehl  (2003)  menar  att  den  kontakt  som  livet  mellan  husen  ger  fungerar  som  en   bägare   av   oförutsägbara,   spontana   och   oplanerade   situationer.   Barn   stimuleras   av   sådana  miljöer  och  där  uppstår  ofta  leksituationer.  Bortsett  från  arrangerade  barnkalas   och  lekgrupper  i  skolan  uppstår  lek  oftast  då  barn  befinner  sig  på  samma  plats  och  ser   andra  barn  leka.  

I   svensk   trafiklagstiftning   förekommer   så   kallade   gångfartsområden   (även   kända   som   Shared  Space).  I  dessa  områden  tillåts  all  slags  trafik,  men  på  de  gåendes  villkor.  Detta   har  blivit  en  framgångsrik  lösning  som  egentligen  har  stora  likheter  med  den  klassiska   stadsgatan   och   som   förutom   att   fungera   som   en   transportled   även   utgör   en   plats   för   sociala  möten  och  lek  (Trafikverket,  2011).