Betydelsen av dialog och dialogpoliskonceptet

Det finns omfattande forskning som indikerar att dialogpolisens arbete har möjligheter öka polisens legitimitet och minska behovet av att göra fysiska ingripanden i samband med demonstrationer (Adang, 2012; Gorringe, Stott och Rosie, 2012; Hajas, 2013; Holgersson, 2008; Holgersson & Knutsson, 2010; Knutsson, 2017; Stott, Scothern & Gorringe, 2013; Stott & Gorringe, 2014; Waddington, 2013). Dialogpoliskonceptets syfte är att verka för att konflikter och konfrontationer ska kunna undvikas genom att underlätta för grupper att uppnå sina legitima mål, där det tydligt förmedlas att polisen vill stödja detta. För att lyckas är det viktigt att förstå olika sociala identiteter10 _{och att möjliggöra för polisen att kunna differentiera och}

situationsanpassa sitt agerande. Dessa förhållningssätt ligger i linje med vad forskare funnit vara viktigt för att hantera protester så att våld kan undvikas eller minimeras (se Bjørgo, 2009; Granström, 2002; Reicher, 1996; Stott & Reicher, 1998; Stott & Drury, 2000; Wahlström, 2011).

ESIM (Elaborated Social Identity Model) kom till genom att forskare blev nyfikna på hur det kom sig att till synes fredliga demonstranter kunde dras in i en strid mot polisen. ESIM beskriver fyra konfliktreducerande principer (se Reicher, Stott m.fl., 2004; 2007). Dessa principer utgör grundläggande förhållningssätt i den svenska

9 _{För beskrivning av urval av forskning som presenteras i detta kapitel se appendix.}

10 _{Med social identitet menas att individer förutom sin individuella identitet i ett kollektiv anammar en}

80

polisens särskilda polistaktik (SPT) och i dialogpoliskonceptet. De fyra konfliktreducerade principerna är:

x Kunskap x Kommunikation x Underlättande x Differentiering

En utgångspunkt för de konfliktreducerande principerna är att en stor folksamling består av olika subgrupper som agerar utifrån sina egna sociala identiteter. För att förstå hur de som ingår i dessa subgrupper kommer att reagera måste man förstå gruppkulturen som om man själv ingick i den. Det finns då en möjlighet att bedöma om personer kommer att agera i enlighet med lagen eller emot den, vilka förslag det finns en chans att en särskild subgrupp kan ta till sig respektive vad de kommer strunta i, och hur olika polisiära insatser kommer uppfattas (Reicher, 2010). Reicher konstaterar:

”om polisen lade ned lika mycket kraft på att förstå kulturerna som att hitta brotten skulle utgångsläget för att förebygga konflikter, i stället för att tvingas hålla tillbaka dem, vara mycket bättre. (Reicher, 2010, s. 32).

Reicher (2010) hävdar att det är viktigt att inte betrakta och behandla en stor folksamling som en homogen massa utan att polisen bör differentiera sitt agerande. Om polisen med maktmedel ingriper godtyckligt mot hela folkmassan utifrån några våldsamma medlemmars beteenden finns stor risk att övriga kan påverkas och förändras till att bli fientligt inställda mot polisen och t.o.m. att de angriper poliserna. Bara för att några personer i en folkmassa kastar sten mot polisen innebär det inte att alla är polisfientliga och intresserade av att angripa polisen.

Reicher betonar att en av huvudpunkterna med de konfliktreducerande principerna är att underlätta demonstranternas legitima syften. Polisen måste då ändra inställning från att fokusera på hur man kan kontrollera demonstranterna till hur man kan underlätta för dem i syfte att hitta den ”bästa balansen mellan de olika krafter som vill

upprätthålla den allmänna ordningen och de som vill störa den” (Reicher, 2010, s. 34).

Demonstranterna kan då känna att polisen är där för att underlätta för dem att få fram sitt budskap istället för att de uppfattar att polisen är där för att stoppa dem. Reicher hävdar att maktspråk utan tydliga och giltiga skäl bidrar till att skapa barriärer mellan polisen och folkmassan. En attityd från polisens sida att få majoritetens förtroende minskar risken att en grogrund för de som vill störa ordningen kan uppkomma. Genom en tydlig kommunikation från polisens sida kan polisen få majoriteten på sin sida istället för att driva dem att solidarisera sig med en störande minoritet (Reicher, 2010).

81

En grundläggande tanke i dialogpoliskonceptet är att de konfliktreducerande principerna är applicerbara i ett vidare perspektiv och inte bara för att hantera folksamlingar. Det är något som har framkommit vid intervjuer och annan empiriinsamling. Ett sådant antagande stöds även i annan forskning. Sageman (2017) konstaterar att fenomen med anknytning till folksamlingar är förvånansvärt vanliga när det gäller hur något kan utvecklas till politiskt våld och kan utgöra en bra ram för att förstå teorin för utvecklingen av politiskt våld i grupper.

