1. Inledning
2.6 Andra aktörers påverkan på en polarisering av samhället
I föregående avsnitt framgick att polisen är en betydelsefull aktör för att motverka polarisering i en grupp. Det finns emellertid anledning att poängtera att polisen bara är en av flera aktörer som kan påverka en polarisering i samhället. Figur 7 är tänkt att på ett mycket förenklat sätt åskådliggöra hur samspelet och processer i en viss situation kan se ut.
Figur 7. Exemplifiering av olika aktörers involvering i en kontext i en given situation. Grupp C är antagonister till grupp A och grupp B. Grupp A har ett inflytande över utvecklingen i grupp B. Politiker uttrycker ett krav om att polisen ska agera på ett visst sätt och uttrycker sig mycket negativt om grupp A. Likaså ställs det krav på polisen av olika aktörer både i traditionell media och i social media. Dessa aktörer uttrycker sig också i huvudsak mycket negativt om grupp A. I media beskrivs grupp A och konflikten/konfrontationen mellan grupp A och C, men inte konflikten mellan grupp C och B. Polisen agerar repressivt mot grupp A och påverkas av ett externt tryck att agera på ett visst sätt. Polisen agerar även med anledning av konflikten mellan grupp A och C, men inte vid den mellan grupp C och B. Andra aktörer såsom offentliga institutioner agerar mot grupp A.
Grupp C får påfyllning av ett stort antal medlemmar beroende på framförallt debatten i sociala medier, som i sin tur påverkas av hur polisen agerar. Medlemmarna i respektive grupp påverkas av konflikten/konfrontationen med annan grupp. Grupp B påverkas av att polisen inte gör ingripanden i samband med konfrontation/konflikt
44
med grupp C och att media inte intresserat sig för detta problem. Grupp B påverkas också av hur grupp A beskrivs i media, av politiker och av andra aktörer och hur grupp A blir behandlade av polisen och andra samhällsinstitutioner.
Dialogpoliserna har uttryckt att de är mycket oroliga över utvecklingen i samhället som de menar blir mer och mer polariserat. De menar att polisen har en del i detta, men att det är många aktörer som påverkar utvecklingen. Det är också något som framkommit vid intervjuer med andra personer. En svensk muslim som intervjuades framförde bland annat att:
”På något sätt vill journalister placera personer som har min bakgrund i ett fack och skapa motpoler. Man vill ha en förenklad bild. Man vill inte nyansera bilden och göra den mer komplex. Min känsla är att om personer som har min bakgrund lämnar svar på ett sätt som försvårar för journalisten att bygga upp motpoler så redovisas inte svaren. De gånger jag har intervjuats har det därför inte framgått att jag läser poesi. Att jag jobbar och tränar som många andra. Att jag läser Henning Mankell. Att jag har pluggat på ett universitet i Sverige. Att jag ville bli polis en gång i tiden. Allt det här går emot den bild som man vill föra fram. Man vill ha den där radikala som ska säga en viss sak. Min uppfattning är att media har en stor del i den polarisering som sker i samhället och att deras agerande främjar att det växer fram ett hat mellan olika grupper och till samhället i stort.” (se avsnitt 14.7)
Ovanstående person menade att de som anslutit sig till IS från Sverige många gånger är uppvuxna här och att deras hat till samhället har vuxit fram i Sverige:
”De har utbildats i en svensk skola och har inte programmerats genom att de fått terrorutbildning. Det räckte med någon månads påverkan på nätet för att de skulle hamna i sådan bana. De är unga och dumma och gav sig in i detta. De kunde lika gärna valt en kriminell bana. Om du hade träffat dem som jag gjort och känner till deras bakgrund var de vanliga ungdomar från förorten. Jag kan inte peka på vems fel det är att de hamnade där, utan samhället har på något sätt gett dem en identitet. Alla ungdomar söker efter en identitet. De är förvirrade och vet inte om de ska se sig själva som en svensk, en invandrare, en svensk-muslim. De känner sig inte inkluderade i samhället. De är jätteförvirrade. När någon säger till en person att han är kriminell finns risken att personen tänker att han ska löpa hela linan ut på den banan. Han har fått en identitet precis som ungdomen som går med i IS. Han skiter i staten. Han skiter i polisen. När man försöker prata och argumentera med personer som hamnat på fel
45
bana så är det uppenbart att de inte känner någon tillhörighet till det svenska samhället. Det är då viktigt att ställa frågan varför. Hur kunde det gå så? Hur kunde en vanlig ungdom som lika gärna kunnat ha spelat fotboll i ett fotbollslag eller haft ett vanligt arbete hamna där?” (se avsnitt 14.7)
