1. Inledning
3.11 Forskning som pekar på att polisen kan påverka individers och
Polisen är en viktig aktör för att förebygga och agera mot hatbrott (se Bromander, 2017; Giannasi, 2018; Holgersson, 2018a), men polisen har även andra stora påverkansmöjligheter för att motverka radikalisering och polarisering i samhället. Enligt della Porta (2013) kan interaktionen mellan olika grupper leda till en radikalisering och eskalering av våld. I intervjuer har det framgått att polisens agerande kan vara avgörande för att förhindra en sådan utveckling (se avsnitt 11 och 16). Likaså kan polispersonal sägas vara statens ansikte utåt i de socioekonomiskt utsatta områdena. Personer som intervjuats påpekar att om poliser beter sig på ett olämpligt sätt får det stora konsekvenser - inte bara för polisen utan för synen på andra
114
offentliga samhällsfunktioner (se t.ex. avsnitt 14.4, 14.6 och 14.7). Forskare har också dragit sådana slutsatser.
Tyler (2006) konstaterar att om människor upplever att poliserna själva bryter mot lagen, diskriminerar, använder makt på ett felaktigt sätt eller på annat sätt uppträder olämpligt påverkar det dessa människors egen vilja att följa lagar och regler. En sådan upplevelse av polisen inverkar negativt inte bara på synen på polisen, utan också på andra samhällsinstitutioner (Tyler, 2006). Sageman betonar att staten måste vara särskilt känslig mot egna agenters förhållningssätt mot extremism och mot aktivister: ”The state cannot afford to allow its agents to close ranks behind their own wrongdoers
and avoid punishment.” (Sageman, 2017, s. 365). Bjørgo pekar på hur konfrontationer
med polis och motdemonstranter snabbt normaliserar våldsanvändning även hos dem som från början var emot våld. Han exemplifierar detta med en intervju av en aktivist som berättar att hon blivit hårdare för varje konfrontation och att hon till och med nu börjat gilla våldet (Bjørgo, 2009).
Det finns även andra förhållanden som tydliggör att polisen kan påverka individers och gruppers radikaliseringsprocesser (se t.ex. avsnitt 2.5), där även andra forskare dragit slutsatser som stöder dessa iakttagelser. Ett tydligt exempel ger Abuza (2009), där den så kallade Balibombaren uppgav att skälet till att han tog avstånd och blev ett nyckelvittne mot terrororganisationens andliga ledare var hans förvåning över polisens anständiga och humana behandling. Han blev inte slagen eller torterad utan blev istället inbjuden att be tillsammans med poliserna under förhörssessionerna. Polisens agerande kan både få positiva och negativa effekter på en radikaliseringsprocess. Ett exempel på en negativ inverkan lyfter Bjørgo fram som påpekar att anklagelser och ett tryck på enskilda individer eller grupper kan göra att personer och grupper blir mer extrema (2015). Andra forskare har funnit att polisens repressiva åtgärder kan stärka gängidentiteten i löst sammansatta gäng, trots att målsättningen var den motsatta. De som från början inte haft något emot polisen kan själva få en negativ hållning till polisen på grund av polisens agerande. Personer som blir kontrollerade av polisen på ett sätt de upplever som trakasseri kan dras med i en strid mot polisen (Klein, 1995; Klein och Maxson, 2006). Detta är något som har framgått i flera intervjuer (se t.ex. avsnitt 14.4 och 14.6). Att polisens agerande kan medverka till att skapa en social identitet med en anti-polishållning hos en samling individer är välkänt. Polisers beteende kan därmed bidra till att en konflikt eskalerar (se Drury och Reicher, 1999; Reicher, 1996; Stott och Reicher, 1998). Det finns gott om exempel på situationer som urartat på grund av ett hårdfört agerande från polisens sida (se t.ex. Bessel och Emsley, 2000; Waddington,1994). Listan med internationella exempel då polisens agerande varit en bidragande orsak till våldsamma upplopp med omfattande skador och även dödsfall som följd går att göra lång.
