En polarisering som kan leda till våldsbejakande extremism

Dialogpoliserna har understrukit att det finns ett stort värde i att polisen och andra aktörer inte agerar så att grupper polariseras. De menar att om polisen och andra aktörer agerar så att det uppmuntrar personer som förespråkar att följa de demokratiska spelreglerna, kan det skapa möjligheter att en gynnsam intern debatt uppstår inom en grupp med avseende på vilka handlingar som bör väljas respektive undvikas. Det kan även leda till att personer som förespråkar en mjukare linje reagerar om andra individer i gruppen är på väg att agera enligt en helt annan agenda och kan till och med förmedla information om detta utanför gruppen. Liknande slutsatser har även dragits av annan polispersonal (se t.ex. avsnitt 9.4 och 14.6)

Figur 8 åskådliggör vad som kan hända om en grupp polariseras. De som var XY har blivit X. Det finns en större risk att extrema åsikter utvecklas och gränsen för vad som är att anse som ett accepterat beteende kan förskjutas. Det kan sluta i att delar av en gruppering eller en enskild medlem utvecklar en våldsbejakande extremism. De markeras XX i figur 8.

50

Figur 8. En polarisering som kan leda till att vissa individer utvecklar en våldsbejakande extremism.

Dialogpoliserna pekar på att det lätt uppstår en ond cirkel. Om polisen och andra aktörer reagerar genom att förorda hårdare tag mot individer som tillhör en grupp med anledning av brott som begåtts av en ensam eller av enstaka individer som tillhör denna grupp, kan de känna sig orättvist och orättfärdigt behandlade. Hatet mot samhället kan öka och det finns en högre risk att X blir XX, menar dialogpoliserna. Det ligger i linje med vad som framkommit vid intervjuer med flera externa aktörer (se t.ex. avsnitt 10.2 och 13.2; se även Holgersson, 2018b).

Dialogpoliserna har dragit ovanstående slutsatser utifrån den omfattande interaktion de haft med olika grupper och individer. Mina egna iakttagelser under tjugo år, där det bland annat funnits möjlighet följa vissa grupper och individers utveckling över tid i deras sätt att agera och kommunicera ligger också i linje med dessa dialogpolisers slutsatser (se avsnitt 18.12.2). Även vid intervjuer med personer utanför polisorganisationen har liknande ståndpunkter framförts vad gäller att risken ökar för att extrema åsikter utvecklas om individer och grupper bemöts på ett sätt som uppfattas som orättfärdigt. Intervju med en medlem i en församling:

”De vill ha ett kalifat […] De vill inte ha demokrati och den form av föreningsliv som finns i Sverige. De vill inte ha öppenhet och att folk ska få rösta, utan de vill ha ett totalitärt styre. […]. De propagerar att personer inte ska gå att rösta eftersom människorna i Sverige är otrogna människor och att man inte ska anpassa sig till deras system. […] Vi har möjlighet att påverka personer att överge ett sådant synsätt. Om det är så att vi som har ett helt annat synsätt blir behandlade som vi blivit av polisen och samhället i övrigt känner man att man inte är en del av det svenska samhället. När bland annat politiker och forskare kommer med påståenden som inte stämmer och att myndigheter distanserar sig från oss och vi inte får den hjälp som man kan förvänta sig så svalnar intresset av att lägga ner kraft på att försöka påverka personer med takfiri-åsikter att överge ett sådant synsätt. (se avsnitt 9.2.2)

51

Ovanstående person hävdade att vissa muslimer utåt sett kan påskina att de har en åsikt som på intet sätt är anmärkningsvärd, men internt när man sitter och pratar så framkommer att deras åsikter inte är förenliga med grundläggande regler som finns i Sverige. Detta låg i linje med vad en befattningshavare inom polisen framförde som också menade att det var viktigt att polisen agerade för att förebygga stereotypisering:

”En del muslimer säger utåt att de står för det här demokratiska, men innanför stängda dörrar så propagerar de för något helt annat. De vill införa sharialagar på lång sikt. […] När det finns personer som är väldigt negativa till polisen och negativa till myndigheter är det viktigt att polisen är närvarande. För är man på en plats och uppträder på ett bra sätt så är det svårare att sortera in polisen i ett fack och tycka illa om polisen.” (se avsnitt 14.6)

Ovanstående överensstämmer med rapportförfattarens erfarenheter. Rapport- författaren deltog exempelvis i rollen som dialogpolis tillsammans med en annan dialogpolis i ett planerat möte på en kebabrestaurang med en inflytelserik aktivist i en organisation. Aktivisten uppgav att han hade ett stort hat till polisen, men att dialogpoliserna hade gjort att hela hans svart-vita bild hade utmanats. På grund av detta hade han inte kunnat sova på hela natten inför mötet. Senare ändrade den aktuella gruppen vissa beteenden och agerade på ett sätt som låg mer i linje med hur protester hanteras inom ett demokratiskt system.

Ett dåligt beteende från polisens sida kan få motsatta effekter på möjligheten att få individer i en grupp att anamma metoder som ligger inom det parlamentariska systemet. Ett exempel på detta framkom vid en intervju inom vit-makt-miljön när en företrädare för en nationalistisk organisation intervjuades:

”De yngre har i princip växt upp med att polisen är dåliga. Vi äldre har därför fått lägga energi på att övertyga de yngre så att de inte bara ska se polisen som en fiende. Det blir därför inte alls bra när polisen gör konstiga ingripande mot oss. […] Ju sämre polisen beter sig mot oss och andra grupper som inte har åsikter som är i linje med etablissemangets uppfattningar desto lägre motivation får vi att ha kontakt med polisen. Man känner: ”Okey, polisen hotar demokratin och vår yttrandefrihet och då finns ingen anledning att ha någon kontakt med dem.” (se avsnitt 11.2).

Även om den dialog som avses i detta avsnitt inte bara handlar om aktiviteter som är kopplade till demonstrationer och särskilda händelser finns anledning att lyfta fram vad en företrädare för en iransk organisation framförde vid en intervju. Den

52

intervjuade har ofta haft en central position i många typer av demonstrationer, bland annat för att stoppa rasismen i Sverige. Personen framförde att:

”I samtliga kontexter som jag varit involverad i har jag kunnat konstatera att om polisen ger tillstånd och uppmuntrar de som står för det demokratiska så hämmar man andra med andra ambitioner. De blir marginaliserade. Att ge tillstånd till de som vill ha en laglig demonstration är nyckeln oavsett vilka åsikter dessa har. Om polisen agerar på ett bra sätt får det både betydelse för de mindre konfrontativa demonstranterna i en gruppering genom att de inte ser polisen som en måltavla. Ju mindre kontakt polisen har med en grupp desto större är risken att polisen kommer att använda våld. Det kan stärka sidan i en gruppering som är emot polisen. En god dialog påverkar också polisens attityd.” (se avsnitt 13.2)