Stöd för dialogpoliskonceptets förebyggande effekter finns även i teorier om situationell brottsprevention (Holgersson & Knutsson, 2010; Knutsson, 2015). Situationell brottsprevention kan tillämpas på en mängd problem inklusive terrorism (Clarke & Bowers, 2017). Det situationella perspektivet innehåller fem grundläggande mekanismer för att förebygga brottsliga handlingar. Brott kan således förebyggas genom att:

x Öka ansträngningen att begå handlingen x Öka riskerna med att begå handlingen x Minska belöningarna av handlingen x Undanröja ursäkter för att begå handlingen

x Minska provokationer som kan motivera handlingen.

Genom att tillämpa dialogpoliskonceptet skapas framförallt förutsättningar för att belöningar av, ursäkter för, och provokationer som kan motivera att ta till icke demokratiska metoder, minskar. Även ansträngningen och risker att begå brott kan öka om användningen av dialogpoliskonceptet bidrar till att stärka individer som förespråkar demokratiska metoder för att nå en grupps mål (Holgersson & Knutsson, 2010, s. 234-239). Det kan påverka den interna debatten i grupper och även göra att polisen kan få signaler som kan försvåra och öka risken för anti-demokratiska krafter att agera (se t.ex. avsnitt 2.8).

Den grundläggande idén med dialogpoliskonceptet är att polisen ska agera på ett sådant sätt att de med ett demokratiskt förhållningssätt stärks i förhållande till de som förespråkar icke demokratiska metoder för att nå sitt mål. Tankarna ligger i linje med de slutsatser som drogs av Göteborgskommittén med anledning av våldsamheterna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2001 (SOU 2002:122). En sådan inriktning har bland annat som syfte att motverka radikalisering som kan leda till våldsbejakande extremism. Även andra har förordat ett liknande förhållningssätt för att förebygga framväxten av våldsbejakande anti-demokratiska krafter. I en svensk handbok för att förebygga våldsbejakande extremism påpekas exempelvis att synsättet:

82

”vilar på övertygelsen att proaktiva sociala initiativ för tillit och demokrati

har betydligt större chans att förebygga våldsbejakande extremism på lång sikt jämfört med riktade punktinsatser, ökad kontroll och repressalier.” (Alsander, 2017, baksidestext).

I handboken hävdar Melius att regeringar och myndigheters arbete mot våldsbejakande extremism lätt blir kontraproduktivt genom att beslut inspireras av eller följer en polariserad retorik (Melius, 2017). Sundin tydliggör i handboken att ett konfrontativt bemötande var en orsak till att han blev nazist. Hans mörkaste sidor finslipades i grundskolan genom en naiv, kortsiktig och konfrontativ pedagogik. Han påpekar att det är lätt att ta till sig lockropen på krafttag och att statuera exempel, men att kortsiktiga åtgärder inte är vägen till ett mer inkluderande och tolerant samhälle. (Sundin, 2017). Alsander menar i samma skrift att dialog har möjligheter att föra olika människor eller grupper samman och överbrygga skillnader. Dialog uppmuntrar människor till att lyssna på varandra, där personer som är på väg in i våldsbejakande sammanhang kan påverkas, dels genom att någon lyssnar på dem, dels att de har möjlighet ta in andra perspektiv om dialogen genomförs på ett bra sätt (Alsander, 2017).

En systematisk litteraturöversikt av insatser för att förebygga våldsbejakande extremism visade att enbart 27 procent av de kartlagda insatserna (51 av 183) beskrevs med någon typ av utfall (Eriksson, Beckman & Sager, 2018). Genomgången pekade på att det fanns intressanta resultat från lokala insatser för att minska paramilitärt våld och skapa försoning på Nordirland. Även Exitprogrammet i Norge och Tyskland samt utbildningsinsatser bland unga och praktiker indikerade intressanta resultat. Litteraturgenomgången visade dock att det inte fanns några studier med ett utfall som direkt berörde våldsbejakande extremism där effekten framgick i förhållande till en kontrollgrupp eller i förhållande till alternativa insatser, det vill säga att genom experiment försöka fastställa eventuell effekt. Forskarna noterade problemet att belägga ett faktiskt förändrat beteende avseende våldsbejakande extremism i och med att antalet terroristattacker och antal personer som rekryteras i absoluta tal är få. Det blir därmed svårt att statistiskt säkerställa att insatserna haft effekt eftersom ett fåtal händelser ska reduceras ytterligare för att styrka en effektiv prevention, och att kontrollgrupper även behöver inrättas. Händelserna räcker helt enkelt inte till (Eriksson, Beckman & Sager, 2018).