Om man istället återger delar av intervjun med ledaren för den parlamentariska grenen i NMR går det att se en del paralleller till det som framförs ovan:
”I media är det en hetsjakt mot oss. Det påstås att media tappat makt, men maler de saker om och om igen så påverkar det människor. Det var exempelvis en stor sak lokalt i Ludvika. Där körde alla medier de mest hårresande lögner om oss. […] Kallar man någon terrorist hela tiden så skapar man till slut en terrorist. Till slut är man inträngd i ett hörn så mycket och så stigmatiserad i samhället att man räknas och behandlas som en terrorist - då är gränsen för att bli en terrorist mycket kortare. Jag misstänker att en del vill ha en sådan utveckling och hitta en anledning till att förbjuda oss. Men jag kommer inte sluta att tycka det jag tycker om man skulle förbjuda vår organisation. Jag kommer ha den uppfattningen tills jag dör. Det skulle bli en underjordisk organisation istället. Vi ger aldrig upp så enkelt är det. Mina åsikter är dock inte helt statiska utan jag är en ständig sanningssökare, men jag står fast vid vad jag tycker och det kommer jag inte ändra på. De kommer inte kunna skrämma mig till tystnad. Då får de mörda mig i sådana fall. Om jag skulle se att jag hade totalt fel skulle jag ändra mig. I och med att vi blir behandlade som vi blir och vi inte inbjuds till någon diskussion blir det svårare att få in andra perspektiv. ” (se avsnitt 12.4)
En advokat som har företrätt NMR vid flera rättegångar framförde vid en intervju att:
”Det är klart att det är jobbigt för de flesta människor att se nationalsocialister marschera på våra gator. Jag har förståelse för detta och det måste man ha respekt för. Ur ett strategiskt perspektiv är dock det sätt som samhället valt att agera på inte alls bra om man nu vill NMR illa, men i ett samhälle där signalpolitik ses som viktigare än realfrågorna är det naturligt att protestera och visa avsky mot NMR bedöms som mer angeläget än att faktiskt verka för att NMR blir svagare och färre i medlemsantal.” (se avsnitt 12.5)
46
En journalist uttryckte med anledning av diskussioner kring hanteringen av NMR att:
”Självklart ska polisen agera när de spränger bomber mot oliktänkande, mot lokalpolitiker och allt vad de gör som är brottsligt. Men det är ändå på en hanterbar nivå. Svensk demokrati går liksom inte under av att några hundra nazister är i Göteborg och går där med sina flaggor. Jag menar att det är farligare att de verkar i det tysta […].
Om man sätter problematiken i en turkisk kontext så är det förbjudet med kurdiska partier, även om det nu finns ett prokurdiskt/prominoritets-parti i parlamentet. Prokurdiska partier har bytt namn flera gånger, då de ofta på lösa grunder anklagats för kopplingar till terrorism. Det blir ett sätt för staten att motarbeta en politisk opposition. Man stänger till och med oskyldiga kurdiska barnkanaler med anklagelser att det är terror- propaganda.
Att partier stängs ner och börjar om på nytt i annat namn är klassiskt. […]. Det är ju inte så att man blir av med åsikter man ogillar bara för att man inför partiförbud eller för att man inför symbolförbud eller liknande. När det gäller den turkiska kontexten tror jag att om den turkiska regeringen hade varit lite smartare så hade man inte varit så hårdhänt mot kurderna. Det har snarast stärkt de nationalistiska strömningarna bland kurder.” (se avsnitt 12.9.3)
Ett grundläggande synsätt i den särskilda polistaktiken (SPT) är att sträva efter att differentiera och inte uppfatta en folksamling som en homogen massa. Innan införandet av SPT hade polisen inte uppfattat att polisens syn på och agerande mot en folksamling kunde påverka folksamlingen. I och med att förståelsen ökade bland polispersonal - att en folksamling i normalfallet inte var homogen och att polisens agerande kunde göra att till exempel lugna deltagare kunde förändras till att bli aggressiva, uppstod en förståelse för vikten av att differentiera synen på och agerandet mot en folksamling. I samband med datainsamling till denna rapport har rapportförfattaren kunnat dra klara paralleller till hur olika aktörer i samhället ser på en del grupper. De betraktas ofta som homogena där man inte ser något skäl att nyansera sina yttranden och ageranden gentemot dessa grupper – något som kan påverka processer i grupperna.
