Alltför mycket fokus på X:n

Dialogpoliserna menar att polisen i för hög grad fokuserar på att arbete mot X:n. Hårda tag och repressiva lösningar ses som det mest fruktsamma handlingsalternativet. Dessa dialogpoliser betonar att polisen borde lägga mer kraft att arbeta mot Y:na. Detta, dels för att det kan bidra till att de inte blir X, men också för att en sådan interaktion kan stärka Y:na i förhållande till X:n. Utifrån kommentarer, från dokument, från deltagande observation och intervjuer till denna studie verkar det finnas personer på ledande positioner inom Polismyndigheten som inte uppfattar att genom att prata med Y:na kan de indirekt nå X:n. Det handlar både om att Y:na kan vara en förmedlare av information, liksom att Y:na på olika sätt kan påverka X:n. Dialogpoliserna betonar att en etablerad kontakt kan leda till att demokratiskt beteende kan stärkas genom att legitima handlingar bejakas. Det är också något som har framkommit vid intervjuer med olika aktörer, till exempel nämnde den företrädare för en iransk organisation som citerats ovan följande:

”Jag framförde att får vi inte ett tillstånd så kunde vi som ville arrangera en protest inte vara en auktoritet på platsen. Vi kunde inte säga att det är vår demonstration. Polisen kunde därmed inte förvänta sig att folk lydde order på samma sätt som är fallet när vi ges tillstånd och har ansvaret för en demonstration. Om vi inte får tillstånd så är det därmed svårare för polisen att kunna påverka vad som händer. Vi framförde också att om polisen inte gav tillstånd blev det en större risk att de som förordar sammandrabbningar med motståndarsidan i praktiken tog över och att det blev de som ledde tillställningen.” (se avsnitt 13.2)

53

Även annan polispersonal än dialogpoliser har betonat vikten av att lägga kraft på Y:na för att minska utbredningen av våldsbejakande extremism. Det framkom exempelvis vid intervju med en polis på säkerhetspolisen att:

”Det är viktigt att använda sig av de goda muslimska krafter som finns i samhället som är den absoluta majoriteten av våra svenska muslimer, vilka bidrar på ett positivt sätt i det svenska samhället.” (se avsnitt 9.4)

Liknande uppfattningar har framförts av annan polispersonal:

”Det är de demokratiska religiösa muslimerna som kan ta diskussionen mot de icke demokratiskt religiösa muslimerna. Du som otroende kan aldrig ta en diskussion i islam bara för att du är okunnig och att man inte lyssnar på dig. Därför är det viktigt att gynna de här krafterna som ska ta den här diskussionen.” (se avsnitt 14.6)

Denna polis menade också att det var viktigt med polisiär närvaro för att påverka tystnadskulturen och möjligheterna att komma tillrätta med problem i de socio- ekonomisk utsatta områdena:

”Att bryta det vi kallar för tystnadskulturen handlar om att ge de människor som bor i dessa områden skydd, stöd och trygghet så att de vågar prata med en polis. […] Majoriteten av alla människor som bor i utsatta områden vill leva i ett demokratiskt land. De vill att det ska gå bra för deras barn och vill inte att de ska bli kriminella, bli extremister eller använda narkotika. […] genom att bygga upp ett förtroende och tillit får polisen massor med information från vanliga personer som vill berätta. De vill berätta om sina problem. De vill få hjälp. När man stärker deras civilkurage kommer de tillsammans med polisen kunna mota tillbaka de som är kriminella.” (se avsnitt 14.6)

Ovanstående polis betonade att det måste till en förändring där polisen på ett helt annat sätt blir en positiv närvarande kraft i dessa områden och bygger upp en tillit. En extern aktör med stor erfarenhet av att verka i socioekonomiskt utsatta områden identifierade likt denna polis, att det för närvarande var ett problem i många polisers förhållningssätt:

”Man ser ner på de här människorna som bor i de här områdena och ser inte att lösningen är att skapa en god relation med dem och genom samtal försöka lösa konflikter. Den här synen lyser fram i polisens möte med

54

människor i området. När en person inte är genuin så märker folk detta direkt.” (se avsnitt 14.4)

Denna person framförde vidare att:

”det finns kriminella element som gör sitt bästa att rekrytera ungdomar till deras kriminella nätverk. De framför till ungdomar i centrum att ”Du kommer aldrig bli någonting”, ”Svensson-samhället respekterar inte dig” med mera. De gör allt för att övertyga ungdomarna om att ungdomarna inte har någon möjlighet att lyckas på något annat sätt än att välja en kriminell bana. Om det fanns poliser som kunde skapa goda sociala relationer fanns det möjlighet att bygga ett förtroendekapital. Det skulle försvåra för kriminella element när de försöker ”sälja sin bittra verklighetsbild” till yngre personer som uppehåller sig i centrum som tvekar över vilka val de ska göra i livet. Det som många gånger gjort mig riktigt förbannad är att polisers agerande spelar de här kriminella elementen i händerna. Polisens hårda tag och dåliga uppträdande leder till att bilden de kriminella vill förmedla om samhället besannas.” (se avsnitt 14.4)

Bemanningen av underrättelsetjänsten i jämförelse med hur många dialogpoliser det finns i kombination med den inriktning på dialogpolisernas arbete som förordas i dagsläget är en tydlig indikation på vad polisledningen uppfattar som viktigt. Det som framkommit i denna studie pekar på att brottsförebyggande verksamhet som syftar till att utnyttja möjligheterna att samverka med Y:na på det sätt dialogpoliserna förordar har fått en underordnad roll inom polisen. I samband med särskilda händelser nämns visserligen ofta vikten av att utnyttja goda krafter, men det som i praktiken prioriteras är att lokalisera, få information om och agera mot X:n. I bland annat lokalpolisområdenas linjeverksamhet förekommer brottsförebyggande arbete genom samverkan med olika aktörer, men potentialen hos olika aktörer i det civila samhället utnyttjas inte på ett önskvärt sätt för att minska radikalisering (se t.ex. avsnitt 14.6).