115
Wahlström (2011) pekar på att polisen lätt kan falla tillbaka till odifferentierade hårda taktiker trots att de har teoretisk kunskap och träning i dialog och vet betydelsen av att tillämpa differentierade taktiska förhållningssätt. Forskning inom det brottsföre- byggande området visar att poliser tenderar att ha lagföring och att jaga kriminella i förgrunden för sitt arbete. Ett sådant fokus leder lätt till att medborgare ses som ett problem snarare än som en lösning på dem (Bullock & Fielding, 2017; hänvisar till Greene, 2000; Kelling & Moore, 1988; Skolnick, 1966). Det är också något som framförts vid vissa intervjuer (se t.ex. avsnitt 14.6). Just tolkningen av omgivningen är något som dialogpoliserna har problematiserat. De menar att ett fokus i polisorganisationen att upptäcka hot gör att man missar möjligheter (se avsnitt 2.8). Det krävs mer än hårda tag och hot för att stoppa skjutningar mellan gängmedlemmar som hatar poliser och ser sig själva som gatusoldater. De uppfattar att deras familjer och lokalsamhället stödjer det de gör. Det kräver att man förstår de värderingar som görs av personerna med anknytning till dessa skjutningar och av människor runt dem, och att man försöker påverka den moraliska kompassen i lokalsamhället. Det handlar bland annat om att åstadkomma en informell social kontroll (Kennedy, Kleiman & Braga, 2017). Det är viktigt att polisen och andra offentliga aktörer uppfattas agera på ett respektfullt sätt, utan förutfattade meningar och där det framgår att det finns goda intentioner och en vilja att lyssna (Tyler, 2006). Ovanstående förhållanden är något som poängterats vid flera intervjuer (se t.ex. avsnitt 14.4) och utgör en viktig beståndsdel i dialogpoliskonceptet.
Hough, Jackson och Bradford (2017) har konstaterat att för legitimiteten är det viktigt för offentliga aktörer med maktbefogenheter som polisen att:
x Behandla människor i enlighet med gällande lagar och regler x Behandla människor med värdighet och respekt
x Lyssna till vad de har att säga
x Förklara orsaken till de beslut som fattas
Inom Polismyndigheten finns en utbredd inställning att inte behöva rätta sig efter lagar och regler, där man istället själv definierar vad som är rätt och fel. Det handlar inte om bristande intern information, utan om ett förhållningssätt som återfinns hos personal på skilda hierarkiska nivåer. Förhållandet återspeglas i många sammanhang (Holgersson, 2018b; se även Ekman, 1999). Sageman (2017) påpekar att i ett demokratiskt samhälle ger medborgare upp sin rättighet att med våld uttrycka missnöje, men staten måste då vara opartisk och rättvis och skydda mänskliga rättigheter. Det första steget i detta är att staten respekterar legitima protester. Polisen och militären måste uppfattas som opartiska där alla samhällsmedborgare måste känna sig som fullvärdiga medborgare. I flera intervjuer framgår att de
116
intervjuade inte upplever att polisen är opartisk och rättvis (se t.ex. avsnitt 9.2.1; 9.2.2; 12.2.1; 12.2.3; 12.4).
När människor uppfattar polisen som legitim finns goda möjligheter att de följer polispersonalens direktiv, inte beroende på en rädsla att blir straffade eller en förväntan om att få belöning, utan på grund av en normativt grundad skyldighet att följa regler och direktiv. Kvaliteten på mänsklig interaktion är helt avgörande för att kunna använda polisen på ett effektivt sätt och hur polisen utför en arbetsuppgift är nyckeln till att vinna människors hjärtan och själ (Hough, Jackson & Bradford, 2017). Informella möten har större betydelse för uppfattningen om polisen än formella kontakter i typiska tjänsteärenden (Ashcroft m.fl., 2003). Det är ett argument som både dialogpoliser och andra befattningshavare framfört som skäl till att det är viktigt för dialogpolisen att ha kontinuerliga kontakter med personer utan att det ska behöva ha anknytning till en specifik händelse (se avsnitt, 14.6; 18.11.5 och 2.4).
En viktig slutsats som flera forskare funnit är att det är mycket svårare för polisen att bygga upp en tillit än att rasera denna (Hough, Jackson & Bradford, 2017 hänvisar till Bradford m.fl.; Myhill & Bradford, 2012; Skogan, 2006; 2009). Människors goda erfarenheter renderar i en liten positiv effekt med avseende på en ökad tillit till polisen, medan motsatta upplevelser har stora negativa effekter. Det är betydelsefullt att beakta denna omständighet och verka för att begränsa risken för att poliser agerar på ett sätt som raserar tilliten. Detta är något som framförts i flera av dialogpolisernas berättelser (se t.ex. avsnitt 11.1). Det verkar emellertid vara många polischefer som favoriserar taktiker som den aggressiva ”stop and search”-metodiken som ett grundläggande verktyg för att komma tillrätta med brottslighet (se Holgersson, 2018c). Det kan förklaras av poliskulturen som traditionellt är aktionsorienterad och fäster stor vikt vid brottsbekämpande mål.