Generellt, att via kontrollerade experiment kunna utvärdera och utveckla polisens verksamhet är emellertid knappast möjligt (Knutsson & Tompson, 2017). Knutsson (2017, s. 164-166) argumenterar att dialogpoliskonceptets effektivitet i att förebygga våld kan bedömas via ett alternativt tillvägagångssätt där iakttagelser från observationer och erfarenhetsevidens (via intervjuer) vävs samman med det stöd som

83

erhålls via substantiella teorier om dynamik i folkmassor (t.ex. ESIM). Han konkluderar att evidensen tydligt indikerar att konceptet har en konflikt- och våldsförebyggande effekt.

Forskarna i ovan nämnda litteraturgenomgång av effekten av insatser mot vålds- bejakande extremism pekade på att förändringsteorier, mekanismer inom ett visst forskningsfält och en fördjupad förståelse för enskilda komponenter inom olika insatser kan användas vid en analys (hänvisar till Gough m.fl., 2017). De påpekar dock att det inte varit syftet med deras översikt utan att deras analys begränsats till kartläggning av insatser, utfall och komparativ effektivitet (Eriksson, Beckman & Sager, 2018). Som framgår tidigare har föreliggande studie en annan uppläggning. Med ett sådant förhållningssätt går det att finna omfattande forskningsstöd för grundläggande antagande i dialogpoliskonceptet om hur radikalisering av individer och grupper kan motverkas (se t.ex. Abuza, 2009; Sageman, 2017; Thörn, 1999; Wilkinson, 2011). Likaså att de förhållningssätt som dialogpoliskonceptet förordar har förutsättningar att påverka framväxten av parallella maktstrukturer med anknytning till grov kriminalitet samt konflikter i socioekonomiskt utsatta områden (se t.ex. Bjørgo, 2015; Hough, Jackson & Bradford, 2017; Klein, 1995; Klein och Maxson, 2006; Tyler, 2006). Detta kommer utvecklas senare i kapitlet.

Vissa tillvägagångssätt i dialogpoliskonceptet har stora likheter med det väletablerade förhandlarkonceptet som används vid krissituationer, såsom att en beslutsfattare inte förhandlar och att en förhandlare aldrig agerar som beslutsfattare (se till exempel FBI, 1995; McMains & Mullings, 1996). Det finns också skillnader jämfört med förhandlar- konceptet. Ett är det grundläggande förhållningssättet inom dialogpoliskonceptet att förhandla med grupper och inte med individer som till exempel ockuperar en byggnad eller plats. De som utför handlingen kanske inte har något beslutsmandat utan att det är någon som befinner sig utanför det ockuperade objektet (se avsnitt 6.1). En annan är att dialogpoliserna poängterar betydelsen av att polisen inte betraktar en särskild händelse som en enskild insats utan att polisen anammar ett mer långsiktigt förhållningssätt i sitt agerande (se t.ex. avsnitt 6.1 och 13.1). Denna riktlinje i dialogpoliskonceptet överensstämmer med slutsatser som forskare gjort att varje stor polisaktion alltför ofta betraktas som en engångsföreteelse (Adang & Stott, 2004). En annan viktig grundbult i dialogpoliskonceptet är att presentera motpartsperspektiv (se exempelvis avsnitt 17.1.1; 18.11.7). Det finns ett gott forskningsstöd för att en sådan strävan har möjlighet att minska förekomsten av stereotypiseringar och att det kan göra att personer som fattar beslut inte missar viktiga perspektiv (se t.ex. Stenaasen & Sletta, 2000).

Det finns flera forskare som pekar på vikten av dialog i ett samhälle (Abrahamsson, 2002; 2013; Barnett, 2006; Brody, Godshalk & Burby, 2003; Chambers, 1997).

84

Abrahamsson menar att den ”komplexitet och de nya konfliktmönster som präglar vår

tids samhällsomdaning gestaltas och konkretiseras på lokal nivå” (Abrahamsson,

2013, s. 2). Visserligen är det viktigt att få tillstånd en dialog för att få ett bättre kunskapsunderlag för beslutsfattande och för att genomföra olika åtgärdsprogram, men att huvudskälet till att åstadkomma en dialog är att det är allt viktigare att låta medborgarna komma till tals i ett samhälle som alltmer är präglat av etnisk och kulturell mångfald. Han förordar en medborgardialog, där det ska vara ett ständigt pågående samtal mellan stadens invånare och deras förtroendevalda. Han pekar på att makt som uppfattas som legitim inte är något som någon kan ta sig, utan något man får, och att det är viktigt att beslutsfattare uppfattas som legitima. Den normativa styrkan med att åstadkomma en dialog handlar om att synliggöra problem, komma fram till en gemensam förståelse av dess innebörd och vad som behöver göras. Det handlar också om att få en inblick i de maktstrukturer som kan försvåra möjligheterna att gå från ord till handling. Abrahamsson menar att en samhälles förändringskraft skapas i ”samverkan med olika politiska krafter såväl uppifrån (från beslutsfattare och

makthavare) som underifrån (från stadens medborgare)” (Abrahamsson, 2013, s. 32).