Rapportförfattaren har också kunnat dra liknande slutsatser mellan den inledande bastaktikutbildningen inom polisen och hur polisen och andra aktörer bedömer konsekvensen av sitt agerande mot vissa grupper och individer. Att få kontroll över hotet genom att bland annat skapa distans och beordra vad den hotfulla personen ska göra har varit en viktig beståndsdel i grundläggande taktiska förhållningssätt som
47
förmedlades under den inledande bastaktikutbildningen. Det potentiella hotet har betraktats som konstant, där en polis genom sitt agerande ska kontrollera hotet. Att polispersonalen genom sitt agerande kan göra att en person blir mer aggressiv och att det potentiella hotet därigenom kan öka har inte haft en framträdande roll i de resonemang som fördes. På liknande sätt har den negativa effekten av olika aktörers åtgärder och förhållningssätt mot vissa individer och grupper fått litet utrymme avseende risken för polarisering och radikalisering av dessa grupper och individer. Att polisen och samhället bidrar till en polarisering och radikalisering av grupper och individer är ett återkommande tema i dialogpolisernas berättelser. Dialogpoliserna tydliggör att polisen, politiker, forskare, samhällsdebattörer och media med flera med nuvarande förhållningssätt mot vissa grupperingar bidrar till att dessa grupper polariseras. Trots att avsikten är en annan är det snarare så att dessa aktörers agerande gör att risken för politiskt våld ökar. Dialogpoliserna hävdar vidare att agerandet mot vissa individer och grupper gör att de känner sig trakasserade och exkluderade från samhället. Vid intervjuer med en del personer, såsom chefen för den parlamentariska delen för NMR, framkommer ett sådant synsätt:
”Vi är motarbetade från väldigt många håll. Alla de här trakasserierna bekräftar våra åsikter. De bekräftar att vi lever i ett korrupt system. […] Det innebär inte bara att man tappar förtroende för demokratin utan att man börjar hata polisen i allmänhet. Det leder till en radikalisering. […] När man märker att det är lönlöst att följa de demokratiska spelreglerna kommer man titta på andra lösningar. […] Det här systemet låtsas vara trevligt, låtsas ha yttrandefrihet, låtsas ha demokrati. Men prövar man det som vi gör så framkommer att det där finns inte. Det här får till följd att vi bygger ett samhälle i samhället. Vi skiter i det andra samhället.” (se avsnitt 12.4).
Hur beteendet mot vissa individer gör att de slutar vara en del av samhället framgår även vid en intervju med en medlem i en muslimsk församling:
”När jag utövar min religion försöker jag göra det så nära de ursprungliga källorna som möjligt och man kanske kan säga att det är salafistiskt, vad nu det är - men det har ingen koppling till att vara våldsbejakande. […] Den klassificering som aktörer i samhället gör är till ondo. Likaså får en del människor besök av säkerhetspolisen […] Säkerhetspolisen har ringt, man har bara dykt upp, någon har fått brev hem. […] Säkerhetspolisen har stor makt. Det vet de sedan tidigare från sina hemländer. Det kan göra tillvaron problematisk för dem. […] Jag vet genom inspelningar att polispersonal sagt till personer att de syns för mycket och att de bör ligga
48
lågt. Är det demokrati? Att tysta människor? Att myndigheter agerar på detta sätt väcker misstänksamhet och bidrar till en polarisering. De kan minska deras vilja att delta i samhällsdebatten och inte ha ett engagemang i samhället. De slutar vara en del av samhället.” (se avsnitt 9.2.2)
En annan svensk-muslimsk person vars intervju återgavs tidigare i detta avsnitt uppgav att:
”Det pratas om hårdare tag och stora resurser spenderas på problem som knappt finns. Jag ställer mig frågan: ”Var finns den seriösa forskning som kan beskriva hur det egentligen ser ut?” […] Vi som går runt med skägg och långt hår stämmer precis in på signalementet på en våldsbejakande extremist. När man går i centrum är det inte ovanligt att man känner andras ogillande och får kommentarer. För ett par år sedan fick jag förklara mig varje dag om jag var med i IS. På grund av utseendet blev jag dömd och var givetvis inte ensam om detta. Man tar illa upp. […]
Det är viktigt att de som kommer från andra länder hit till Sverige kan känna att de är en del av samhället på riktigt. Jag är född här i Sverige. Jag är svensk, men jag kommer ändå inte komma in i det svenska samhället så att jag på riktigt blir en svensk så länge jag ser ut som jag gör. Det är ett problem att människor inte känner sig inkluderade. […] agerandet från polisens sida som skulle kunna definieras som rasprofilering skickar signaler. Det är många saker som gör att man inte känner sig inkluderad. I stort sett varje gång när jag ska flyga har jag stoppats och utsatts för en extra kontroll. Stickprov säger de. Kom igen! Stickprov varje gång? Hur tror man att en person som jag känner? […]
Jag klarar det, men tänkt dig en annan person som inte kan hantera det här. Han blir jättearg och känner sig förnedrad. Det finns en uppenbar risk att det växer fram ett hat. Jag har sett det.” (se avsnitt 14.7)
Den här rapporten handlar om dialogpoliskonceptet. Vissa förhållanden som tas upp och som kortfattat berörs i detta avsnitt ligger utanför en sådan avgränsning. Det bedömdes dock att det fanns skäl att sätta dialogpoliskonceptet i en vidare kontext och tydliggöra att det som är fokus i denna rapport bara är en av många faktorer som är viktiga för att motverka en polarisering och radikalisering av grupper och personer – det rör sig om generella grundläggande processer. Det rekommenderas att till
49
exempel läsa avsnitt 14.6, 14.7, 14.11, 12.9, 12.11, 9.2.2 och 12.4 i del C för att få ytterligare information och perspektiv rörande detta.