När hårda tag prioriteras finns en risk att man hamnar i en situation som är synnerligen svår att komma ur. Det är därför viktigt att polisen väljer att agera på ett sådant sätt att denna fälla kan undvikas där hårda tag genererar ett behov att ta till ännu hårdare tag (Hough, Jackson & Bradford, 2017). Det är också något som har betonats i vissa intervjuer (se t.ex. avsnitt 14.4). Ett budskap som forskare har uppfattat att polispersonal kan ta till sig är att det för deras säkerhet är bättre att anamma ett förhållningssätt som gör att polisen uppfattas som legitim än att välja en strategi som går ut på hårda tag (Hough, Jackson & Bradford, 2017).
När polisen pratar med människor är det viktigt att samtalen genomförs på platser som är viktiga i deras vardag såsom i centrum och religiösa lokaler istället för i rättssalar (Meares, 2009). Det är också ett förhållande som framförts vid intervjuer (se avsnitt 14.4 och 14.6). Vikten av att skapa en respektfull dialog där myndighets- personer uttrycker sin sympati och förståelse för kriminella och förmedlar att det finns
117
en omtanke för dem angående deras säkerhet och att de ska lyckas har understrukits av forskare med erfarenhet av förebyggande polisinsatser mot de svåra problem som till exempel lokalt baserade narkotikamarknader kan åstadkomma. I en dialog kan det då vara viktigt att medge och be om ursäkt för tidigare dåliga attityder och agerande från polispersonals sida (Kennedy 2009; Mentel, 2012; Scott, 2017).
En intervjuad aktivist berättade att dialogpoliserna genom sitt uppträdande utmanade hans svart-vita hatiska bild av poliser (se avsnitt 2.8). En utfrågad forskare var också inne på detta och menade att dialogpoliserna kan göra att den stereotypa bilden av polisen kan ifrågasättas (se avsnitt 14.3). Likaså poängterade en polis med mångårig erfarenhet av att arbeta i socio-ekonomiskt utsatta områden, att om polisen är närvarande och bygger relationer i miljöer där det finns ett stort agg mot poliser och samhället i stort, försvåras en klassificering som går ut på att det svenska samhället och dess företrädare är onda (se avsnitt 14.6). Bjørgo (2009) pekar på att uppfattningar om människor kan raseras då de träffar personer i andra grupper som inte stämmer överens med sin bild.
3.12 Reflektion, uppföljning och utvärdering
På flera ställen har framgått att det vore önskvärt med en ökad grad av reflektion, uppföljning och utvärdering inom Polismyndigheten. Många gånger verkar det vara svårt för polisen att inse, eller att det finns en ovilja att medge, sin roll som medaktör i en uppkommen problematik (se t.ex. avsnitt 18.11.3). Det är något som även framkommit i tidigare forskningsstudier. I en rapport som presenterades i slutet av år 2018 identifierades stora utvecklingsbehov i förmågan att reflektera inom Polismyndigheten (Holgersson, 2018c, s. 33-40). Som tidigare påpekats är polisen långt ifrån att vara en lärande organisation (Arntén Andersson 2013), och polischefer är mindre öppna för idéer jämfört med chefer i andra organisationer som undersöktes (se Andersson-Arntén m.fl, 2017).
Knutsson (2015) redovisar att en oberoende utvärderingsfunktion som efter krav från regeringen upprättades inom polisen, endast fungerade enligt intentionen en kort tid eftersom några höga polischefer blandade sig i arbetet. Utvärderingsverksamheten skulle effektivisera polisverksamheten, förbättra rapporteringen till regeringen och medborgarna, och bidra till att polisen skulle bli en lärande organisation. Den kvalificerade forskare som ledde enheten valde efter ledningens agerande att sluta. Funktionen föll helt samman då ett råd bestående av ett antal universitetsprofessorer som skulle ha en tillsynsfunktion av utvärderingsverksamheten lämnade rådet. Holgersson och Wieslander konstaterade att Polismyndighetens strävan att stärka sitt varumärke kan skapa ett dilemma för forskare. Det kan innebära att viktiga förändringsbehov inte tydliggörs. Förhållningssättet är heller inte gynnsamt för
118
kvaliteten på utvärderingar eftersom det finns en risk att forskare för att anpassa sig undviker att beskriva eller tonar ner viktiga förändringsbehov (Holgersson & Wieslander, 2020).
En bristande förmåga till reflektion, uppföljning och utvärdering tar olika yttryck. Ett exempel är att när polisen har utsatts för angrepp, hävdar Polismyndigheten ofta paradoxalt nog att det beror på ett lyckat polisarbete (se t.ex. Malmström, 2017; Thunberg, 2012; Zimmerman & Nilsson; Westin & Micic, 2018). Angrepp ses som ett kvitto på att polisen har ”tryck på rätt personer och grupperingar”, där man framför att angrepp gör att det finns anledning att öka trycket ytterligare (se t.ex. Zimmerman och Nilsson Malmström, 2017). Att ensidigt tolka angreppen som bevis för ett lyckat polisarbete är problematiskt om det helt eller delvis är andra orsaker som ligger bakom angreppen. Att poliserna blir ”tuffare” kan få en motsatt effekt (Holgersson, 2018c). Det har också framgått av tidigare forskningsreferenser i detta kapitel (se t.ex. Bjørgo, 2015; della Porta, 2009; 2013; Klein, 1995).
Ett annat exempel på brister som berörts ovan är hur höga chefer inom polisen under många år ignorerat polispersonals varningar om den pågående utvecklingen i socioekonomiskt utsatta områden. Poliser har både internt och externt framfört att om man inte ändrade sina arbetsmetoder, strategier och hur dessa områden prioriterades skulle utvecklingen vara svår att hantera (se t.ex. By, 2013; Goda grannar, 2008; Nilsson, 2000). Polispersonal varnade också för hur förändringen av polisens arbete mot narkotikabrott skulle kunna leda till att konflikter mellan grupperingar eskalerade med grova våldsbrott som följd.
Istället för att vidta åtgärder som skapade förutsättningar att motverka omfattningen på problemen i utsatta områden riktade istället polisen in sig på att måla upp tilltalande bilder av polisens verksamhet (Holgersson & Wieslander, 2017; se även Holgersson, 2014). Det visade sig senare att utvecklingen blev ungefär så illa som vissa poliser hade varnat för. Polismyndigheten framförde att det ökade antalet skjutningar fick följden att man inte kunde klara av sin kärnverksamhet (se t.ex. Ask, 2016; SvD, 2017; Vickhoff, 2016). Agerandet skulle kunna sammanfattas till att en strävan att saker ska se bra ut har påverkat möjligheten att kunna vara bra (Holgersson & Wieslander, 2017). Liknande effekter av detta valda förhållningssätt har kunnat iakttas inom andra verksamhetsfält. Det gäller exempelvis för polisens sätt att arbeta med näthat, där tilltalande bilder har undertryckt viktiga förändringsbehov (Holgersson, 2018a).
Det valda förhållningsättet har dock varit framgångsrikt ur en annan aspekt. En genomgång av olika yttranden från Polismyndighetens sida pekar på att den ofta framställt sig som ett offer för en viss belägenhet som man betonar kräver en ökad resurstilldelning (Holgersson, 2018c). En stor tillit har gjort att många utgår från att
119
den information som Polismyndigheten förmedlar är korrekt och att man därmed kan undvika att bli föremål för en kritisk analys. Det kan leda till en positiv spiral med en möjlighet att bygga upp en ännu mer positiv bild av polisen. Det har visat sig att förtroendet ökat för polisen det senaste året i en statistisk undersökning som utförts av SOM-institutet (Martinsson & Andersson, 2019). För en rättsstat är det viktigt att människor har en tillit till polisen. Ur den aspekten är polisens starka strävan att förmedla en positiv bild av sin verksamhet positiv. Om man däremot har för avsikt att utveckla en verksamhet, och för polisens förtroende på lång sikt, är dock nuvarande förhållningssätt riskabelt (Holgersson, 2014; Holgersson, 2018b; Holgersson, 2018c; Holgersson & Wieslander, 2017). Viktiga förändringsbehov kvarstår och tilliten till information som polisen presenterar kan bli låg när det anses viktigare att kommunicera ut positiva bilder än presentera förhållande på ett rättvisande sätt (se Holgersson, 2014).
Av berättelser i denna rapport framgår att ansvariga inom Polismyndigheten anses ha ignorerat och fortsätter att ignorera varningar om följderna av hållningar som uppmuntrar repressiva agerande och hårda tag. Repression har fått stort utrymme i Polismyndighetens styrning i jämförelse med den brottsförebyggande verksamheten. Dialogpoliser menar att polisens sätt att agera i vissa kretsar leder till ett ökat hat mot polisen och andra statliga institutioner, vilket i sin tur medför att hotbilden ökar gentemot enskilda poliser och aktörer i andra organisationer. Dessutom pekar dialogpoliserna på att polisens agerande bidrar till en ökad polarisering av både individer och grupper i samhället.
Om detta fortsätter är det dock inte otänkbart att Polismyndigheten senare på ett framgångsrikt sätt lyckas förmedla att polisen är ett offer för en utveckling som kräver ytterligare en ökad resurstilldelning trots att man varit en viktig medaktör till den problematik som uppstått. Som framgår av tidigare forskningsreferenser är det ingen tvekan om att reflektion, uppföljning och utvärdering behövs för att kunna bedriva en ändamålsenlig polisverksamhet (se även t.ex. Knutsson & Tompson, 2017).
121
123